GENTRIFIERING. Ett ord som ligger i tiden. En medveten stadsplanering för att locka en köpstark medelklass är inte längre ett exotiskt fenomen du behöver åka till London eller Berlin för att uppleva. I många svenska städer räcker det med att ta bussen eller spårvagnen några hållplatser för att få se gentrifieringsprocessen med egna ögon. Eller som hos mig, bara öppna ytterdörren och kliva ut på närmaste gata i Malmös Möllevången.
I Opulens skrev nyligen Björn Gustavsson mycket intressant om omvandlingen av fabrikslokaler i Stockholms sista industriområde till konstgallerier och ateljéer. En liknande utveckling pågår i flera svenska städer. Från Göteborg där fastighetskontoret har tre anställda på heltid för att hitta nya områden att förädla till Landskrona där kommunen omvandlat femhundra hyresrätter till bostadsrätter i en uttalad strategi för att dra till sig invånare med högre inkomster. Inte sällan används kultur eller bilden av ”det genuina” för att marknadsföra ett område i förändring, som i fallen med Stockholms Södermalm eller Majorna i Göteborg.
Sedan tio år tillbaka är jag bosatt i Malmö, en stad jag kommit att älska av hela mitt hjärta. Men Malmö är en delad stad. Å ena sidan staden med en blomstrande medel- och överklass som kan ta del av rikt kulturutbud med rötter från hela världen. Å andra sidan staden med Sveriges i genomsnitt fattigaste befolkning där var fjärde invånare varken studerar eller har ett arbete och det kan skilja upp till sju år i genomsnittlig livslängd beroende på vilken stadsdel du bor i.
Vår stad har sedan nittiotalskrisen dragits med en permanent hög arbetslöshet och konstant bostadsbrist. Trots bristen på bostäder byggs det för fullt och har gjort det sedan början av tvåtusentalet. Satsningar i stil med Turning Torso och Malmö Live har kostat varje invånare tusenlappar i uteblivna skatteintäkter men få har möjlighet att lösa entrén för att kunna ta del av den suveräna akustiken i det nya konserthuset. I arbetarstadsdelen Rosengård bygger det kommunala bostadsbolaget MKB det tjugotvå våningar höga ”Culture Casbah” som kommer innehålla kontorslokaler och dyra bostadsrätter. Namnet på byggnaden kommer från arabiskans ”kasbah” som betyder ett fort eller en stad för samhällets ledarskikt, omsluten av höga murar. Var namnvalet ett plötsligt infall av uppriktighet från det kommunala bostadsbolaget?
En plats där vi Malmöbor faktiskt kunnat mötas över klassgränserna, bortom politiska floskler om att skapa möten är Folkets Park. Sveriges äldsta folkpark grundades av arbetarrörelsen för över hundra år sedan och har sedan starten varit en plats där Malmöbor kunnat mötas i en trivsam miljö, oavsett klassbakgrund eller inkomst. På senare år har vi i parken kunnat ta del av högklassiga konserter, standup, loppmarknader och allsång. Helt kostnadsfritt. Precis som den ursprungliga tanken för var när Folkets Park grundlades.
Nu är parkens ställning som en oas i den gentrifierade staden hotad. I december offentliggjordes planer på att bygga om delar av parken. En parkering för så kallade Food Trucks har byggts mellan parkkontoret och Moriska Paviljongen. Från tretton bilar kommer Folkets Parks gäster kunna välja mellan allt från klassisk svensk husmanskost som sparris- och kantarellklämmor till afrikansk och vietnamesisk streetfood. Även ”Soul Food” kommer finnas representerat bland de rullande köken, dvs traditionell afroamerikansk mat med anor från den amerikanska Södern. Enligt pressmeddelandet från Folkets Park kommer den nya Food Truck-parkeringen ta formen av en ”mysig orientalisk matta”. Ombyggnaden kommer, enligt en intervju med parkledningen i Sydsvenskan, finansieras med nerskärningar av parkens övriga verksamheter som allsången och standup-kvällarna. Inte heller de populära vår-, sommar- och höstloppisarna kommer hållas längre.
Vilka är målgruppen för stadens nya satsning? En snabb googling visar att prislappen för de kulinariska upplevelserna på Food Truck-torget kommer landa någonstans mellan 95 och 125 kronor. Vi kan av priset snabbt dra slutsatsen att en ensamstående föräldrar eller arbetslös ungdom inte hör till den tänkta målgruppen. Snarare kommer en köpstark medelklass prioriteras på bekostnad av de sistnämnda. Exempel från Stockholm och Göteborg visar att det är just detta som händer när allmänna ytor omvandlas till kommersiella ytor.
Den nordamerikanske matskribenten Mike Miles diagnostiserade för några år sedan det ökade intresset för Food Trucks i USA:s som symptomet på en rotlös medelklass längtan efter en ”genuin” matupplevelse. I Food trucks kan den köpstarka medelklassen ta del av spännande och exotisk mat utan att behöva lämna tryggheten i stadens centrala delar. Liksom i fallet med Culture Casbah är Food Truck-konceptet i Folkets park kryddat med lite orientalism. Orientalismen definieras av den Palestinska litteraturvetaren och filosofen Edward Said som ”subtila eurocentriska fördomar om de arabiska-muslimska folken och deras kultur, baserade på en lång tradition av romantiska/koloniala föreställningar”. Hur välmenande Folkets Parks intentioner än varit är det svårt att definiera utformningen av Food Truck-parkeringen som något annat än just orientalism. Att den mer genuint arabiska matkulturen finns att hitta tjugo meter utanför Folkets Parks grindar känns mindre viktigt för parkledningen.
Mike Miles beskriver i sin artikel etableringen av Food Trucks som ett första steg i gentrifieringen av städernas matkultur. Det andra steget är att tränga undan befintliga serveringar med hjälp av stadens egna institutioner. Genom striktare hälsokontroller och estetika krav flyttas de befintliga restaurangerna och matvagnarna längre och längre ut från städernas centrala delar. Är det kanske i ljuset av denna analys vi bör se Malmö stads nya riktlinjer för serveringar som kommer träda i kraft under våren? Stadens nya riktlinjer kommer, bland flera andra detaljregleringar, införa förbud mot vita plaststolar och enklare trämöbler till förmån för mer ”estetiskt tilltalande” uteserveringar. Vilka restauranger kommer ha råd att leva upp till stadens nya estetiska standard? Exempel från andra europeiska städer talar sitt tydliga språk.
Tidigare i år besöktes Malmö av inrikesminister Anders Ygeman. Han varnade stadens invånare från att lägga pengar på billiga klippningar och billig falafel. Inrikesministern menade att våra pengar, genom konsumtionen av billiga varor riskerar att hamna i fickorna på organiserade kriminella. Jag hör inte till dem som sätter hög tilltro till kraften i konsumtionsmakt men det är fullt förståeligt att du som konsument väljer vart du vill lägga dina pengar beroende på vilken samhällsutveckling man vill se. Därför uppmanar jag alla i vår stad och i resten av landet: köp inte en överprisad surdegstoast från en restaurang på fyra hjul.
Det tjänar vi nog alla på i längden. Du, jag och resten av staden.
info@opulens.se
