METOO. Under hösten har de flesta yrkesgrupper i Sverige samlat vittnesmål från kvinnor som blivit sexuellt ofredade. Skådespelerskornas #tystandtagning, ingenjörernas #teknisktfel och juristernas #medvilkenrätt, bara för att nämna ett axplock. Privatpersoner har i sin tur delat erfarenheter om hur män kommit för nära i sina egna nätverk. Uppmärksamheten har varit enorm.
Medvetenheten om problemets omfattning och spridning har uppenbarligen fått stort genomslag. Allt det här vet ni. Men det jag saknar, trots det enorma fokuset, är en rimlig analys och förklaring till varför det är som det är. Med stigande förvåning ser jag hur i stort sett alla debattörer och röster missar den uppenbara orsaken till att vi år 2018 lever i ett samhälle där kvinnor inte kan göra karriär baserat på kompetens och övriga relevanta meriter.
Hela min analys är mycket kort, och kommer att låta obehagligt bekant när ni hör den: Alla män köper sex. Alla kvinnor säljer sex. Sådan är normen. Inte undra på att den handeln pågår även på teaterscener, i kontorslandskap och tingsrätter? Det är en helt logisk konsekvens av dagens samhälle. Nej men, vänta nu, kanske du som läsare tänker; jag är ingen hora, jag älskar min man. Han köper minsann inte mig! Men jag frågar dig, om du är kvinna, har du någonsin haft sex utan att fråga efter något mer? Om du är man, har du någonsin haft sex utan att erbjuda något annat än sex för sex? Naturligtvis inte. För så fungerar det inte. Det vet “alla”.
Jag har stämt av den här tesen bland vänner, kollegor och bekanta utan att få en enda allvarlig invändning. De håller med. Priset på ett ligg kan visserligen fluktuera lika snabbt som bitcoin mot staters valutor, allt från en drink upp till en sekelskiftsfemma i Vasastaden och löfte om evig trohet med en fin middag som en vanligt förekommande mellanväg. Det som förenar är alltid riktningen för transaktionen. Mannen betalar och kvinnor ger. Precis som i alla förhandlingar kan det ibland råda viss oenighet om priset, och min gissning är att det är precis här, i det glappet, vi finner de vittnesmål som rapporterats under #metoo. Mannen har velat ha mer än han har betalat för, eller kvinnan ifråga har ett högre pris än mannen erbjudit. Och i glappet uppstår också en känsla av övergrepp.
Det fina med handelsbeskrivningen av #metoo är att den inte längre friskriver kvinnor från ansvar för det samhälle vi lever i. De är inte längre oskyldiga offer för mäktiga män på det vis som ofta har framställts. Det finns inga “onda” (män) och “goda” (kvinnor). Det finns bara normer, som säkerligen spelat sin funktion under vår historia. Men vi måste fråga oss om det är den värld vi vill leva i idag?
Kvinnor som har ett lågt, eller inget pris på sex, föraktas tyvärr som det är nu. Slampor är den vanliga termen. Första gången jag kom i kontakt med det här resonemanget var i en kolumn av Dominika Peczynski. Hon beskriver termen slutshaming: “Slutshaming är ett begrepp som innebär att en kvinnas hela karaktär blir bedömd utefter hur sexuellt utlevande hon antas vara… Kvinnor byter sex mot beskydd och materiell trygghet för sig och sina barn… En kvinna som antas ge bort sex alltför billigt, utan krav på motprestation i form av en fast relation, dumpar på så sätt priset på sex och därmed rubbar konkurrensförhållandena och maktbalansen mellan könen. Det är slutshamingens ekonomi.”
Hon fortsätter med att beskriva hur studier har gjorts som visar hur kvinnor dömer andra kvinnor utifrån klädsel. Om en okänd kvinna stiger in i ett rum, kommer andra kvinnor att bedöma henne negativt om hon bär sexuella attribut som kort kjol, röd topp, utsläppt hår och smink i kontrast till skjorta, byxor, uppsatt hår och osminkat. I det senare fallet blir omdömet av kvinnokollektivet mildare. Min slutsats är att de flesta kvinnor egentligen är “horor”; i bemärkelsen att de tar betalt, på ett eller annat sätt, för sin sexualitet. I kontrast till de föraktade slamporna.
Jag tror inte att problemen med #metoo kommer att försvinna förrän den dag då flickor och kvinnor ligger av den enkla anledningen att de är kåta. Inte för att de vill ha finansiella fördelar, trygghet eller någonstans att bo. För att kunna få full respekt på arbetsmarknaden och bli bedömda enbart utifrån sin relevanta kompetens (vilket givetvis är rimligt) måste kvinnor lära sig att ta hand om sig själva även i sina privatliv. Vi måste bli både emotionellt stabila och finansiellt starka. Först då kan vi bilda familjer som jämlikar och göra karriär som män.
Det går. Det är jag helt övertygad om. Vi är redan halvvägs där.
info@opulens.se
