INFLYTANDE. “Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande”, skriver Clemens Altgård.
I min krönika den 24 november skrev jag om #metoo-rörelsen och hur den blottlägger en skuggsida av ett på ytan jämställt samhälle. Sedan dess har det kommmit fler avslöjanden om övergrepp och nu har även sexismen i konstvärlden uppmärksammats genom uppropet #konstnärligfrihet.
Det är ändå anmärkningsvärt, tänker jag, att det är först nu som det faktiskt händer något avgörande på områden där förekomsten av missförhållanden påtalats för flera år sedan.
Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande.
Senast i raden av händelser som genererats av #metoo-kampanjen är att Benny Fredriksson slutar som vd på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm efter anklagelserna som riktats mot honom. Men även i det här fallet rörde det sig om en kritik som knappast var någon nyhet.
Ytterligare en effekt av #metoo är att osunda maktförhållanden baserade på hierarki och vänskapskorruption uppdagas. När det gäller vad som framkommit om Svenska Akademien så är det en skandal av så stor omfattning att det sannolikt kommer att ta mycket lång tid att reparera de skador som uppstått vad gäller förtroende och anseende för denna annars från insyn skyddade inrättning.
Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms Universitet, går till och med så långt att han i ett debattinlägg på SVT Opinion föreslår att Svenska Akademien bör läggas ned. Han säger bland annat: ”En liten grupp som denna, som utser sina egna kamrater till ledamöter på livstid, och som förfogar över stora offentliga medel att dela ut enligt eget skön, är dömd att hamna i nepotism och missbruk. Det mest elementära psykologiska och socialpsykologiska förstånd lär oss att det måste gå illa. Nu anar vi hur illa det har gått.”
Egentligen är det inte heller någon nyhet att den än i dag mansdominerade Svenska Akademien länge utövat ett alltför stort inflytande i kulturlivet och på litteraturens område. Det har märkts på olika vis och vissa förlag, stilriktningar och utbildningar har på så sätt gynnats. Nu har dessutom den där mystiska “källarklubben” (som de flesta vid det här laget kan namnet på) avslöjats som ett slags portal till framgång och fina utmärkelser.
Vissa inslag i den historia nu skrivs är närmast tragikomiska. Jag minns hur förvånad jag blev när feministen Sara Stridsberg valdes in i Akademien 2016. Det var nästan sensationellt att översättaren av Valerie Solanas Scum-manifestet skulle ta plats på stol nr 13. Hon hade för övrigt också tillsammans med genusforskaren Jenny Westerstrand, författat en skrift för jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet, Juristutbildningen ur ett genusperspektiv, där författarna pläderar för att ”införandet av genusperspektiv måste ske väl integrerat i undervisningen”. Hur det är ställt med införandet av genusperspektiv i Svenska Akademien kan ju var och en fundera över. Idag framstår Sara Stridsberg närmast som gisslan, men förmodligen kan hon gå stärkt ur den här stormen kring den feodala inrättningen från Gustav III:s tid.
Kraften i #metoo-kampanjen påminner mig om styrkan i Turteaterns dramatisering 2011 av Valerie Solanas Scum-manifestet i Stridsbergs översättning. Den gången var det var många hårda ord som riktades mot mannen och manssamhället som vi män i publiken fick personifiera. Det var både obekvämt och provocerande att sitta på de kollektivt anklagades bänk och på andra sidan scenen se ett av hav av kvinnor som skrattade och jublade över några av Solanas mest extrema sågningar av manligheten.
Det var närmast så att jag fick den svindlande upplevelsen av att vara med om ett psykologiskt experiment. Men när jag väl hade smält upplevelsen så kunde jag inte dra någon annan slutsats än att det var ett lyckat exempel på politisk teater. Ofta har manifestet blivit läst på ett väldigt bokstavstroget vis, som en argumentation för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning, men en rimligare läsart är se det som en extremt svarthumoristisk text och Solanas hävdade själv att Scum-manifestet var ett litterärt grepp. Men den underliggande vreden är nog så kännbar oavsett tolkning. Och att den vreden, över missförhållanden som upprätthålls genom patriarkaliska strukturer, är berättigad visas faktiskt med all tydlighet genom vad som framkommit denna turbulenta höst 2017.
clemens.altgard@opulens.se
