Brev om samtiden: Flykten från meningslösheten

l

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.

Den 2 maj 2017

Kristian,

Himlen är förmörkad som vore det ett tecken på Guds heliga vrede. Hårt slår regnet mot rutorna. Vinden smakar salt. Havet är oväntat nära – det ligger en mil bort men avståndet har krympts av stormen. Fiskmåsar och trutar har blåst in och cirklar desperat runt domkyrkan och kraxar. Det finns ingen plats för dem så de fortsätter att rita sina vita streck mot den förmörkade himlakupan – runt, runt de två tornen. Deras vilsenhet är vacker.

Vinden viner med att klagande ljud genom det gamla husets ventiler och skapar en sång, en längtansfull ton som griper tag i de drömmar vi drömt om en annan ordning. Strimmorna på rutan bildar vackra mönster, likt tavlor från en annan tid, från en verklighet som saknar hemort där vi framlever de dagar vi kallar våra. Jag märker hur ett annat väsen, en svart ängel kanske, vill fånga uppmärksamheten och visa på andra vägar genom denna nedslående och skrämmande förmörkelse som är vår samtid.

Mörkret därute är inte ovänligt, det inger snarare en känsla av den tätaste silke likt en av William Turners tavlor. I det djupa mörkret finns ett svårfångat ljus. Det skimrar. Det lockar. Tyvärr går det inte att fånga.

Ändå tränger sig flyktkänslorna på.

Samtiden svider. Samtiden skaver.

Samtiden anfaller. Den finns i luften, den kräver alltid sitt. Hur befriande vore det inte att en dag – med gott samvete – kunna skildra stolta förändringar, stora insatser mot nyfattigdomen, en falnande och skamfylld rasism på reträtt, att få beskriva ett rikt land som utan tvekan tar emot förföljda från världens alla hörn och delar med sig av rikedomarna, att få skildra landets välmående pensionärer som finner att de erövrat ett rikt liv, att få skriva om ett land där ingen man någonsin höjer sin näve mot en kvinna, där de behövande barnen får det stöd och den hjälp samhället är skyldig ge de unga och ännu formbara?

Visst vill jag, liksom många med mig, fly från grymheten och inskränktheten, ondskan och de blinda krafterna som i Grottes kvarn mal ner människor som vore de sädeskorn. Viktor Rydbergs dikt klingar hårt i regnet.

Jag undrar ibland – ja, rätt ofta – hur andra lyckas med att varva ner och liksom för en stund ställa hjärnan i ett sorts behagligt vänteläge. Jag kan det inte. Igår hade jag en längre diskussion om detta – jag förmådde inte förklara mig och inte heller kunde jag inte förstå hennes resonemang. Hon försökte förklara hur enkelt det var att lägga verkligheten på hyllan – eller ställa den i hallens skostöd – när ytterdörren väl är stängd och dagens arbete över.

Ibland är det som om jag ingenting annat är än min hjärnas fånge. Fast, bunden, fången. Ingen vila.

Regnet fortsätter att hamra på gårdarna och taken.

Det bär på ett ursinne.

Det är vackert. Mycket vackert.

Jag njuter av detta häftiga vårregn, dess dofter, förnimmelsen av en magnifik storslagenhet. Hur det vattnar den spirande grödan. Det är mycket torrt i markerna. Vattnet behövs. Och jorden dricker det glupskt. Tankarna fortsätter att slå hårt därinne i hjärnan. Trummande, smattrande, envisa som myror i en stor stack byggd mot det gamla tallbarrträdet – där en orm kastats in mitt i stacken. Det ser ut som en ondskans extatiska festmåltid.

Jag hade tänkt skriva om det som är vackert – allt intagande som finns omkring oss. Våren är den årstid jag tycker bäst om. När allt vaknar. När de första blommorna kommer. Vissa år bryter de sig igenom tjäle och frost. Efter alla år i Lund, och mina envisa morgonpromenader, vet jag nästan exakt var de tidiga vårblommorna kommer först; jag vet var – i vilken trädbuske – rödhaken börjar bygga bo tidigast. När jag går förbi dem och samtidigt ser blommorna fylls jag av en egenartad värme, en genuin glädje över hur allt tar sats, hur allt börjar om.

Men så var det den märkliga diskussionen igår. På något sätt fick den mig att känna mig som en främling, en utböling som saknar den riktiga och påbjudna förmågan att anpassa sig till samhället. Ledet. Ordningen. Ett liv mest fullt av grå korridorer. Väntan. Kölappar. Mössan i hand.

Ibland känns det som om jag pinas av min envisa hjärna. Alla dessa tankar som vägrar att gå till vila. Alla ord som piskar medvetandet som sandkorn i en väldig orkan. Eskapismen – verklighetsflykten – är för mig dyrköpt. Det är som att sakna en ett sinne eller en lem. Avkoppling? säger de flesta som vore det en självklarhet. Men hur ska jag kunna koppla av? Jag kan inte. Tankarna tillåter det inte. En enda vilopunkt har jag: dvd-filmer och dvd–serier. Men inte heller den ”flykten” är pålitlig. Mitt i en film, eller en TV-serie, kan jag översköljas av en stor och plågsam meningslöshet. Varför glor jag på detta elände?

Som ett utmärkt exempel på min brist: Hur gärna skulle jag inte förmå att titta på fotboll – som de flesta andra engageras och uppslukas av. Mitt ointresse tar stryptag redan fem-tio minuter in i första halvlek. Jag gör mig inte till – den beskyllningen får jag ofta höra – som om det på något perverst sätt skulle vara märkvärdigt att inte vara fotbollsintresserad.

Det är hur som helst den nakna sanningen. Ledan griper tag i mig då jag känner tvång att döda tid – ”få tiden att gå”, ett absurt uttryck för övrigt. Jag tänker, tyst för mig själv: ”Det här är galet. Hur är det ens möjligt?” Jag kan inte sitta kvar och bara glo på vad som händer på TV – enbart för att andra gör det, enbart för att ”alla” gör det. Den vantrivsel jag känner är ju sann. Jag känner en växande frustration och därbak tornar en enorm leda upp sig. Vuxna människor jagar en boll, en lädertrasa full av luft. Det som sker på TV-skärmen intresserar mig inte det minsta. Känslan av att vara en del av en social konstruktion blir överväldigande, och ger näring åt en bottenlös tristess. Och visst kan jag då, i själva ögonblicket då jag reser mig upp och lämnar de andra, känna av en märklig ensamhet, detta att inte tillhöra – jag är inte en del av deras vardagsliv. Men den självvalda ensamheten är att föredra framför alla former av påtvingad kollektiv aktivitet. Det har jag alltid tyckt. Jag lyckades ta mig igenom den ”moderna skolan” utan att göra ett enda grupparbete.

Sanningen är att jag inte kan koppla av. Något inom mig är och förblir alltid spänt. Jag är redo. Jag är beredd.

Andra har berättat att de mer eller mindre kan ”stänga av” hjärnan. Jag avundas dem. Min hjärna mal för jämnan. Det är inga stora eller viktiga tankar som rör sig bakom pannbenet. Mest småsaker, detaljer dyker upp, meningslösheter, självfallet uppblandat med mer seriösa resonemang. Jag går igenom samtal jag haft under dagen eller den senaste tiden. Jag planerar vad jag ska säga i diskussioner jag ska delta i. Ord, ord, ord. Alla samlade till en hetsig jakt på strukturer, efter vettiga ordningar – förklarande sammanhang.

Nu vräker det ner. En vägg av vatten är det enda som syns därute. Det är mäktigt.

Under de senaste veckorna har jag tänkt en hel del på Vilhelm Ekelund. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att Jonas Ellerström skriver på en bok om Vilhelm Ekelund som ska ingå i min serie Litterära Profiler. En bok jag ser fram emot. När du sedan i ditt brev skrev om Greger Larsson uppstod en märklig koppling.

Vilhelm Ekelund är ju en av vårt lands mest egenartade och unika författare. Själv har jag alltid undvikit honom. Jag har självfallet inte undvikit att läsa Ekelund. Tvärtom! Men att läsa om honom har jag aktat mig för – med några undantag, till exempel Per Erik Ljungs Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, en utmärkt bok och en bra introduktion. Runt Ekelunds person och skrifter har det samlats beundrare som vill akademisera honom, göra honom ”finare”.

Anpassling ingick inte ens i hans vokabulär. Han gick mot rådande vind.

För att aldrig fastna, aldrig bli en del av en ordnad befordringsgång eller sitta still på en papegojpinne i karriärstegen, hade Vilhelm Ekelund ett stående recept: att göra skandal. Genom att förneka, och inte så sällan förnedra, de falska vänner som ville hjälpa honom till en ”ställning” höll han sig fri.

Där går en av de avgörande skiljelinjerna även i samtidslitteraturen. Då som nu: det är sig likt. Svårigheten ligger i troheten mot – och respekten för – de egna idealen. Ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig i litteraturen eller skrivandet i våld med den uttalade föresatsen att bli fina eller ädla människor som ska hyllas av de gängse och etablerade institutionerna.

Frihet och uppbrott är snarare de bärande tankarna i de flestas första trevande försök och deras tidigaste lärospån. Sedan kommer korruptionen, lönekuverten och deras ”positionering”, som det numera heter. Alltför många väljer medvetet att bli uppvaktare av den goda smaken, och det kräver obetingat anpassning. Alltså anpassar de sig. Blir till den goda tonens pingviner, för att tala med Per Meurling.

Det är en av de uppgifter som vi inte har rätt att negligera: Att hålla liv i den starka traditionen som säger emot, de som vågar kalla en snusdosa för en snusdosa.  Som orubbligt ställer sig på tvären. Att lyfta fram de författare som sade emot. Alla de som vägrade visa god min och som aldrig backade och inte höll med.

Där en helt vanlig kväll, men den kommer att förändra Ekelunds liv i grunden. Luften är ljum och himlen stjärnklar. Vilhelm Ekelund har tillsammans med läroverksadjunkten Holmberg varit på restaurang ute i Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Han är ännu en ung man. Han är blott tjugosju år. Det är den 28 juni 1907. De två vännerna lämnar restaurangen och Holmberg har sin hund med sig, en collie. I fontänen utanför restaurangen kastar de pinnar så att hunden kan apportera. De letar efter pinnar och trampar runt bland växterna. En herre går förbi och säger ifrån, att de genast ska sluta.

“Det ge vi fan!“, får han till svar.

Då tillkallar främlingen två personer från restaurangen. Vilhelm Ekelund får nog och går fram till mannen och klipper till honom, eller som det senare heter i protokollet: ”tilldelade honom med knuten hand ett slag å vänstra kinden strax vid örat”. Snart brottas de med varandra. Ekelund förs till arresten och får tillbringa natten där.

“Mitt argument blef som det blef“, skriver Vilhelm Ekelund senare i en förklarande tidningsartikel.

Och regnet fortsätter att ösa ner.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien