REPLIK. Amra Bajric menar att jag ägnar mig åt att ”peka ut särskilda kulturer som samhällsproblem”. Detta är helt enkelt inte sant. Om Bajric har problem med ”kulturen” i hederskulturbegreppet så kan jag säga ”hedersnormer” istället.
Andra debattörer tycker att ordet ”heder” är problematiskt eftersom det har en positiv laddning. För mig är inte orden det viktiga utan att vi uppmärksammar och bekämpar de samhällsproblem som finns och som har sin grund i dessa hedersnormer: tvångsäktenskap, könsstympning, arrangerade självmord (balkongflickor) och inskränkningar i vardagen för många kvinnor i svenska förorter.
Det är sant att Sverigedemokraterna ser kultur som något statiskt och att de pekar ut andra människor som sämre på grund av deras kultur. I mitt politiska arbete har jag gått rakt emot den här bilden av kultur som något oföränderligt. I min bok skriver jag om att mina främsta feministiska förebilder har varit kurdiska män med muslimsk bakgrund som tagit kampen för kvinnors rättigheter. Det går aldrig att titta bort från förtryck och säga att ”det ligger i deras kultur” att göra på ett visst sätt.
Bajric tycks mena att en kamp mot detta förtryck på något sätt står i motsättning till att vara marxist. Men Marx var inte blind för hur traditionen “från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna”. Ingen ska säga åt mig eller någon annan att det finns en motsättning i att vara marxist och att bekämpa hedersförtryck. Det är därför inte konstigt att Thomas Gür – krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida men som i unga år var aktiv i den svenska kommunistiska rörelsen – i sin recension av min bok Amineh – inte större än en kalasjnikov konstaterade att jag ”på en klassisk marxistisk grund” kritiserat en “vänster som lämnat marxismen bakom sig, och som tidvis till och med förnekat hedersförtryckets existens”.
Om Bajric också hade läst boken så hade hon sett att jag skriver om hur den svenska vänstern inte varit tillräckligt aktiva i frågor om klass, segregation, inkomstklyftor och ekonomisk demokrati. Om jag många gånger varit kritisk mot mitt eget parti så har det aldrig handlat om att man varit för aktiv i att bekämpa ekonomiska orättvisor.
Så nej Amra Bajric, det är inte ”ytterligare ett samtal om kultur” som jag föreslagit som lösning för vänstern. Men i den svenska vänstern har hedersförtrycket alltid fått lägsta prioritet. Men det går inte att ha en strategi om att först tar vi klasskampen, sen den antiimperialistiska kampen, därefter kvinnokampen och antirasismen och sist tar vi tag i frågan om allas mänskliga rättigheter. Vi kan inte hålla tyst om hedersförtrycket för att vinna röster hos dom som vill upprätthålla hedersnormerna.
Bajric motsäger också sig själv när hon först skriver att jag ”knyter brokiga vänskapsband över de ideologiska blocken”, för att sedan mena att min retorik som stänger ute människor. Min vänster är inkluderande. Jag står för en feminism som också omfattar och organiserar förortens kvinnor. I mitt riksdagsarbete har jag arbetat över partigränserna, helt enkelt därför att jag menar att politiska resultat i frågor om allas lika rättigheter är viktigare än partipolitiskt käbbel. Det är bra när Sverige kritiserar kvinnoförtrycket i diktaturer, men det blir inkonsekvent om man samtidigt blundar för samma strukturer här. Därför blir det också så fel när Bajric retoriskt frågar om jag inte själv har gått ned mig i ”det identitetspolitiska träsket”. Som peshmerga tvingas man utstå många besvärliga terränger, men jag kommer aldrig att gå ner mig i någon sådan sörja.
info@opulens.se
