ÄRLIGHET. “Just denna trivialitetens logik har som oavsedd effekt att den som följer politiska diskussioner via flödet i sociala medier lätt får intrycket att hens meningsmotståndare är korkade, ohederliga och farliga”, skriver Mattias Svensson.
”Marx Das Kapital är otvivelaktigt en viktig bok, en av 1800-talets viktigaste, som jag brukar säga för att irritera vänner som lutar åt det libertarianska och konservativa hållet. Men sedan säger jag till mina vänsterlutande vänner, för att irritera dem också, att Marx hade fel på så gott som varje punkt om ekonomi, historia och politik. Vilket förklarar att jag inte har så många vänner.”
Det slår mig när jag läser Deirdre McCloskeys text hur glad jag blir av att läsa någon som med gott humör och stor respekt tar sig an det bästa hos en meningsmotståndare. Texten handlar egentligen om Max Webers klassiker Den protestantiska etiken, men slutsatsen är densamma: Läs! Det är intressant och lärorikt, även om det är fel.
Jag hade bara på några dagar upplevt två försök att smutskasta offentliga personer genom att sprida lösryckta tweets som inbjuder till vantolkningar av vad de egentligen tycker – försök som fick stor spridning i kretsar som tycker illa om personerna i fråga. För det gör alltfler numera, tycker illa om sina meningsmotståndare. De anses inte bara ha fel i sak. De anses vara korkade, onda och farliga.
Jag tror att detta är en illusion som skapas och förstärks av sociala medier. Ta inte detta som någon svepande kritik. Jag älskar sociala medier för interaktiviteten just med meningsmotståndare; att man får feedback och mothugg, blir korrigerad när man har fel (och det har alla i dagens snabba nyhetsflöde, det som skiljer oss är hur man hanterar det) och bättre kan förstå hur andra tänker.
Samtidigt fastnar uppmärksamheten lätt på det som är enklast att bedöma – och ju dummare något är, desto enklare att förstå och markera sin överlägsenhet genom att dela med en kommentar. Alltså får en lösryckt tweet betydligt lättare vingar, än en längre text som ger sammanhang och reservationer. Av samma skäl delas de mest extrema och udda debattartiklarna av motståndare i betydligt högre utsträckning än tänkvärda och resonerande sådana. Det blir självförstärkande av att vi är sociala varelser, om något kommenteras och diskuteras vill vi också vara med.
Mönstret fanns långt före sociala medier – en av C Northcote Parkinsons klassiska lagar för byråkratin handlar om just trivialitetens dominans, exemplifierad av hur en kommitté för anslag till ett kärnkraftverk ägnade mest tid åt lättbegripliga, men perifera, frågor som materialval till skjulet för de anställdas cyklar.
Just denna trivialitetens logik har som oavsedd effekt att den som följer politiska diskussioner via flödet i sociala medier lätt får intrycket att hens meningsmotståndare är korkade, ohederliga och farliga. Inlägg med sådan innebörd får nämligen lättare spridning, eftersom de kräver mindre tankeverksamhet. Vi blir lurade av våra flöden och därmed korkade. Och farliga. Det bygger nämligen digital gemenskap att enas om att politiska motståndare är korkade, onda och farliga. Vilket är illa, för om någonting är farligare än korkade människor i grupp, så är det korkade människor i grupp med politiska motiv.
Att försöka leta upp och förhålla sig till människors bästa argument, att läsa meningsmotståndare som är tänkvärda fast de har fel, är alltså viktigare än någonsin. Deirdre McCloskey är i detta ett sant föredöme (not till meningsmotståndare: ja, hon är en mycket läsvärd liberal tänkare ).
Kan man för övrigt – särskilt i dessa tider av poserande antielitism – annat än att älska McCloskeys rekommendationen att läsa Webers bok för att den är ”en av mina topp 100 facklitterära böcker på 1900-talet”?
mattias.svensson@opulens.se
