Bojkott av Eurovision i Israel är ingen bra idé

Krönikor/Samhälle.
Collage: Opulens. Bildkällor: Wikipedia och Pixabay.com.

EUROVISION. Evenemang som Eurovision är små men viktiga pusselbitar för att främja en utveckling där människor och institutioner binds samman över gränserna vilket underlättar hanteringen av olika globala problem, menar Vladan Lausevic. 

 

 

Den viktiga skillnaden mellan Eurovision och Israels regering är att Eurovision förenar människor medan dåliga regeringar skapar splittring och motsättningar. Israels utveckling under premiärministerns Benjamin Netanyahus ledning återspeglar den auktoritära och odemokratiska tendens som kan skönjas såväl i EU-området som globalt. Därför är det positivt att Eurovision med sin historia präglad av underhållning och kulturell gemenskap äger rum i Israel.

I början av april gjorde 171 artister och kändisar som Joakim Thåström och Mikael Wiehe ett uttalande om att Eurovision i Israel borde bojkottas. Motiveringarna handlar om att Israel ägnar sig åt krigföring, människorättsbrott, och förföljelser av palestinier. Det finns fog för att fortsätta kritisera den israeliska staten och regeringen men det gäller att inte bli aspektblind. Det finns nämligen viktiga och beaktansvärda aspekter som visar varför det helt enkelt inte är någon bra idé att genomföra en bojkott av Eurovision i Israel.

Israel presenteras ofta som Mellanösterns enda riktiga demokrati samtidigt som den liberaldemokratiska konstitutionalismen, på basis av universella värderingar, reduceras till förmån för kollektivism och etnokratisk utveckling. Med etnokrati avses här antagandet av en ”nationalstatslag” som utgör motsatsen till konstitutionell demokrati på basis av mänskliga rättigheter och individens suveränitet. Den här lagen går ut på att Israel primärt är ett land för etniska judar. Ett annat namn för lagen kunde lika gärna har varit apartheidlagen.

Landets regering spelar på den nationalistiska identitetspolitikens strängar och följer därmed den globala auktoritära trenden som går att urskilja både i Europa, Amerika och Asien. Det är med andra ord inte konstigt att Netanyahu låter sig fotograferas tillsammans med politiker som Orban, Trump och Bolsonaro. Valet som nyligen ägde rum i Israel kan närmast beskrivas som ett val mellan 50 nyanser av högerkollektivism.

Etnokratiska tendenser är inte bara anti-frihet och anti-universalism när det kommer till synen på människan och samhället i lokal mening. Utöver förakt för individens frihet och demokratisk mångfald handlar sådana tendenser även om att främja processer som försvårar för institutionell utveckling i global och regional mening. Som region skulle Mellanöstern och därmed världen kunna ha nytta av ekonomisk och politisk integration för att lättare kunna hantera problem och utmaningar kring klimat, fred och fattigdom.

För att underlätta för sådan utveckling skulle något likt Eurovision, som också omfattar Israel, behövas i Mellanöstern. Inte minst tack vare en historia av musikstilar och influenser som har präglat regionens samhällen. Eurovision är på flera sätt motsatsen till likformighet och kollektivism. Att Israels tävlingsbidrag med Netta Barzilai vann förra årets Eurovision bör också ses som en seger för individen. En seger i världens största schlagertävling som sammanbinder människor både i Europa och globalt.

Världen skulle fungera katastrofalt dåligt om normen utgjordes av etnokratiska och auktoritära ”etnostater” med korrupta regeringar och där människors liv styrs genom spridandet av rädsla och misstro. Mellanöstern skulle kunna bli en bättre plats för fler människor genom ekonomisk och politisk integration. Där finns en förebild i EU:s historia med fokus på gemensamma institutioner, ekonomiska friheter och medborgarskap. Evenemang som Eurovision är små men viktiga pusselbitar för att främja en utveckling där människor och institutioner binds samman och agerar universalistiskt med syfte att lättare kunna hantera olika globala problem och utmaningar.

VLADAN LAUSEVIC
vladan.lausevic@opulens.se

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Krönikor

0 0kr