DISKRIMINERING. Vår tid saknar inte statistik, utan politiska visioner, skriver Amra Bajric apropå Vänsterpartiets kongressbeslut att verka för data kring etnisk diskriminering.
Vänsterpartiet har i helgen haft kongress . Ett av förslagen som kom upp till debatt och till slut röstades igenom– mot partistyrelsens yrkande på avslag – har redan fått uppmärksamhet i media. Partiet ska driva linjen att SCB bör samla data kring etnisk diskriminering.
Förslaget väckte inte helt oväntat en del skeptisk förvirring på sociala medier. Vill Vänsterpartiet upprätta ett etniskt register? Nej, det rör sig naturligtvis inte om några nya Nürnberglagar. Jämlikhetsdata för etnicitet och ursprung utifrån anonym självskattning samlas redan in i många demokratiska länder, där de kan användas för att bekämpa rasism. Åtminstone i teorin, men i verkligheten gör statistik inte särskilt mycket av sig självt.
Kalla mig antivetenskaplig, men jag börjar bli lite led på denna övertro på statistikens under. Vi kan kalla det Hans Rosling-effekten – ge folket genomarbetad statistik i powerpoint-slides så kommer allting att ordna sig till slut. En optimismens lykta som behövs i dessa mörka tider, kan tyckas. I själva verket är den en spasm från tesen om ideologiernas död, en vind som blåser över de kalhuggna visionernas fält. Vår tid saknar inte statistik, den saknar politiska visioner. Man kan se det tydligt med klimatfrågan och den ojämna resursfördelningen i världen. Jag tror inte att medvetenheten om problemens omfattning saknas, men ändå händer i princip ingenting. Varför? Vid det här laget borde väl alla kunna upprepa Oxfams ojämlikhetssiffror i sömnen. Jag har säkert drömt om Hans Roslings powerpoint-presentationer någon gång. Men vår förmåga till organisering och stora politiska visioner har tagit skada av kommunismens död och “historiens slut”.
Vi behöver inte hylla en Lenin eller Che, titta bara på Margret Thatcher! Hon klampade in i 10 Downing Street med viljan att knäcka ägg och göra en omelett. Hennes övertygelse hade varit meningslös om 70-talets engelska ekonomi inte haft stora svårigheter, men hon krossade oppositionen inom och utanför det engelska högerpartiet. Hon och andra politiker, vilkas framfart var förberedd av nyliberala politiska visioner, lyckades vrida alla samhällsskikt efter sin vilja; de som inte hängde med blev lamslagna. Alla fel och misslyckanden mättes efter nyliberalernas måttstock. Ofta var det sådant som man gott kunde klaga på, men lösningen var öppen innan Thatcher definierade om både problem och deras lösningar.
Politik handlar om att organisera och definiera en bas i samhället och sedan tvinga in fienderna i den vision som basen företräder. Thatcher sade att hon ville förändra människans ”själ”, och det gjorde hon också. Vi behöver en vision som tränger ned i själens rot i stället för statistiska sifferserier som konstgödsel. Vad hoppas vänstern åstadkomma med mer insamlade data över olika diskrimineringsgrunder? Det är en intressantare diskussion. Kanske handlar det om mitt närmast patologiska ointresse för matematik och siffertrixande, men jag förmår helt enkelt inte glädjas över ännu en variabel i diskrimineringsmatrisen. Ge mig visioner eller också ingenting! Förr eller senare förvandlas siffror till luft, och däri ligger den empiriska radikalismens nederlag.
amra.bajric@opulens.se
