SENT PÅ JORDEN. På söndag börjar COP24, FN:s stora klimatmöte, i Katowice i Polen. Varken politikerna, smarta teknologiska framsteg eller vårt samlade miljösamvete håller måttet, skriver Eric Cardelús som efterlyser en helt ny etik.
Antropocen är ordet som trendar i samtidens mörker. För vi har klivit över en tröskel, från den tidigare holocena tidsåldern till dagens antropocena tidsålder.
Enkelt uttryckt håller vi på att sabba våra egna livsbetingelser och förstörelsen skenar på, oavsett om vi trycker på bromsen eller inte. Ur led är jordsystemet och det är vi som bär ansvaret, varken slumpen, någon främmande makt eller metanfjärtande kossor.
Nyligen utkom boken Den trotsiga jorden: Människans öde i antropocen av den brittiska filosofen Clive Hamilton, i förtjänstfull översättning av Joel Nordqvist.
Här förläggs den antropocena tidsålderns början till 1945. För sedan dess har dynamiken mellan människorna och planeten förändrats i grunden. Exempelvis har planetens 16 varmaste år inträffat på denna sida millennieskiftet.
Men har inte klimatförändringar pågått under längre tid? Skogsbränder, torrperioder och översvämningar är inget nytt, kontrar en del. Hamilton smular effektivt sönder sådana invändningar. För all tänkbar statistisk visar att de senaste decenniernas klimatförändringar inte är en naturlig variation, inget räknefel och inte heller obefogade varningar från trädkramare eller magsura forskare. Temperaturen stiger och extremvädret har kommit för att stanna.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Hamilton öser på med forskningsreferenser och därtill presenteras en gedigen argumentation, där motargument efter motargument bemöts. Speciellt på moralfilosofisk grund, men också med direkta hänvisningar till dagens debatt.
Varken ekomodernismen, där allt kan fixas med smarta teknologiska framsteg eller vårt samlade miljösamvete, håller måttet. Att vi skalar ner några snäpp på konsumtionen räcker inte heller speciellt långt. Duttandet är dödfött.
För tidigare fattiga länder — som Kina och Indien — drar iväg och är snart lika klimatförstörande som vi andra. Därmed faller ansvarsdistinktionen mellan Nord och Syd. Och den globalt digitaliserade drömfabriken strömmar på med allt smartare algoritmer och reklamstrategier. Allt fler vill ha allt mer.
Med Trumps oljevurmande och Bolsonaros hand över Amazonas regnskog kan vi inte heller hoppas på att politikerna fixar det åt oss, trots ett ganska lovande Parisavtal. Allra minst med den tillväxtfixerade och konsumtionsinriktade politik som dominerar världen över. Eller för att gå till Hamilton direkt:
Ur ett jordsystemperspektiv existerar inga uppdelningar mellan i nord och syd eller i nationer, kulturer, kön eller raser på jorden. Det enda som existerar är människor med större eller mindre kapacitet att orsaka störningar. Om antropocen innebär ett historiskt brott för planeten i dess helhet så innebär det också ett historiskt brott för mänskligheten i dess helhet.
Det knakar i räddningsplankorna. Inte heller det mänskliga förnuftet, som suttit på piedestal sedan 1700-talet, verkar funka när rationaliteten sågar ner grenarna i överlevnadsträdet. Även dess förmenta motsats — religionen — skevar. För båda tankesystemen sätter oss i baksätet, vilket försvåras av att ”Vi människor är skickliga på att undfly ansvar.” En ansvarsflykt med många olika skepnader — superteknologier, superpolitiker eller supermiljökämpar. Eller gudar som antingen godkänner att vi kör sönder naturen eller gör något outgrundligt annat.
Inte heller kan klimatagerandet placeras inom en traditionell skala med polerna gott och ont, då gårdagens dominerande moralsystem separerade människan och naturen från varandra. Istället behövs en ny etisk skala över omsorg och försummelse, över hänsyn och hänsynslöshet, där vi varken kan kapa bort oss själva från naturen eller skicka iväg fakturan till en annan part. Vi ingår alla i ett och samma jordsystem, menar Hamilton.
Att bilpendla till jobbet bär inte ondskans ansikte, varken med eller utan religion. Kanske föraren rent av skjutsar sina barn och lyssnar på Astrid Lindgren-låtar samtidigt. Mysigt och fint, alltså. Lika familjemysigt som en Thailandsresa eller en spendersam shoppingrunda kan vara.
Likafullt inrymmer handlingarna en ofrånkomlig försummelse, en oförmåga och ovilja att tänka in andra människor och livsformer, både nu och i framtiden. Allt detta måste fastna i bilden av oss själva, i vårt vardagliga görande och i politiken.
Så vad återstår? Depp eller pepp? Ingetdera. Snarare det svåra, men fullständigt nödvändiga arbetet med att lära oss att leva i solidaritet med naturen, nu och i framtiden.
info@opulens.se
