FRAMTIDSTRO. “Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?”, undrar Amra Bajric.
Varje gång jag går förbi Medborgarplatsen i Stockholm och ser människor fota de strejkande ensamkommande barnen tänker jag på vad Roland Barthes skrev om hur fotografiet är intimt sammanlänkat med döden.
Det kan tänkas som närmast en parodi på en kulturpersonlighet att mina första tankar när jag passerar en sådan händelse går till en fransk poststrukturalist, men jag kan inte hjälpa det. Att fotografera en händelse är att avrätta den, att förvandla dess sammanhang till ett symboliskt och dött ting. Tänk på bilden av månlandningen, eller den från OS 1968 när Tommie Smith och John Carlos höjde sina nävar i en black power-hälsning. Hur förhåller vi oss till historien? Är det för att lära oss något om människan och samtiden, eller att fascineras av något som är på ett tryggt avstånd?
Närvaron av frånvaro, som Barthes skrev, är kuslig. Samtiden älskar att stå på ”rätt sida av historien” – men helst när sammanhanget försvunnit och politikens röra stelnat till en symbolisk bild.
Pojkarna strejkar på trappan med kravet att få stanna i Sverige. Inte utvisas till en oviss och farlig framtid till ett land många av dem aldrig besökt. Man skulle kunna tro att deras handlingar, med historien som facit, skulle ses som heroiska. Att pojkarna vågar drömma om att skapa ett bättre samhälle och en ljusare morgondag för sig själva. Men så är det inte. Hjältar framträder bara när bilderna bleknat och komplexiteten kring deras uppkomst reducerats till slagord vi kan trycka upp på tygpåsar och t-shirts.
Jag själv är bevis på att fotografiers mening kan ändras. Jag kom hit under ändlösa bilder av flyktingströmmar – död och misär – men det är inte vad folk ser mig som i dag. Som bosnier och föredetta flykting hyllas jag och mitt folk för våra framsteg i Sverige. Vi är den ”lyckade integrationen”. Liberalernas partiledare Jan Björklund höll förra veckan ett tal där han citerade rader ur journalisten och författaren Negra Efendics självbiografiska roman ”Jag var precis som du”. En berättelse om flykten från krig, förföljelse och den svåra tiden i det nya landet. Björklund sa att ”Negra Efendics berättelse handlar om mod, om jävlar anamma och om att inte ge upp”. Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?
Om vi ska leva upp till de ideal som vi så fint präntar på papper är det händelserna som spelar roll – inte den formalitet som lagtexten utgör. Alla de som gömmer sig bakom lagboken när Migrationsverket sätter våra ungdomar i förvar i väntan på tvångsutvisning kommer behöva svara inför sina samveten så småningom. För lagen är lika död som bilden; men händelsen, det våra sinnen rapporterar till oss, är levande. Det är här striden måste tas; inte i efterhand när bilden bleknat, när historiens döda materia ska inventeras och arkiveras. Låt er inte bedras av historiens gravskrift, ett monument i granit som något förutbestämt. Här kan godheten göra oss lika mycket skada som cynismen: Om vi förväntar oss att Historien Som Framsteg tar ut sin rätt, och att rättvisan till slut segrar oavsett uppslutning bakom den, så bedrar vi oss.
Vi kan fortfarande fylla bilden av de strejkande ungdomarna med en ny mening, en triumf istället för en tragedi, för historiens monument är vår skapelse, precis som historien själv.
amra.bajric@opulens.se
