SKRÄMSELPROPAGANDA. Vi bör låta bli att oansvarigt sprida det falska narrativet att rättsväsendet systematiskt missgynnar kvinnor. Det är ren skrämselpropaganda, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
När jag gick på högstadiet fick vår klass läsa boken Kort kjol av Christina Wahldén. Det var första gången jag läste om hur orättvist rättssystemet och samhället behandlade våldtäktsoffer. Några månader senare skrev jag ett projektarbete om feminism, där jag underströk hur sjukt det var att bara några procent av anmälda våldtäkter ledde till en fällande dom.
För mig har det varit en sanning. Att våldtäkter alldeles för sällan klaras upp och att det är en viktig del av den feministiska kampen var så självklart att jag egentligen inte fördjupat mig i frågan. Förrän nu.
Gardet, en feministisk organisation som föddes åtminstone delvis ur den svenska metoo-debatten, hade sin linje klar från början. Rättsväsendet “är patriarkatets hitman”, som deras juridiskt kunniga Hanna Bergwall skrev i en tidig text på sajten.
I deras ganska få publiceringar har den röda tråden varit tydlig. Polisen tar inte anmälningar på allvar. Kvinnor straffas om de berättar. För några veckor sedan startade de upp hashtaggen #rättslösa och uppmanade sina följare att manifestera utanför polisen i protest mot de låga uppklaringsprocenten.
Det fick mig att undra. Är kvinnor verkligen rättslösa?
Frågeställningen är något jag brottats med sedan starten av metoo. Min övertygelse är att ett rättssäkert samhälle med höga beviskrav är till gagn framför allt för de grupper som annars skulle vara extra utsatta. Att principerna därför är viktiga.
I ett brott där ord ofta står mot ord, som begås utan externa vittnen, är det så klart extra knepigt att få någon dömd. Därför, tänkte jag, var det ändå rimligt att våldtäkter skulle vara svårare att lagföra.
Jag hade fel.
När jag hittade till BRÅ:s statistik från 2018 blev jag så osäker att jag blev tvungen att fråga kriminologen Helena du Rées om jag läste helt uppåt väggarna. Hon bekräftade att jag inte gjorde det.
Statistiken visar nämligen att sexualbrott ligger högt när man mäter både hur många anmälningar som utreds utan att läggas ner, och som leder till att en gärningsperson lagförs.
26% av anmälda sexualbrott leder till att en gärningsperson lagförs. För jämförelse är samma siffra för “Brott mot liv och hälsa”, som innefattar bland annat misshandel, mord och dråp, endast 13%. Detta trots att nästan lika många anmälningar går vidare till utredning.
Utredningsprocenten är också hög. 90% av alla sexualbrott och hela 95% av anmälda våldtäkter utreds av polis. Bara narkotikabrott utreds oftare.
Definitionen “sexualbrott” innefattar så klart mer än bara våldtäkter, och statistiken gäller alla åldrar och kön. Vill vi titta specifikt på våldtäkter mot flickor och kvinnor landar vi fortfarande på 18% uppklarade fall av de som anmäls. Nästan dubbelt så högt som våldtäkter män eller pojkar anmält.
Med det i åtanke är det svårt att hävda att kvinnor är mer rättslösa än andra grupper i samhället, ens när det kommer till våldtäktsmål.
Jag tycker fortfarande att kvinnors utsatthet för våld och sexualbrott är en jämställdhetsfråga vi behöver jobba med. Det vore fint om det fanns en så enkel lösning som att formulera om lagstiftningen för att få bukt med det. Tyvärr är det nog inte så enkelt, om vi inte vill göra separata beviskrav för män och kvinnor i strid med det jämlika system vi försökt bygga upp.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Samhällets och rättssystemets misslyckande när det gäller kvinnor utsatta för våld är snarare, enligt mig, brister i förebyggande åtgärder och hur vi hjälper utsatta att rehabiliteras. Saker som att kvinnojourer är beroende av ideella insatser och att lagen agerar för långsamt och för mesigt när en kvinna behöver kontaktförbud.
Som samhälle kan vi hjälpa till genom att inte reproducera den idiotiska tanken om att en förutsättning för att gå vidare efter ett övergrepp är att gärningsmannen straffas.
Vi bör också låta bli att oansvarigt sprida det falska narrativet att lagstiftning och rättsväsende systematiskt missgynnar kvinnor. Det är ren skrämselpropaganda som riskerar att leda till att färre vågar anmäla brott de utsatts för.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
