BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.
Den 22 juni 2017
Crister,
Värmen. Den är outhärdlig. Varken mer eller mindre.
Det kan ta dagar, veckor, ibland månader, innan jag lyckas att fånga in det jag vill skriva. Det är en öppen mörk blick som djupnar i färg. Tänk dig en mörk brunn. Oändligt djup. Du lever på dess botten. Det finns sådana dagar. Bottenlösa i sitt mörker. Det är på ett sätt som en natt du alltid kommer att hinnas ikapp av. Och på botten av en brunn blir det aldrig dag. Det är i den jag drunknar.
Det blir till slut så tyst att jag mer imploderar än vad jag lever.
Det är en dörr och nu är den stängd. Det blir en speciell form av tystnad. Ingenting som är på allvar går att formulera. Annat kan jag skriva. Ja, allt kan jag i princip skriva, bara det inte berör mig själv. Om ett ämne kommer för nära, så tystnar jag. Ovillkorligen. Och för varje tyst dag blir, paradoxalt nog, brunnen bara djupare och djupare. Tigandet.
Vilken oerhörd kraft det finns i tigandet, om det placeras i rätt sammanhang. Men det här tigandet är inte meditativt. Tvärtom. Om tigande och tystnad kan ha olika valörer så är just detta tigande förtvivlat. Hopplöst. Den tid vi lever i just nu kräver däremot inte ett tigande. Den avkräver oss ett djupgående samtal, som motvikt till den värld som fladdrar förbi, flimrar förbi. Nej. Jag är inte vän av långsamheten eller av Tankar om tid – däremot kräver jag att få lov att tala i mitt eget tempo.
All denna självhjälpslitteratur, tala till ditt inre, är ytterst en konsekvens av det avhumaniserade samhället. Varför skall vi behöva stå ut? Varför skall vi lära oss att uthärda?
Alternativet är radikalt. Att förtvivla. Att vara mänsklig. Ge upp och börja om. Är det inte också det som du finner exempelvis i Göran Tunströms författarskap? En mänsklig röst? En som talar fram en plats i världen. Det är varken enkelt eller självklart. Det är som att sitta på botten av en brunn. Och se stjärnorna högt ovan sig.
Få vill sänka sig ned i det mörkret. Då är det enklare att sätta på en kassett med valsång. Det är inte religionen som är vårt opium. Jag upplever kristendomen som radikal, rörlig, inte minst när den ställs sida vid sida med arbetarrörelsen. Bildningsrörelsen. Nykterhetsrörelsen.
Den kräver, tar plats och ger plats, också för den andre. Tidens opium är ett morfin av alla fiktiva händelser, alla självhjälpsböcker, alla pseudoverkliga tv-personligheter. Det är en hel industri som vill få oss att inte ha ont, inte vara stressade, inte olyckliga. Men tänk om vi är det som en konsekvens av samtiden, skall vi då behandla symptomet eller sjukdomen?
Idag är det lördag. Grannflickan springer fram och tillbaka. Äntligen ensam, för ett par timmar äger jag hela den värld som är min. Skriver, läser. Jag tänker inte längre på mig som en lycklig människa. Jag tänker inte på mig som människa ens.
Det kan gå timmar innan jag lyckas fånga in mig själv, vilse som jag blir i tidens virvel. Så många frågor, så många svar. Varje minut borde innehålla ett visst antal sekunder då man bara får lov att existera, och inte ägas. Det man aldrig får glömma är att vi är ägda. I det ögonblick när jag skriver, när dikten kommer seglande fram till mig, så är jag fri och obunden för en stund. Dikten är i ständig rörelse, fri och obunden. Dess område är av nödvändighet allt och ingenting.
Litteratur. Att skriva och läsa är en etisk handling. Det är en motståndshandling.
Det är inte att vifta med vit flagga och säga att man ger upp. Det är precis tvärtom. Men hur kan det då komma sig att litteraturen bara blir mer och mer menlös? Det är kanske inte så. Men det är den bilden som vi matas med. Den värld som blir synlig för oss. Krigen pågår i främmande länder, ljuset på tv-skärmen ändras, snö faller, människoliv stiger upp, som osande fladdrande lågor.
Det stora och det mindre, i en samtidighet. Detta är den politiska diktens dimensioner, närvarande i både språket och formen. Motsättningen existerar inte. Det finns inte ett slutet språk, låst som det periodiska systemet. Det finns inte heller en form som inte skapar friktion mot samtiden.
Under den senaste tiden har jag ägnat mig åt att försöka problematisera den
politiska dikten. Dess väsen, om man så vill. Den politiska dikten ser inte ut som den en gång gjorde. Problemet finns framför allt i den samtida kritiken, som inte kan avläsa den politiska rörelse som trots allt existerar. Den politiska motståndsrörelse som samlar sig. Vi är olika, kommer från olika håll. Och det är styrkan. Att vi reser tillsammans. Inte var och en för sig. Det kan se ut så. Men tiden kommer att ge oss rätt. På samma sätt som Göran Tunströms författarskap på ett sätt alltid kommer att vara rätt. Han skriver med sig själv som insats. Han skriver inte för att vinna utan mer för att skapa plats för oss alla som förlorar.
kristian.lundberg@opulens.se
