ESSÄ. “Populister”, “högerpopulister”, “missnöjespartier”, “auktoritära” eller bara “nationalister”. Svårigheten i att identifiera fascister när de dyker upp beror nog till stor del på det europeiska traumat, skriver Erik Berggren i sin analys efter förra veckans stormning av USA:s kongress, inspirerad av landets egen president.
Statskupp! löd den yrvakna och chockade reaktionen inför Trumps uppviglande tal och attacken mot Capitolium i förra veckan. Det var ju väntat och tydligt utlovat av Trump och hans allt mer högljudda och extrema bas, men ändå högst förvånande. Som om vi inte riktigt kunnat ta till oss alla tydliga signaler om att det sedan fyra år sitter en fascist i Vita huset.
En del protesterar nog mot en sådan beskrivning, medan andra nickar bekymrat. ”Fascist”. Ordet är böjligt. Det mumlas kanske ibland om en övernitisk chef. Men mer sällan används det om vår tids riktiga fascister: politiker som är ute på stan som ett Fasci di combattimento och svingar järnrör, ministrar som bygger murar och läger, och sorterar folk efter etnicitet eller presidenter som attackerar pressen och försvarar rasistiska poliskårer. Hittills har inte ordet ens tagits till bruk för de som vägrar acceptera valresultat, utan flirtar med statskuppen som svar – fascismens maktmedel par excellence. Ordet används både urskillningslöst, slarvigt och för lite. I analysen av samtidens politik har vi istället vant oss vid en serie eufemismer: populister, högerpopulister, missnöjespartier, auktoritära eller bara nationalister.
Svårigheten i att identifiera fascister när de dyker upp beror nog till stor del på det europeiska traumat. Att acceptera fascismens återkomst efter förintelsen är djupt stötande. Som ett tankens brott mot vår anständighet. Ribban för vad som skall räknas som fascism lades också högt efter andra världskriget. Ernst Noltes generiska definition på 1960-talet närapå låste begreppet till Hitlers och Mussolinis förlagor. Då behövde den europeiska självbilden restaureras. I politik och akademi skapades istället teorier om ”ideologiernas död” och ”historiens slut”. Idéer som sa att Väst var nära perfekt. Nu kan de bäst förstås som psykologiska bandage över brott som måste glömmas: antisemitism, imperialism, kolonialism, fascism och förintelse. Drömmen om historiens slut är förstås en dröm om minnets tystnad.
Denna längtan efter glömska tycks ha skapat en aktiv blindhet inför fascismens återkomster, som assisterats av definitioner som säger att fascism är det som sker utanför det demokratiska systemet, i syfte att förstöra det. Samhällsvetare har haft notoriskt svårt att tänka sig att vår tids fascister agerar inom det demokratiska systemet, och är beredda att förstöra det om det behövs. Istället har de fascister som verkat inom systemet klassificerats som ”populister”. En av Trumps förtjänster är att han tydligare än många mer välkammade ”populister” synliggör den konstruerade distinktionen genom sin agitation, sina ändlösa ström av lögner, sin narcissism och sitt patenterade hat mot svaga och ”losers”.
Fascismteoretiker har idag frångått idén om en sträng standarddefinition.
Men trots att F-ordet alltså hänger i luften över varje massmöte, där polisskjutningar av svarta försvaras och hyllas, där motståndare häcklas och landet skall göras stort igen, har få kommentatorer använt det för att beskriva vad som sker. Efter att Trump blev president hade nog journalister som ofta tycker om att ge USA:s president epitetet ”den fria världens ledare” sannolikt svårt att tillfoga ”är fascist”. Inte för att det utmanade bilden av Trump, utan för vilka de själva då skulle bli. Ordet raserar världsbilder och därmed självbilder.
Då fanns nog ännu en förhoppning om en senkommen mognadsprocess: han kanske kunde bli ”presidential”. Men under de långa fyra år som sedan passerat har sådana förhoppningar kommit på skam. Ändå har inte några så kallade seriösa medier kommit på idén att kalla honom fascist. Som om det inte längre får finnas i vår politisk-teoretiska vokabulär.
Fascismteoretiker har idag frångått idén om en sträng standarddefinition av fascism. Robert Paxtons Anatomy of Fascism, och Michael Manns Fascism (båda från 2004) drar utifrån historiska analyser från 1900-talet slutsatsen att dagens fascism knappast ser ut som gårdagens. De visar hur fascistiska rörelser oftast vuxit fram i demokratier och utvecklat sin speciella stil just för att de behövt vinna opinionen. Det pekar med andra ord ut populismen i fascismen.
Catherine Fieschis analys av franska Front National för fram en liknande tanke i hennes Fascism, Populism and The French Fifth Republic: in the Shadow of Democracy (2004). För Fieschi är Front Nationals agenda uttrycket för en fascistisk rörelse som vill överleva i den franska demokratin: ”Populism tillhandahåller en bro mellan det till synes motsatta egalitära och elitistiska idealen i fascistiskt tänkande. Populismen låter människor föreställa sig att de är del av en elit, i ett land som ses som överlägset andra länder.” (min översättn.)
Trots att dessa teoretiker alltså undviker en patenterad definition av fascism, lyfter de fram några återkommande element, föreställningar om en organisk nationalism och idéen om nationell återfödelse. Fascister går ofta fram med löften och hot om politisk och/eller etnisk rensning med en överlägsen och ojämförbart aggressiv agitationskonst och total oförmåga att ta kritik. De flörtar inte sällan med paramilitarism genom en klassisk dualism mellan en parlamentarisk gren och ett gatukommando. Kontakten dem emellan förnekas och visas upp om vartannat. Så kan de fortsätta ge näring åt kulten kring handlingskraft och manlighet.
Kring dessa fascistiska särdrag råder stor enighet. Men det viktiga är att alla inte måste vara uppfyllda. Rörelser och politiker kan vara mer eller mindre fascistiska, även om de alla förenas i grundackordet ”dom ska ut”. Om vi ställer dessa element mot så kallade högerpopulister beskriver de besvärande väl även dessa partiers ideologiska och stilmässiga meny.
Nej, Trump har förstås inte lyckats stöpa om USA i fascistisk riktning. Men retoriken, demagogin och kriminaliteten är där, och spekulationerna om inbördeskrig och statskupp har pågått länge, poliskåren har han försökt omvandla till en personlig milis, och konspirationsteorierna han fångat upp och spridit har slagit rot. Han ger knappt sken av att vilja arbeta inom det demokratiska systemet. Tvärtom har han ideligen iscensatt mikroskopiska statskupper som utmanat offentliga institutioner och demokratins spelregler. Syftet har varit, som med fascismens dualism och enligt logiken Fieschi beskrev från Front National, att – samtidigt som han har landets högsta ämbete – sända en ”folklig” signal om att han inte är en del av systemet, utan en av folket. ”Stand back and stand by.”
Är det sant eller är det teater? Svaret är inte oviktigt. Men lika viktigt är att det är ovisst. För i fascismens värld smälter teater och verklighet samman. För dem själva och för alla de som ser på och drabbas, och motviljan mot ordet och oförmågan att identifiera fascism när den väl återvänder gynnar förstås dess agenter. Men, för den som tvekar, är en bra idé att ta fasta på grundackordet – ”dom ska ut!”. På den punkten är de alltid pålitliga.
Trots motviljan mot ordet bland motståndare och i media, så har frågan om Trump representerar fascism i vår tid förstås rests. 2018 kom How Fascism Works. The Politics of Us and Them av filosofen Jason Stanley. Han skriver mot den normalisering av rasismen och chauvinismen som skett i USA under senare år och länkar fascismen i USA till andra parallella rörelser i världen. Samma år gav också Madeleine Albright ut Fascism: A Warning. Böcker som är just varningar, utlösta av den sittande presidenten.
Men alla är inte övertygade. Ross Douthat reste frågan om Trump är fascist i en krönika i New York Times redan i december 2015. I jämförelse med tidigare suspekta kandidater – en Buchanan, en Perot och en Wallace – fann Douthat att medan de går fria så är det möjligt att Trump förtjänar beteckningen. Men han fann dock att ordet inte vore rätt, eller snarare, inte taktiskt rätt. Skälen var att Trump (då) ännu inte byggt någon rörelse: ”Han har ju inte ens vunnit ett primärval!” Och apropå att han då sagt att en BLM-aktivist förtjänade stryk på ett av hans massmöten, menade Douthat att det ännu är ”några grader av ’ugly’ från en faktisk fascistisk gest, vilket skulle kräva organisering av en paramilitär styrka som gav sig ut på gatorna”. Ett annat skäl var att även om Trump inte är vaccinerad mot fascism ”så är det högst troligt att det Republikanska partiet är vaccinerat mot honom.” Det var fem år sedan. Vi vet bättre nu.
Trumps USA har blivit ”samhället som teater”
Trump kommer från showbiz. Hans affärer är till stora delar en vinstgivande teater, och hans största framgång – The Apprentice – är en dokusåpa som bygger på fiktionen om den store auktoritäre ledaren. Reality-tv är populärkulturens mest fascistiska format. Robinson, Farmen och Big Brother, Paradise Hotel och de andra, bygger alla på kittlingen i övervakning, förnedring, uteslutning, lägerfantasier och inte sällan blottlagda fysiska drifter och sex. En inte oviktig del i produktionen är vårt, publikens, förakt för de som nedlåter sig att delta. Ingen bryr sig ju egentligen om spelet, reglerna eller vem som vann. Men vi får vara pöbel ett tag och titta på ”losers”.
Pier Paolo Pasolini förebådade förnedrings-tv med filmen Saló eller Sodoms 120 dagar. Den handlar om några män ur det högre borgerskapet som kidnappar och låser in en grupp unga människor i ett hus. Där tvingas de till olika förnedrande ritualer, torteras, våldtas, utsätts för skenrättegångar och rituella äktenskap som beseglas med våldtäkter. Försöker de fly får de halsarna avskurna. Alltihopa utspelar sig i delrepubliken Saló, som var den sista inkarnationen av den italienska fascistiska regimen under Mussolini. Pasolini iscensatte lägret som maktens perversa lek och teater för att visa på hur fascismen bygger samhället efter sitt eget beläte.
Trumps USA har blivit ”samhället som teater” som Ingemar Karlsson och Arne Ruth skrev om i en klassisk bok. “Lock her up! Lock ’em up!” har varit hans teatrala (?) stridsrop, genom sin kampanj och sin mandatperiod, som garnerats med lögner och falska löften, mörkläggningar och sanslösa attacker på alla som inte applåderat, och än grövre förslag om politiska mord och våld från hans adopterade gatukommandon. Men som president har han också separerat över 4 000 barn från deras migrerande föräldrar. Protester tvingade fram ett officiellt slut på detta, med krav om återförening inom 30 dagar. Men Trumps administration har vägrat skjuta till några medel, så än idag hålls flera hundra barn fängslade utan anständig mat, vuxenkontakter eller rena kläder.
Så även om det är teater, är det inte på låtsas.
info@opulens.se
