DEBATT. “Vi är politiska människor, inte psykiskt sjuka. Psykisk ohälsa bör och får aldrig användas som redskap för att stigmatisera personer eller som tillhyggen i debatter”, skriver Cecilia Persson.
”Man kan tala om att gränsen mellan friskt och sjukt allt mer suddas ut och samtidigt vet vi precis – och knivskarpt – när någon går över gränsen. Och verklig galenskap står vi inte ut med.” Det sade den numera avlidna Karin Johannisson i Dagens Nyheter i höstas.
Det är ingen överdrift att påstå att psykisk ohälsa nästan är smått trendigt i vissa kretsar och många liksom stoltserar med sin ångest, depressioner och psykiskt lidande i största allmänhet. Detta är påtagligt inom ”kultursvängen” och samtidigt ger det kulturella kändisskapet intryck av att arbetet och livet pågår som vanligt. Jag frågar mig om det inte är hög tid att dra en skarp skiljelinje mellan att befinna sig innanför eller utanför den låsta dörren till psykiatrisk heldygnsvård?
Jag vet att detta provocerar många och givetvis går det inte på ett vis att gradera eller relativisera psykiskt lidande men ändå: Det är lika långt mellan att känna oro och verklig ångest som det är mellan Sverige och Nya Zeeland. Personer med kliniska och diagnosticerade depressioner orkar inte sitta i tv-soffor och prata om de förlamande depressionerna ─ utan får vara tacksamma om de lyckas ta sig upp ur sängen och vågar titta ut genom persiennerna. Inte heller skriver den sjuka några böcker när maran tjuter som en skränande mistlur och än mindre kan skådespelare med en kakafoni av röster i hjärnan ta emot rungande applåder.
Det bör klarläggas att Bipolär sjukdom är ett brett spektra, stort och ytterst varierande och att Bipolär sjukdom typ 1 och Bipolär sjukdom typ 2, är att betrakta som två skilda och olika sjukdomstillstånd. Det är självfallet positivt när en megakändis som skådespelaren Mikael Persbrandt öppenhjärtigt berättar om sin bipolära diagnos typ 2 och om hur det påverkar hans liv, men samtidigt lika viktigt att framhålla att Peter Strindberg, projektkonsult på Riksförbundet Balans, betonar att Persbrandt är ingen typisk representant för bipolär sjukdom. Det är få svenska skådespelare som är så aktiva och som så frekvent syns på vita duken och i tv-rutan som Mikael Persbrandt. Är han verkligen en person som är långtidssjukskriven eller förlorar sitt arbete på grund av bipolära skov och är tungt medicinerad? Har han shoppat för hundratusentals kronor i okontrollerbara manier och sedan vaknat upp och insett den ekonomiska förödelsen? Persbrandt sitter troligen inte och darrar av ångest när brevet från Försäkringskassan kommer om indragen sjukpenning eller har en så låg sjukersättning att den knappt täcker kostnaderna för mediciner, mat och hyra. Det är när sjuka förlorar alla framtidsutsikter som många självmord sker, och självmordsstatistiken har ökat i takt med de stora försämringarna i nedskärningar vad gäller sjukskrivningar. Det är långt ifrån självklart att Försäkringskassan beviljar sjukersättning även om det finns medicinska skäl som intygas av läkarintyg skrivna av psykiatriska experter.
”Alla kan arbeta, om de bara vill”, speglar en förfärlig människosyn som föraktfullt och genomcyniskt cementeras i den politiska retoriken.
Det är mer rättvisande och solidariskt att varje gång en kändis ger det psykiska lidandet ett ansikte komplettera och nyansera bilden med Anna från Eslöv som vandrat upp och ner i sjukhuskorridoren i flera månader, Bertil som är professor och nu endast kan arbeta 25 % på universitetet eller Sanna som är nitton är och inte klarade att gå ut gymnasiet med sina sönderskurna armar. Tydliga distinktioner är inte att alls detsamma som att förringa kändisarnas periodvisa dåliga psykiska hälsa, utan tvärtom ett berättigat behov att realistiskt och kunskapsmässigt fördjupa bilden av de psykiska tillståndens skiftande uttryck. Får verkligen den psykiatriska vården mer resurser för att vi pratar om psykisk ohälsa? Eller kan det rent av vara så att pratet om psykisk ohälsa innebär att vi inbillar oss att den psykiatriska vården har tillräckliga resurser? De offentliga föreställningarna om psykisk ohälsa döljer det allvarsamma faktum att det är svårt att rekrytera psykiatriker och att avdelningar får stängas för att det finns inte tillräckligt med personal. Personer som uppsöker psykakuten blir inte inlagda, trots att de behöver det, för att det finns inga vårdplatser att erbjuda. Under 70-talet ville många nyutexaminerade läkare vidareutbilda sig till specialister inom den psykiatriska vården, men nu är det få som väljer denna medicinska specialitet. Det är inte längre högstatus att arbeta som psykiatriker. Numera är det i stället lågstatus inom läkarkåren.
Verklig psykisk sjukdom står vi inte ut med, och det gör definitivt inte de som varje dag tvivlar på om de någonsin kommer att bli friska och kan ingå i samhällets snäva normer, hårda krav och förväntningar på hur en ”normal” person ska bete sig. Man blir inte framgångsrik av psykisk sjukdom, man är tacksam om man överlever. Jag själv är minst sagt innerligt tacksam varje dag för att jag fick bli frisk igen efter en svår psykos för några år sedan, som slog sönder hela min tillvaro. Vägen tillbaka har varit lång och svår och den har inte underlättats av ”kändisars” reproduktion av psykisk ohälsa , som har ringa förankring i verkligheten. När detta skrivs har Ann Heberlein, ett annat känt ansikte som bipolär; utpekat mig som någon som misskrediterar henne som skribent utifrån hennes roll som offentlig person diagnosticerad med Bipolär sjukdom typ 2 när jag i själva verket har varit kritisk till hennes politiska åsikter och människosyn ─ och som jag tolkar det: högerpopulism som är skriven med demagogisk retorik utan ansatser till empirisk förankring. Det paradoxala är att Ann Heberlein genom sitt agerande befäster och skadar synen på de som har psykiska problem. Det är givetvis en smula absurt att jag som har tillbringat en längre period på psykiatrisk heldygnsvård, skulle medverka i dylikt. Man bör – och måste – kunna skilja på sak och person och i synnerhet när det gäller politiserade och ideologiserade samhällsfrågor. Vi är politiska människor, inte psykiskt sjuka. Psykisk ohälsa bör och får aldrig användas som redskap för att stigmatisera personer eller som tillhyggen i debatter. Att vi som är offentliga personer skulle använda detta som slagträ i det pågående demokratiska samtalet – ja, det vore mer än beklagligt. Det är, för att formulera det med sanna ord, synnerligen lågt och djupt oetiskt.
cecilia.persson@opulens.se
