KNYTBLUSEN. “Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut.” Samira Ariadad om Svenska Akademien, kvinnohatet och slutet på herraväldet.
Nu behöver vi fokusera på det som är vårt faktiska uppdrag, eller som ledamoten i Svenska Akademien Göran Malmqvist sade: ”Det enda vi längtar efter är en smula arbetsro som gör det möjligt att ägna oss åt det vi ska ägna oss åt.” Det låter ju så fantastiskt sansat och resonligt, va, män som bara vill gå tillbaka till sina viktiga jobb.
Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut. Men den selektiva toleransen, som gör sig särskild påmind när det handlar om män med makt och status, är seglivad. Ännu finns någonstans en idé om att människor ska respekteras för sitt yrke, så till den grad att det får spegla hela bilden av honom som person. Inte skulle väl han .. eller ”det var väl inte så farligt”. Som vi såg i undersökningen av SVT efter metoo tror varannan man och var tredje kvinna att historierna om övergrepp nog är lite överdrivna. Ska man inte få pussa någon på kinden eller ge någon en kram utan att det ska uppfattas som trakasserier? Bland de gråa fyrkantiga männen, kulturvärldens motsvarighet till fabriksägare med hög hatt och monokel, är det bästa självförsvaret de kan komma på att påpeka att ”Sara Danius avsked har inte med kön att göra”.
Det har varit funktionellt att inte låta konflikter stå i vägen för uppdraget. Sunt förnuft och rationalitet har varit en högt skattad dygd, cementerad i den politiska ideologin konservatism. Under nyliberalismen är det rationellt att tala om sakfrågor, att rama in sin uppgift och och att inte zooma ut för att se den större bilden eller betrakta saken i ett längre tidsperspektiv. Att avskärma ett arbetsområde för att kunna slå ifrån sig problem och konflikter som det kan förknippas med i ett större perspektiv har varit ett sätt att klamra sig fast vid en livlina när makten gungar. Vad betyder det? Jo, att ett gemensamt drag för manliga och nyliberala undanflykter är att gömma sig bakom objektiviteten. ”Det är inte för att jag har något emot jämställdhet, men det här stör vårt omedelbara uppdrag.” Uppdraget med stort u har ju alla respekt för.
Men så började fortet krackelera, vittra sönder. Vilka män bakom uppdragen är det man försvarar, undrade knytblusbärande kvinnor landet över. För en gångs skull avslöjades den neutraliserade maktpositionen, som fritt fått förfoga över mark, kropp och kunskap. Kanske krävdes det en kvinnosymbol som folk kan se upp till, i en cynisk värld av makt och prestige, för att utmana kulturmännen.
Vi ser alla olika saker i knytblusen. Som Hanna Höie skrev på bloggen omintenu stödjer vi Sara Danius inte för att vi alla hänger med i Svenska Akademines göranden och låtanden, för att vi bryr oss om Nobelpriset, för att vi är bildade, för att vi identifierar oss uppåt i klasserna. Utan för att när till och med en överklasskvinna trycks ner framhävs det rena och skära kvinnohatet.
Så klart kan det inte sluta där. Ska vi prata om kulturbranschen måste det lyftas igen: kulturarbetare måste kräva ett slut på låga eller obefintliga löner och på en situation där makten är samlad i fåtalets händer. I ett större perspektiv måste kvinnohatet konfronteras rakt på. Ensamstående mödrar, tonårstjejer, queera ungdomar eller praktikanter ska inte behöva hantera patriarkatets effekter själva. En dag ska herraväldet vara ett minne blott.
samira.ariadad@opulens.se
