FILTER. Mattias Svensson menar att kultursidor av idag i hög grad produceras av och för människor för vilka politiska vänsteråsikter är det filter genom vilket de bedömer ens mänskliga karaktär. Han exemplifierar med en text från SvD Kultur.
Vilket ”vi” någon vänder sig till när de adresserar en publik säger vanligtvis mycket. Vilka är det man vänder sig till och förväntar sig ska finnas bland mottagarna? Och omvänt och ännu mer intressant: Vilka är därmed uteslutna?
Jag minns exempelvis en text i ett entusiastiskt 90-talsmagasin där skribenten utgick ifrån att läsaren hade delat erfarenheten av att stå och kissa, vilket kanske, om någon tänkt efter, var ett onödigt exkluderande av en stor del av läsarskaran. Inte så väl siktat när allt kom omkring.
När jag läste om ett evenemang organiserat av humanistiska Fri Tanke, där Anna Rosling Rönnlund ska ha smickrat publiken med att vara intelligentare än genomsnittet slogs jag av en annan tanke. Mina fördomar om humanister säger nämligen att de är den sortens publik som smickras av budskapet att de är inte bara smarta, utan just till och med smartare än andra. Det är förmodligen därför de lockas till ett evenemang med författare som rättar felaktigheter som folk i allmänhet tror på.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Själva reportaget där jag läste denna iakttagelse säger dock i sitt förfaringssätt om möjligt ännu mer om det ”vi” som skriver på och förmodas läsa dagstidningarnas kultursidor. Det är publicerat i SvD Kultur och skrivet av Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg.
Berg och Edenborg är knappast subtila när de bedömer Steven Pinker efter en politisk mall. När Pinker i sitt föredrag kritiserar Putin, Trump och IS-krigare är det följaktligen helt i sin ordning. När han därutöver kritiserar vänstern — sannolikt de aktivister som hindrar och stör talare som har uppfattningar de inte tolererar — etiketteras han vips som ”en banal, ofilosofisk, hånfull hatare”. Inte bara slår Berg och Edenborg med självklarhet fast vilka politiska åsikter som är okej att kritisera och inte. De bedömer Pinkers karaktär och person efter dessa politiska åsikter.
Något enstaka olycksfall är det inte heller, snarare premissen för hela det långa reportaget som består av både en förintervju och en recension av Pinkers framträdande. När Steven Pinker i Bergs och Edenborgs intervju kritiserar nyliberaler och argumenterar för statliga ingrepp får han genast beröm: ”Våra fördomar om Pinker som en stöddig ’så är det bara’-person har försvunnit på fem minuter. Han är sympatisk, godmodig och nyfiken.”
Ett välvilligt omdöme kan tyckas. Men det är återigen samma premiss: Bara i den mån man är vänster är man en god och klok person. I den mån man kritiserar vänstern har man inte bara ”fel” utan är hatare, korkad och banal. Att sådan tendentiös journalistik passerar är talande för hur långt den identitetspolitiska fördumningen har gått.
Det är förstås att dra stora växlar på en artikel, men jag tror är att det är rätt vanligt att de som arbetar på större kultursidesredaktioner inte ser något konstigt med artikelns premisser. De delar själva ungefär samma politiska värderingar och är i vilket fall som helst så vana vid dem att de inte ses som ”politiska” eller ”kontroversiella” utan tvärtom som självklara.
Så har det förvisso varit länge. Det som verkligen är talande för samtiden är att en mängd personliga egenskaper anses följa av denna politiska etikettering. Politiska meningsmotståndare har inte bara fel i sak, i den utsträckning de har fel anses de vara osympatiska och klent begåvade. Inte heller detta anses tydligen vara en anmärkningsvärd utgångspunkt för kulturkritisk granskning av samtida tänkare.
Den sortens karaktärsteckning är mig främmande. Jag känner inte närmare till Daniel Berg, men Carl-Michael Edenborg är allt annat än banal och obegåvad, tvärtom en intressant, bildad och fritänkande skribent, även om han och jag är oense om mycket i politiken.
Att premissen jag kritiserar framträder som allra naknast i ett verk signerat Edenborg är på ett sätt både logiskt och smickrande för skribenten. Så många andra tycks mig ha samma utgångspunkt, men utan att den framgår lika tydligt. Då blir den också svårare att identifiera och kritisera.
Men nu vet vi. Berg och Edenborg har med sin text demonstrerat att kultursidor av idag i stor utsträckning produceras av och för människor för vilka politiska vänsteråsikter är det filter genom vilket de bedömer ens mänskliga karaktär. Det är snävt. Det är fattigt. Det är fördummande.
mattias.svensson@opulens.se
