KAPITALISTER. “Verklig makt rör sig och växer helst i skuggan, lite utanför offentlighetens dömande ljus. Med Ingvar Kamprad, som dog nu i helgen 91 år gammal, var det lite annorlunda”, skriver Amra Bajric.
Ingvar Kamprad är en av de många, som Henry Ford och Hugo Boss, vilka spelade en roll som ideologiska hantlangare åt nazistregimen, men vars sympatier försvann i efterkrigstidens kapitalistiska framgångssaga. Han skapade ju jobb! Denna self-made entreprenör från småländska landsbygden började som 17-åring med två tomma händer, ett massivt skogsägararv, och en nazistisk partibok. Som journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink avslöjade 2011 hade säkerhetspolisen 1943 upprättat en personakt om ungdomen, den aktiva nazisten som inte bara var entreprenör utan också duktig på att värva nya medlemmar.
Vi vet ofta rätt lite om våra verkliga härskare, kapitalisterna. Kanske för att de är så urbota tråkiga. Men också för att verklig makt rör sig och växer helst i skuggan, lite utanför offentlighetens dömande ljus. Med Ingvar Kamprad, som dog nu i helgen 91 år gammal, var det lite annorlunda.
Nu gissar jag bara, men om man går ut på gatan och ställer frågan ”vem var Ingvar Kamprad” till slumpvist utvalda människor så tror jag att de flesta kommer pricka rätt. Den snåla torftiga gubben bakom den helsvenska och nu globala succéberättelsen IKEA. En något framåtböjd och utmärglad gubbe som klädde sig anspråkslöst, arbetade hårt och sparade på slantarna. På något underligt sätt förkroppsligade han folkhemsideologin, ultrakapitalist som han var. Även det folk-hemska, så som steriliseringarna och de rasistiska undertonerna, kan man hitta hos Kamprad – så som Elisabeth Åsbrink ytterligare visat så förblev han lojal med den fascistiska nysvenska rörelsen som Per Engdahls ekonomiska patron, långt efter nazismens fulla brutalitet avslöjats.
Kändisar får sitt värde från allmänhetens personliga uppmärksamhet; deras uppsyn ska helst orsaka anstormningar och utbrott av kollektiv hysteri. Med kapitalister är det annorlunda. Att verka utan att synas, är deras motto. Värdet som samhället tillmäter dem uppstår genom reklamkampanjer för varumärket i något av företagen där de sitter i styrelsen, och genom efterfrågan på ”deras” varor. Det här är precis lika ”verkligt” som Mikael Persbrandts kändisskap, tro inget annat. Men människorna som bestämmer över det overkliga varumärket är anonyma, det är hela poängen.
Kamprads miljarder är naturligtvis säkrade i flera olika stiftelser. Exakt vem som tar efter i möbelimperiet är oklart. SvD Näringsliv spekulerar om att en av Kamprads tre söner nu kommer basa över kapitalet, medan företaget vidare styrs på samma sätt som tidigare, med brevlådeföretag i Nederländerna och Luxemburg (något som EU-kommissionen granskat företaget för tidigare). Någon vidare skatt får Sverige inte ta del av – arvskatten är ju avskaffad sedan 2004, och genom EU:s granskningar har det framgått att IKEA:s skatteupplägg undanhållit miljarder över åren. Bara genom blodsband flyter nu flera miljarder genom de tre sönernas artärer. Kamprad flyttade tillbaka till Småländska Älmhult efter hustruns död 2013, efter flera år i Schweiz, något som lyftes fram i pressen som en godhjärtad skattegärning.
Billys bokhylla behöver inte vara en del av Sveriges själ, lika lite som Kamprad vårt ansikte utåt – vi kan väl alla enas om att det är en praktisk och prisvärd hylla och bespara oss personkulten? Jag ser hellre att alla Kamprads miljarder fördelas på de omkring 150 000 anställda vars arbetskraft ser till att din bokhylla förblir prisvärd.
amra.bajric@opulens.se
