REAKTION. “I en tid där högerspöket visar sig på nytt och där segerrusiga anhängare till Chiles nye president Virgilio Pinera demonstrerar bärande ett porträtt av diktator Augusto Pinochet, blir Argentina ett varnande exempel”, skriver Ana Valdés.
Med hjälp av oheliga allianser mellan peronisterna och regeringspartiet har den argentinska riksdagen röstat fram en lag som försämrar levnadsvillkoren för flera miljoner redan fattiga pensionärer i landet. Utanför riksdagen, Congreso, samlades mer än trehundratusen demostranter. Marschen, som var fredlig, hade dock infiltrerats av hundratals hemliga poliser som bröt upp gatstenar och provocerade fram konfrontationer.
Sjuttiotalets “smutsiga krig” med trettiotusen försvunna är i allas minne. Min vän Rafael, son till två före detta fångar, berättade hur utklädda poliser jagade honom över gatorna. Maskerade poliser tog flera demonstranter till fånga. En pensionär dog. Påkörd av en polisbil.
“El cacerolazo”, kastruller och pannor som trummor, påminde mig också om sjuttiotalet. Från paradgatan 9 de Julio till de fattigas kvarter hördes rop, slag, sånger. Flera tusen människor som bor i boskapsvagnar och som saknar allt – vatten, el, toaletter och ventilation gick ut med små barn och krävde bostäder. På “Barrio Vagon” samlas Argentinas fattigaste, de som lever i samhällets absoluta botten. För dem erbjuder president Mauricio Macri och hans nyliberala projekt absolut ingenting. I en märklig social darwinism anses de inte passa in i evolutionens teori. Där klarar sig bara de mest framgångsrika.
Macris projekt för ett starkt ekonomiskt Argentina går ut på att riva ner det sociala skyddsnät som är ett arv från peronismen och som garanterat arbetarna grundtrygghet. Hälsovård, skola, pension, anställningstrygghet, allt kommer att beröras av de högst impopulära lagar som Macri har lagt fram i en riksdag där hans parti har majoritet.
Valet mellan Macri och peronisten Cristina Fernandez de Kirchner har varit som mellan Schylla och Karibdis, pest och kolera. Cristina Kirchner är anklagad för nepotism och korruption och åklagare yrkar på ett långt fängelsestraff. Men hon blev invald till senator i det senaste valet och Macri fruktar att priset för att sätta henne i fängelse kan vara för högt. Peronismen kontrollerar fortfarande de mäktiga fackföreningarna och kan mobilisera tusentals arbetare och ta till strejkvapnet.
Jag går längs Santelmos lummiga gator och där trängs turister för att lyssna på gatumusikanter och smaka på dulce de leche, den lokala versionen av arabisk blancmange. Det finns många sidor i detta mäktiga land, som hör till de rikaste i världen sett till naturresurser. Här finns olja, guld, vete, kött, fisk, soja, industrier, men det finns också en av världens mest ojämna rikedomsfördelningar. Här är de rika offantligt rika och de allra fattigaste lever på vad de hittar i soporna.
Jag träffar några av landets främsta semiotiker och psykoanalytiker. Efter Frankrike är Argentina platsen där Lacan har flest lärjungar. De försöker förklara vad som händer just nu med hjälp av postmoderna termer. Argentina måste moderniseras och priset är högt. Alla protektionistiska åtgärder som kännetecknade peronismen måste bort, landet måste kunna bemöta nuets och framtidens utmaningar utan den last som är ett arv från fyrtio – och femtiotalen, säger de.
I Argentinas historia har militärdiktaturerna avlöst varandra, “el caudillo”, den store ledaren, har både fascinerat och avskräckt. Demokratin är en ganska ny företeelse och militärerna finns alltid bakom kulissen. Aktivisten Santiago Maldonados försvinnande och mordet på en ung mapucheindian har på nytt aktualiserat den permanenta konfrontationen mellan olika politiska och ideologiska projekt.
I en tid där högerspöket visar sig på nytt och där segerrusiga anhängare till Chiles nye president Virgilio Pinera demonstrerar bärande ett porträtt av diktator Augusto Pinochet, blir Argentina ett varnande exempel. Sjuttiotalets mörka tid med försvunna människor och statsterror är bara runt hörnet.
info@opulens.se
