BREVVÄXLING. På grund av sjukdom hade vår brevväxling mellan Crister Enander och Kristian Lundberg ett längre uppehåll. Men efter Enander är nu även Lundberg tillbaka och vi fortsätter detta tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle.
13 november 2017
Crister,
Vi tycks gärna vilja problematisera och dramatisera den textform som vi mer eller minde vill definiera som ett självbiografiskt skrivande. Vi talar om utmanande texter, om kritik och utsagor som verkligen drar sig in mot en förställning där utövaren sätter sin egen person i farozonen, inte minst etiskt och psykologiskt. Det vi tycks glömma är att författaren alltid är en person som är inbegripen i det som mest går vid att likna vid ett parti schack där du enbart spelar mot dig själv. Du känner ditt nästa drag och om du skulle ångra dig är det bara att flytta tillbaka spelpjäsen till ursprungsrutan för det finns ändå ingen som följer din match medan du låter den utspelas.
Den som skriver avgör var gränserna finns, orden vi tecknar ner låter verkligheten formas och omformas av ett mer eller mindre bedrägligt minne.
Med detta sagt är jag naturligtvis inte en fiende av det biografiska skrivandet, tvärtom. Vi får bara vara försiktiga innan vi börjar tro på våra egna lögner eller förskönande omskrivningar av just det som vi kallar för ett biografiskt skrivande.
Vi är människor, vi skriver. Vi är inte vittnespsykologer utrustade med fotografiskt minne. Återigen kommer den slitna sanningen för mig att den som äger berättelsen också blir den som ges mandat till att förvalta sanningen, den förflutna, den kommande. Det är möjligt att det är en av anledningarna till varför just det biografiska skrivandet hela tiden anropar mig. Jag vill förstå, få lov att se andra perspektiv, kunna ställa enheter mot varandra. Men om jag en dag skulle utbrista och förklara för nära och kära att allt det jag skriver rent objektivt är sant då har jag definitivt satt mig själv i schackmatt. Vi skriver, utvecklas, förändras. Och det är jag, den skrivande varelsen, som återberättar och till slut beslutar till vilka faktiska och fiktiva rum som jag vill bjuda in läsaren till.
Jag kan från insidan beskriva känslan av hur det är att föra sin talan inför en psykiatrisk nämndemansgrupp som vill kvarhålla dig för tvångsvård, likaså kan jag beskriva ljudet som uppstår när en dörr blir låst från utsidan. Och du, du står bara där mitt i ett kalt rum där den ena kortsidan av väggen består av en avspolningsbar galonmadrass. Detta är beståndsdelar som kan ingå som en del av det biografiska skrivandet. Det är fragmentariska partier som kan bli till delar av romankapitel, rader i dikter. Men förmodligen hade den rättspsykiatriska expertisgruppens biografiska utsaga om precis den här händelsen varit lika sann som min. Vem vet? Ingen, förmodligen. Det enda vi förmodligen hade kunnat enas om hade varit att någonting hade skett, avgörande eller meningslöst.
Som sagt. Vem vet?
Det finns dock ovillkorliga sanningar om litterära texter. En litterär utsaga blir sällan bättre av att det just är den lidande upphovsmannen som för pennan. En författare i affekt över sin egen text fastnar ovillkorligen i ett slutspel av remi. Det är ett avslut som hade varit lika sant som utskrivningsnämndens utsaga om precis samma händelse. Lås in honom, släpp ut honom? Vem vet, bägge delar är förmodligen lika autentiska.
Det är klart att det inom alla former av skrivande finns både sanningar och fiktioner och att det i sin tur skapar en variation av hybrider mellan fakta och fiktion. Det vi måste inse är att varken den litterära eller biografiska sanningen går att använda som konstanta begrepp. Ingenting är givet och mycket lite går att fastslå.
Så vad döljer sig bakom denna långrandiga inledning? Svar: en levnadsvisdom. Varken mer eller mindre. Jag hade precis börjat recensera lyrik för Expressens kultursida och hade fått till uppdrag att recensera Jacques Werups då aktuella diktsamling. Och jag slaktade den på just det arroganta sätt man gärna gör när man vill visa sig vara en oberoende och självständig kritiker, gärna då också en med snärta och salt i utsagan. Om jag inte missminner mig helt, vilket jag dessvärre förmodligen inte gör, så beskrev jag Werup som lika engagerande som en menlös bräkande ko i en hage. Det var inte en lögn för mig då, jag upplevde diktsamlingen som en smula uddlös. Men formuleringen, som vid recensionsskrivandet var sann, blev med tiden en lögn för mig.
Dikterna var likadana då som nu. Men min sanning hade förändrats, måhända förädlats. Men just formuleringen om författaren som en bräkande ko i en hage – hur fyndig formuleringen än var vid tillfället – plågade mig. Innerligt och på allvar. Så ett femtontal år efter min sågning av hans bok skrev jag ett brev till honom – där jag med min sedvanliga blygsamhet höll fast vid att hans samling var mindre bra – men att bilden av honom som en ko i en hage var onödig. Två dagar senare nåddes jag av ett vykort. Han skrev: ”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.” De senaste åren var han tydligt märkt av sjukdom. Vi träffades under en tvåårsperiod mer eller mindre dagligen och varje gång tänkte jag på just det stora allvaret i den lättsamma formulering han hastigt skrev ner på vykortet: ”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.” I detta finns litteraturens paradox. Den är på liv och död, sann och falsk.
Den biografiska sanningen – som hade varit så avgörande för mig när jag recenserade hans diktsamling – hade förvandlats till en existentiell nödvändighet om att korrigera det som jag en gång verkligen tyckte och tänkte om diktens uppgift och litteraturens tyngd och lätthet.
”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.”
kristian.lundberg@opulens.se
