DISKRIMINERING. Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, skriver Lisa Bjurwald.
Den ikoniska domaren Ruth Bader Ginsburg har varit på Sverigebesök och journalisterna tävlat i att uttrycka sin häpnad över att en så ohyggligt gammal människa fortfarande kan vara relevant. Sedan jag själv blev vuxen någon gång över 30 har jag av naturliga skäl fått upp ögonen för mediernas orimliga åldersfixering. Ju fler människor över, säg, 50 jag har förmånen att arbeta med, desto mer absurda ter sig “30 bästa under 30”-listor och liknande. Man blir ju bara bättre med åren, så varför denna ungdomsfixering, som ofta sker slentrianmässigt?
Vid uppdrag att moderera paneldebatter och dylikt lägger arrangören ofta till: “Och skulle inte du kunna tipsa oss om några bra unga namn till panelen?”. Varför unga? Det här handlar alltså om ganska avancerade ämnen som ökande nationalism eller hotad pressfrihet. En diplomat eller statsvetare med decenniers erfarenhet av Europas skiftande politiska landskap lär ha mer att tillföra ett sådant samtal än en 23-årig influencer med “vassa åsikter”.
Likadant ser det ut i spalter och ledarkolumner. Här en disclaimer: jag har också varit en “20-någonting” ledarskribent som skrivit läsarna på näsan om hur de ska tycka om krig och fred, livet och döden. Rys. Men jag skyller på cheferna, som rekryterade mig och mina generationskamrater istället för Hédi Fried eller sedan dess avlidne Sverker Åström. Att jag kämpar med att komma på namn på nu levande influencers 70+ är verkligen ett underbetyg till chefredaktörer och andra som styr i det offentliga rummet.
Någon som skriver och lobbar oerhört skarpt och energiskt i åldersfrågan är Mindmakers PR:s framtidsspanare John Mellkvist, ambassadör i regeringens delegation för senior arbetskraft. På LinkedIn skriver han om ålder varje dag (!), bland annat för att fler människor ska “inse och känna att åldras = utvecklas”. Mellkvist vill också att fler ska inse poängerna med att “mixa generationer”. Det viktigaste är ändå att vi överhuvudtaget börjar prata om ålder, för just nu tar vi faktiskt rena klyschor för givna. Varför förutsätter vi till exempel att en lyckad rekrytering är lika med en ung rekrytering? Varför utgår karriärreportage så ofta från unga människor i 20-30-årsåldern, som jämfört med en 50- eller 60-åring bara är i början av sitt värdefulla insamlande av erfarenheter?
Tidigare i år skrev frilansjournalisten Katarina Arnstad Elmblad ett spritt och uppskattat inlägg i tidningen Journalisten : “I 35 år har jag jobbat med det skrivna ordet, i olika befattningar, allt från lokalredaktör till chefredaktör,” berättar Arnstad Elmblad. “Jag anser mig vara hyfsat kompetent. Det är bara ett aber. Min ålder. (…) Redan som 40-åring fick jag höra att jag var för gammal. Jo, det är sant. Chefredaktören på en stor facklig tidning sa rent ut ‘du är för gammal för jobbet’.” Att medvetet tacka nej till kompetens, kunnande och de unika insikter som bara åldern kan ge, till förmån för… Vadå? Någon som skrivit färre antal texter och gjort färre misstag att lära av?
Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, där bland annat medborgarnas egna public service-kanaler sparkar ut den ena folkkära profilen efter den andra enbart på grund av deras ålder. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Låt oss tillsammans vända trenden! Det tjänar både vi själva och läsarna, lyssnarna och tittarna på.
lisa.bjurwald@opulens.se
