KLIMATET. Professor Lennart Bengtsson menar att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer, skriver Petter Wulff från Klimatsvaret.
Greta Thunberg har uppmanat världens ledare att känna panik för klimatutvecklingen. Argumenten för den agitationen har hon antagligen hämtat från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) och dess omfattande sammanställningar av mätvärden och analyser. Men det finns klimatforskare, vars bedömningar avviker från den panikartade tolkningen av IPCCs underlag. En sådan är professorn i dynamisk meteorologi Lennart Bengtsson.
För sin bok Vad händer med klimatet? har han redan fått goda recensioner i Aftonbladet, Klimatupplysningen.se och Folkbladet i Östergötland. Boken tycks efterlängtad och är värd all uppmärksamhet.
Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår.
Författaren beskrivs som ”en av världens främsta experter inom klimatforskningen” och har på meritlistan att ha varit forskningschef vid European Centre for Medium-Range Weather Forecasts i Reading, Storbritannien samt direktör både vid Max Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg och International Space Science Institute i Bern. Med de erfarenheterna har han nu givit sin syn på klimatfrågan och den svenska klimatdebatten.
Bengtsson för tillbaka klimatfrågan på dess grundläggande fysikaliska förutsättningar. Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår. Så långt är han överens med IPCC och klimatforskningens huvudfåra. Däremot ser han inte problemet som akut. Någonstans måste växthusutsläppen stoppas men inte nödvändigtvis nu, och det finns även positiva effekter av den pågående förändringen, påminner han.
I boken ställs frågan: Varför har så många mer oro för minskad havsis i Arktis än glädje över ökad isfrihet i Östersjön? Ett något originellt och tankeväckande sätt att formulera problemet, även om man kan tycka att Bengtsson där har ett alltför nationellt perspektiv på ett problem, som i första hand drabbar andra delar av jorden. Vi, som både har ett svalt klimat och en landhöjning att kompensera stigande havsnivåer med, har inte störst anledning att bekymra oss över utvecklingen.
Klimatöverenskommelsen i Paris 2015 har räknats som en stor framgång. Men Bengtsson anser att ambitionen sattes för högt, när världens ledare kom överens om att begränsa den globala temperaturhöjningen till högst 2 grader över den förindustriella nivån. Det är för Bengtsson ett orealistiskt mål. Som mer realistiskt ser han att acceptera ytterligare någon grads temperaturhöjning. Det skulle ge rimlig tid för den nya energitekniken att etableras.
Det framförs ofta i debatten att ett problem med pågående klimatförändring är att vi får mer extremväder. I kretsar där man är skeptisk mot forskningen knuten till IPCC brukar det i stället hävdas att väderstatistiken pekar mot mindre extrema förhållanden. Bengtsson visar att båda sidor på sätt och vis har rätt. Det tycks nämligen vara så, att mängden tropiska orkaner minskat det senaste halvseklet samtidigt som de allra kraftigaste orkanerna ökat.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Sådana nyanser har sällan setts i klimatdebatten, och Bengtsson är mycket riktigt kritisk till hur den förs på ”en nivå som knappast hör hemma i en kunskapsnation”. Han menar till exempel att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer.
Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement.
Bengtssons bedömning av klimatdebatten att kunskap är den största bristvaran är jag inte helt enig med. Bland kommentarsfälten bollas det tvärtom ibland med ganska avancerade klimatförklaringar. Värre är nog bristen på respekt för motparten.
Men att man kunde önska mer av debatten är klart, och dess brister är en bedrövelse för ett land, som sedan mitten av 1900-talet haft flera framstående meteorologer. Där finns Carl-Gustaf Rossby, som skapade Internationella meteorologiska institutet i Stockholm och gjorde det världsledande efter andra världskrigets slut. En annan är Bert Bolin, som är särskilt betydelsefull för den internationella klimatforskningen på vägen fram till skapandet av IPCC.
Bengtsson diskuterar även hur klimatproblemet ska kunna lösas. Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement. Där har han en bredare syn på vad som kan göras än de i de gröna leden som framstår som mest bekymrade över klimatproblemet. Å andra sidan vill han hålla igen på utnyttjandet av biobränslen och varnar för att det kan ta lång tid innan deras utsläppta koldioxid bundits i ny skog.
Boken känns sammanfattningsvis som ett av de bästa medel som kan erbjudas för ett klimatengagemang utan klimatpanik.
info@opulens.se
