ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.
Jag har bröstcancer. Det är det hemskaste jag varit med om i mitt liv. Ingenting mäter sig mot detta. Och jag får inte snusa, för då läker operationssåret sämre. Så sade sköterskan och jag måste göra som hon säger, trots att jag inte tror på henne.
Ångesten jag har medan jag väntar på operationen varar i fyra veckor, för det är så länge jag måste vänta. När jag snuslös traskar hem efter jobbet prövar jag lite olika tankar för att trösta mig. En av de bästa är den här: jag är bara en helt vanlig kvinna med lite vanlig cancer. Cancer som en tung ICA-kasse eller ett banklån med dålig ränta. Annars är det mest svart omkring mig. Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden, att jag inte törs det, inte törs dö. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.
De ska ta en tårtbit ur bröstet. Tillbaka på Sahlgrenska alltså, denna gång på kirurgmottagningen. Jag är kallad fredagen den 13:e och mitt upplösta tillstånd förefaller det betydelsefullt – illavarslande rent av.
Sköterskan som förbereder mig för operationen säger att jag har en fin kropp och det känns ändå lite mjukt inuti vid de orden. ”Man ser att du tränat mycket”, säger hon och jag blir nästan som vore jag glad (så som varje självförälskad gymamatör blir av minsta lögnaktigt beröm om muskeltillväxt). ”Du kommer att tjäna på att vara sådär stark när du tampas med cancern”, ler hon och klappar mig på axeln. Tampas? Det mjuka får små metallflisor inuti sig, det glada hejdar sig och slår häpet handen för munnen. Är det inte läkaren som ska operera mig? Är det inte kniven som tampas med min cancer?
Man tar ut tumören och skickar den på analys. På analyssvaret väntar jag tre veckor. När jag får det som kallas tumörbesked, är hela analysen ännu inte gjord. Sittande på en ny brits i ett nytt trångt rum får jag veta att min tumör är snabbväxande, aggressiv och duktig på att komma tillbaka. ”Men vi har inte hela bilden” säger läkaren och säger att beskedet tar ett par veckor till.
Utöver att ha en aggressiv och snabbväxande tumör har jag nu en aggressivt snabbväxande ångest som inte kan tröstas bort med tankar om hur vanligt det är med cancer. Nej, min tumörsort är ovanlig och jag tänker i ett grandiost narcissistiskt ögonblick att det visste jag väl att jag skulle ha en ovanlig tumörsort, typiskt mig. Varje dag ringer jag Sahlgrenska för att höra om tumöranalysen är fullständig nu. Varje dag skakar telefonluren i min hand. (Nej, jag vill inte skriva om hur det är att titta på mina sovande barn på kvällarna, hur det är att stryka dem över deras varma nackar och tänka på hur det skulle bli om jag inte. Om jag inte).
Men jag snusar inte, jag lider mig igenom detta utan snus, inte ett endaste påse kommer över mina läppar.
iinfo@opulens.se
