BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.
26 juni 2017
Crister,
Låt oss först som sist vara överens. Vi är äldre idag än igår. Men jag undrar om samtiden någon gång varit så här ängslig? Som pensionärer som inte vill förlora sina rabattkuponger utan konstant lever i rädsla för att missa det ena eller det andra? Så: Vad göra? Skapa motstånd. Så klart. Och inse. Jag tänker att också själva bokmarknaden är politisk. Att våra val som författare, bokläsare, kritiker i allra högsta grad är formade av marknad – och marknadens olika villkor.
Det sker hela tiden en selektion. Ett urval. Av vad vi skall läsa, recensera, ha en relation till. Och även när vi försöker bryta oss fria är det fortfarande – på ett sätt – efter villkor stipulerade av en marknad som inte är ett uttryck för annat än vad marknaden vill ge oss. Man kan inte vara del av det system man vill krossa. En boks utgivning, valet av förlag, kan tolkas och bör faktiskt tolkas, som ett politiskt beslut. Det är klart att det är en viktig skillnad mellan bokförlaget Lejd och Albert Bonniers förlag. Att medverka i en smal nättidskrift istället för en tidskrift med högre profil?
Finns det inte politik där?
Diktens produktionsvillkor är i högsta grad politiska, styrs av de beslut och icke beslut som omger det litterära fältet. Det enklaste jag kan säga är: All god dikt är av naturen politisk. Den uppfinner ständigt ett nytt språk, betänk dadaismen som lyckades konstruera en ny form för sitt innehåll, vem kan inte där känna det politiska djupet, artikulerat i djupaste vanmakt. Jag är inte bara arg. Jag har också gott minne. Och jag vill gå ut i krig. Förläggaren, poeten och en gång i tiden litteraturkritikern Pelle Andersson skrev vid ett tillfälle en efterlysning där han bland annat ansåg att ”fler borde gå i Bob Hanssons eller Lina Ekdahls fotspår.”
Varför det? Lyrisk historielöshet lyckas inte skapa nya begåvningar. En av mina uppgifter är att bekämpa Bob Hansson, inte minst för att han har förvandlat det poetiska uppdraget till en borgerlig gyckelparad. Vad är det för spår att vandra i? En dikt som varken utmanar eller ställer krav utan istället stryker läsaren medhårs? Vad är det? Inte är det dikt i alla fall.
Min grundtes: all värdefull dikt ingår i sin tid och övervinner den.
Världen skall förändras, förädlas. Det sker genom att vi lever i språket, namnger den nya hemlösheten, den existentiella tomheten. Också döden är politisk. När författaren och kritikern Tommy Olofsson för ett par år sedan initierade den obegriplighetsdebatt som florerade på kultursidorna under ett par månader, delades lyriksverige i två hälfter. Var Ann Jäderlunds dikter obegripliga? Ja, hävdade Olofsson. Nej, hävdade det andra lägret.
Obegripligheten beror på att Olofsson är man och därför inte kan läsa kvinnliga lyriker. Det var svaret. Nu är gränserna betydligt mer flytande men den avgörande frågan är fortfarande obesvarad: Kräver vi av dikten att den skall vara begriplig? Och i så fall för vem? Finns det en könsbunden läsning? Det är uppenbart att den radikala feminismen utfört ett viktigt arbete i den samtida litteraturforskningen, men kan man verkligen hävda att vissa dikter är oläsbara för män? Gäller då också det omvända? Det finns inga givna svar. Att ställa frågorna är däremot är av yttersta vikt. Det fanns en tid då Ekelöf var anstötlig, Norén oläsbar, Lundkvist anskrämlig – nu har de samtliga anpassats in i tiden. Bra lyrik inkarnerar alltid framtiden, rör sig utanför den samtid den existerar i.
Det är en av anledningarna till varför dikten till sin natur är radikal, ”obegriplig” om man så vill, den arbetar med ett material som ännu inte är tydliggjort i tiden. Förnyelse är inte ett självändamål.
Det är en konsekvens av traditionen. Allt är i rörelse, allt är verkligt, brännande nära. Det är att göra det väldigt enkelt för sig om man anklagar Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt för att vara borgerliga författare.
Det är en del av sanningen, en stor del, men inte hela. De är också meningslösa. Ja, vad vill de ens säga? Och för vem talar de? Det vi fattas i deras romanbyggen är dels radikaliteten, dels alternativet. Ivar Lo-Johanssons romaner visade på en väg, samtidigt som en annan samtid beskrevs. Alltså: både skildra och engagera, från insidan. Exemplen Flygt och Ekelund kommer aldrig ut ur sin egen sfär. ”Och du då?!” hör jag vän av ordning säga, ”Vad gör du för radikalt arbete med din dikt?!” Det kan inte jag svara på. Det får kritiken avgöra, precis som jag avgör, placerar Ekelund och Flygt i deras rätta fack. Det är mycket möjligt att jag misslyckats totalt, att hela det här angreppet bara är ett försök att skyla över mina egna tillkortakommanden.
Svag vind i Malmö. Lätt regn. Strax innan lunch. Det är en långsam dag. Ingenting bryter sig ut, ingenting bryter sig in. Tiden är en tunnel, grönskande mellan nätterna. Tid är befrielse. Allt vi har. Och det är mer än möjligt att tänka sig att den nya och radikala dikten inte blir synlig för mig eftersom jag inte vet var jag skall leta. Den kanske kommer som sång, som ljud, som stencilerade blad, som nätinlägg? Jag har inte en aning. Jag har bara den bestämda känslan av att det vi ser inte är hela sanningen om samtidslitteraturen. Det måste vara så. Och jag längtar efter den roman eller dikt som med fulla pretentioner bara låter sig gå bärsärkagång med allt. Som den unge Moodysson. Ja, jag är en bitter äldre man i en stad ingen bryr sig om. Och jag vet att det är strid. Det är på allvar. Det finns inga alternativ. Och nu skall jag gå ut med hunden. Just som vi äldre män gör.
PS.
Och nu är både farten och ilskan tillbaka. Så jag bifogar detta. Det är alltid någonting som fattas. Om nätterna hör jag grannarna springa, fram och tillbaka, ljud i trappan, det är någon som sover i sophuset. ”Det får man ta om man vill bo i city”, sa mäklaren till mig när jag köpte lägenheten. Det var inte det som var min fråga. Det är en allt mer rådande inställning.
Det får man ta.
Nej, inte jag. Jag vägrar. I skolan där jag gick under min uppväxttid hade jag en nära vän, vi sågs dagligen. Vännens storebror var en ökänd narkoman och kriminell, naturligtvis följde lillbrorsan efter och nu kan jag se honom, tidigt på morgnarna när han cyklar genom staden, allt mer likt en utsvulten fågel. Under min ungdom fanns det inte bostadslöshet på det sätt som det gör nu: bostadslösa barn! Hur kan det ens finnas ett begrepp som bostadslösa barn? Trasproletariatet har åter igen kommit att bli kittet i samhället. Ge dem en husvagn att ställa upp nere i hamnen! Men jag säger igen: det är inte frågan! Frågan är: hur kan vi plötsligt börja se en människa som en börda, ett objekt, ett föremål?
Alienationen är total. Inte en Marx skulle kunna sia om en värld, sådan
den vi skapat.
kristian.lundberg@opulens.se
