HUSHÅLLNING. Extremkapitalismens syn på ägande är att vi får göra vad vi vill med det som vi har köpt. Vi vill passa in, bygga upp, lämna avtryck. Men i vår iver att markera vår existens tystar vi de röster som skulle kunna höras in i framtiden, skriver Anna Jörgensdotter.
Det står en ek i min exmakes trädgård, den har en enorm krona och släpper löv och ekollon som en galning om hösten, som om den ville vila och sprida sig på samma gång. Han som först flyttade in i min exmakes radhus, när det var helt nybyggt 1951, hade tagit med ett ekollon från Gotland, från en plats han tyckte om. Som när vi planterade ett körsbärsträd när vår äldsta dotter föddes i en känsla av mening och glädje: Nu har jag ett hem. Nu får jag en dotter. Inget är evigt, men vi behöver känna samhörighet med mark och tid och mänskor den stund vi är här. Eken vid radhuset skuggar hela radhuslängan och det höjs ständigt röster om att fälla det. I huset finns väggmålningar som personen som planterade trädet gjort, det finns markeringar på en dörrkarm med hans barns längd. Våra barn passerar, växer, lämnar sina spår. Det är lager av liv och berättelser.
Det stod ett stenbord i min farmors och farfars trädgård. Vid det bordet lekte farfar som barn. Det var hans pappa som byggt det. Tunga stenar. Stabilt. Vid det bordet lekte jag. Och sedan min dotter. När farfar dog och farmor flyttade tog de nya ägarna bort bordet. Samt några fruktträd och buskar som min farmor suttit på huk vid och plockat för inget fick gå till spillo. Hon växte upp fattigt och var gravid under krigets sista år. Hon syltade och saftade av nödvändighet.
Det står lindar i en allé längs Gavleån. Någon säger att träden måste ner och grunden stabiliseras för annars far hela stan ner i ån. Någon annan säger att bryggorna som ska byggas i ån gör staden mer attraktiv och ökar turismen. En tredje säger att vi vet inte vad som händer med grunden om träden tas bort och vad som händer med strömmarna i ån om det byggs för mycket. Hur far en plats, eller en mänska, ner i mörker?
Nina Björk skrev boken Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde efter valrörelsen 2010 som ett farväl av den politiska mänskan som tänker ”gemensamt, kollektivt, solidariskt”. Björk skriver att vi har lärt oss att begära det vi inte behöver. Vi anropas som konsumenter och accepterar tillväxt som det högsta värdet. Vi får drömma om renoveringar och resor men inte om en annan värld. Hon frågar hur vi kan politisera berättelser och erfarenheter. Varor är tomma objekt som inte utmanar oss och som vi inte behöver ta ansvar för. De som vill behålla träden vid ån ses som bakåtsträvare. De som värnar platsen som ett livsrum får inte bestämma hur denna plats ska brukas.
I ETC nr 38 intervjuas ekonomen Kate Raworth om hur hon vill förnya den ekonomiska berättelsen. Hon har en bra bild av vad som liknar en munk, det går att söka på (“Kate Raworth + doughnut”). Hon talar om marknadsekonomin och nyliberalismen som intellektuell graffiti som sitter fast i våra hjärnor – inget ont om graffiti men vi behöver måla över, måla nya bilder. Det ekonomiska systemet måste och kan vara sådant att det går att leva hållbart inom det: ekologiskt och socialt. Tillväxt är en inristad truism, det ska växa oändligt. Men, säger Raworth, inget växer för evigt.
När vi fixat livets nödtorft och lagt till lite guldkant – vad är det då vi förverkligar? Extremkapitalismens syn på ägande är att vi får göra vad vi vill med det som vi har köpt. Vi vill passa in, bygga upp, lämna avtryck. Men det vi tror att vi äger är ett lån. Och i vår iver att markera vår existens tystar vi de röster som skulle kunna höras in i framtiden.
Är bilden av lycka och synen på vad vi kan göra med våra resurser verkligen så snäv? Hur länge har vi haft kunskaper om energiomställning – vad som krävs, vad vi kan göra? Vad hade inte alla pengar i skattesänkningar kunnat räcka till om de i stället förvaltats gemensamt?
Vi lever här tillsammans med dem som levt här tidigare och dem som ska leva här efter oss. Vi bör sätta våra avtryck varsamt. Stanna upp och fråga de tidigare och de kommande om lov. Hur blir det här? Med vilken rätt suddar vi ut berättelser? Vad för slags rum lämnar vi efter oss? Vi är inte kungar, inte kunder, på de platser vi kallar våra.
Författaren Ursula K. Le Guin har sagt: ”Ingenting är ditt. Det är till för att användas och delas med andra. Om du inte delar det med andra får du inte använda det.” Kate Raworth lägger till att mänskor börjar vakna upp, de inser att marknaden inte är den bästa aktören i alla sammanhang och nyliberalismen inte den mest inspirerande berättelsen att lyssna till. Men är det den berättelsen som dominerar i dag? När inte ens liberala grundbultar som frihet och demokrati och mänskliga rättigheter är självklara. Samhället rasar ner i strömvirvlar från alla håll. Så vad behöver vi riva och vad behöver vi bygga för att ge rum åt och dela plats med varandra?
anna.jorgensdotter@opulens.se
