KULTURDEBATT. Den nya kulturministerns frisyr satte igång en politiserad kulturdebatt. Nathan Hamelberg försöker bena upp begreppen och förklara vad det handlar om. “Vi behöver appropriera ekonomin och skjuta medel till kulturen!” är hans slutsats.
Året har knappast börjat och regeringen knappt utsetts förrän Sverige fick sin första politiserade kulturdebatt. Inte en debatt om kulturpolitik, märk väl, utan om ministrars lämplighet. Amanda Lind, den nya kulturministern både förlöjligades, kritiserades och försvarades med anledning av sin frisyr. Traditionellt höhöhö-ande om förmodat flummigt yttre, anklagelser om appropriering och nyktra avfärdanden av försök att göra någons yttre till en politisk fråga.
”Det här är en motbjudande strävan efter kulturell renhet, där pösmunksvänstern möter extremhögern i avsky mot att kulturer möts och blandas. I stället för att spela med borde Amanda Lind ha givit en lektion i kultur. Att mixa och göra det främmande till sitt är nämligen inte kolonialism — det ÄR kultur.” skriver liberale Johan Norberg den 29 januari i Aftonbladet. Hästskoteori (tanken att extrem vänster och extrem höger möts) i sin bästa form, trots att föreställningen om kulturell appropriering kommer från politikens mitt snarare än någon radikal vänster. Det är stört omöjligt att tänka sig att marxister, autonoma, syndikalister, leninister eller ens traditionella socialdemokrater skulle förstå exploatering eller förtryck i termer av en grupps appropriering av en annan grupps kultur — eller förstå kultur på ett så essentialistiskt sätt. Synsättet är direkt hämtat från liberala kultursidor och amerikansk kulturradikal liberalism.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Det lustiga eller intressanta med den syn Johan Norberg uttrycker är att det är exakt samma syn som Ingrid Lomfors, överintendenten på Forum för levande historia, gav prov på 2016 under ett seminarium på konferensen Sverige Tillsammans. Den nationalistiska och konservativa högern missförstod då, och två år senare, medvetet Lomfors. Detta för att kunna odla kränkma och spela ut det billigaste av alla politiska kort: det om de politiska motståndarna som ett hot mot ett föreställt kulturellt ”vi”. Lomfors hade genomfört en presentation som innehöll provokationen att det “inte finns någon inhemsk svensk kultur”. Kritik följde, som hon också svarade på genom att säga att det finns en svensk kultur, men den har alltid stått i förändring och uppstått genom möten och utbyten, influenser utifrån. Kort sagt: svensk kultur har helt enkelt ingen historisk kärna som samtida svensk kultur strålat fram ur. Men för Ebba Busch Thor är sådana historiskt korrekta beskrivningar uttryck för ”myndighetsvänsterns” herravälde i offentligheten.
Vilket för oss tillbaka till det misshandlade begreppet kulturell appropriering, som en gång i tiden användes för att rent deskriptivt förklara hur kulturutbyte skett på ojämlika villkor, och att när kultur gjorts till handelsvara så har kapitalismen så klart påverkats av rasismen i de fall där denna varit en stark faktor. Under 2010-talet har kulturell appropriering omtolkats till något normativt av aktivister på sociala medier som Twitter och Tumblr. För att ta ett konkret exempel: att en marknad för en vit artist som Elvis Presley öppnades upp i och med medborgarrättsrörelsens framgångar och slopandet av vissa tabun på radiostationer och skivbolag berodde inte på rasism. Däremot var det faktum att han kunde marknadsföras bättre än svarta artister, som spelade liknande musik, något som berodde på rasism.
Snabbspola till ett samtida Sverige: att Amanda Lind kan utses till minister, trots toviga lockar, beror inte på rasism — att det däremot är svårt att tänka sig Löfven utse en afrikansk-svensk minister med sådant yttre beror på att det sannolikt skulle vara politiskt kostsamt. Det i sin tur beror på rasism.
Om vi släpper det här nu så kan vi istället börja ta oss an kulturpolitiska frågor. Till exempel ifrågasätta att det ges ökade resurser till väktare istället för annan personal eller sådant som böcker på biblioteken, stöd till hembygdsföreningar, breddad antagning till kulturinstitutioner och stödinsatser för pojkars läsning. Eller, för att göra listan ännu längre, mer medborgarinflytande vid gestaltningen av den lokala miljön, mer resurser till studieförbunden, satsningar på upprustning av SFI, infrastruktursatsningar (som möjliggör att hela landet har tillgång till kulturen) och återinfört stöd till En bok för alla.
Sammanfattningsvis: Vi behöver appropriera ekonomin och skjuta medel till kulturen! Först när detta kommer upp på dagordningen kan kulturen upphöra att vara en arena för den billigaste formen av symbolpolitik.
nathan.hamelberg@opulens.se
