ORSAKSSAMBAND. Om olika föreställningar om maskulinitet är kartor att orientera efter så är traditionell maskulinitet i mångt och mycket en karta som inte stämmer överens med verkligheten, skriver Nathan Hamelberg.
Huruvida manligheten är i kris finns det väl en massa olika svar på, inte minst för att manlighet är flera olika saker. På Wikipedia beskrivs maskulinitet som ”beteenden, kvaliteter eller egenskaper som kännetecknar, förknippas med, eller anses vara passande för, män”, och om man förstår maskulinitet så kan man väl förstå kris för manligheten som en kris som kommer av att män förväntas bete sig på sätt som är ömsesidigt uteslutande. Inte visa svaghet eller vara känsliga, ta första steget men vara lyhörda, och samtidigt vara försörjare samt leva i jämställda förhållanden och så vidare.
Vi kan kalla det en kris för maskuliniteten — vilket inte är detsamma som kris för män. Människor av alla kön genomgår kriser. När jag läste räddningspsykologi beskrevs kris som ”att ställas inför en situation där de tidigare erfarenheterna eller inlärda kunskaperna inte räcker för att klara av situationen”. Vilket så klart män ställs för en massa gånger i livet. Om man ser maskulinitet som något som faktiskt är inlärt — erfarenheter och kunskap — vad finns det då för situationer där traditionella (eller otraditionella) maskuliniteter inte räcker för att hantera situationer?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Idag finns ett bakgrundsbrus av röster som förespråkar inte bara en återgång till traditionell maskulinitet utan även till mer traditionella könsroller, och bakgrundsbruset börjar låta som en storm. Delvis tangerar bruset en folkhemsnostalgi som fokuserar på drömmar om ett folkhem som bara finns i nutida fantasier. Detta brus tangerar även Donald Trumps valslogan ”Make America great again”. För mig är mycket av vad dessa röster säger önsketänkande, en dröm om få höra att det manus som många män växt upp med och är bekväma med är det som ska gälla i världen, även i fortsättningen. Men världen funkar inte så.
Att önska sig en ordning där män efter traditionellt mönster är familjeförsörjare — något som både män och kvinnor kan drömma om — är inget som försvårats nämnvärt på grund av krönikor från Maria Sveland, kurser på Södertörn eller metoo-uppror. Det är en myriad materiella förändringar i samhället som drivit fram en situation där den gamla ordningen blir mer och mer omöjlig.
Under något år efter finanskrisen 1992 försvann mer än en kvarts miljon arbeten i tillverkningsindustrin i Sverige. Den internationella fastighets- och finanskrisen 2008 raderade i ett svep möjligheterna för miljontals män världen över att vara försörjare för familjen eller ens sig själva. Åren mellan 1901 och 2009 var det en plikt för varje man att lära sig att använda våld i samhällets tjänst, och under samma tid var kvinnor undantagna från det. Män som inte gjorde det kunde straffas av staten.
Givetvis har det här satt sina spår i vad ”traditionell maskulinitet” innebär. Exemplen kan mångfaldigas; män stod för mindre än en procent av uttag av föräldraledighet för några årtionden sedan, idag rör det sig om cirka en fjärdedel. Detta i sig är stort. När de blir fäder så väljer så pass många män i Sverige att prioritera behoven hos en varelse som inte kan kommunicera med ord. Det är egentligen enormt sett ur ett historiskt perspektiv, även om man fortfarande kan önska att ansvaret ska fördelas mer jämbördigt mellan föräldrarna.
Om olika föreställningar om maskulinitet är kartor att orientera efter så är traditionell maskulinitet i mångt och mycket en karta som inte stämmer överens med verkligheten. En massa egenskaper som av tradition ses som manliga är inga problem — att vara stark, teknisk, händig, initiativtagare och så vidare är inte dåligt i sig. Problemet uppstår när unga killar får lära sig att deras värde ligger i att de måste bevisa att de besitter just de egenskaperna. Vi behöver helt enkelt en karta som rymmer mer och bättre stämmer överens med verkligheten.