KLASS. Det går att göra det enkelt och bekvämt för sig och påstå att klass har blivit ett svårtolkat och diffust begrepp. Och därför behöver ingen längre tänka och tala om klasskillnader och klassamhällets orättvisor.
Samtidigt som jag skriver detta – med ett starkt inre motstånd och den obehagliga känslan av att den globala kapitalismen, nyliberalismen, egoismen, individualismen, högerpopulismen och rasismen tagit min egen och andra utsatta barns klasshistoria, i ett slags politiskt gisslandrama – dyker ett barndomsminne upp.
Mamma och jag bodde i Karlstad. Där fanns en myntteve i vardagsrummet. När vi tittade på teve och mynten tog slut, bad mamma mig springa runt bland hyreshusen och fråga grannarna om de kunde låna oss några mynt.
Myntteve var på 1960-talet till för fattiga som inte hade råd att köpa en teve. Känslorna jag erfar är ambivalenta. Upp tornar bilden av gömda papperslösa barn, fattiga barn och de psykiskt sjuka föräldrarnas barn. Jag sitter och skriver om min såriga barndom – och alltid finns de glömda och osynliga barnen som får betala priset för de välsituerade och priviligerades trygghet och varma hem.
Vid sidan av det underliga författaryrket arbetar jag som socialpedagog i Vellinge som är en av Sveriges såväl rikaste som mest rasistiska kommuner. Mina arbetskamrater är av utländsk härkomst. Vi representerar fem olika nationaliteter som ska arbeta sida vid sida för att skapa en dräglig boende- och hemmiljö för de ensamkommande flyktingbarnen. Dessa barn lever med ångest och oro varje dag. Den gnager sig in i deras personligheter. De går och väntar på sina asylbesked. Alla HVB–boenden i Vellinge är ständigt utsatta för allvarliga hot från rasister och tre flyktingförläggningar har redan bränts ner.
I mina arbetskamraters ögon är jag den trygga svensken.
Det går att tala om klass och rasism utifrån huruvida man erkänner rasismens och klasskillnadernas realitet eller förnekar att det finns avgrundsdjupa ekonomiska och sociala orättvisor. Skillnaden mellan att bo på exempelvis Ramels väg i Rosengård och i ett rikemanskvarter i Vellinge är enorm. De som går till arbetet utan rädslan för att rasister ska bränna ner deras arbetsplats och de som aldrig ens behöver ägna den sortens rasistiska hot en tanke – snarare rör det sig om förnekelse, projicering och att normalisera “VI – DE ANDRA” som vore detta en orubblig naturlag.
Jag kan kanske sammanfatta vad jag vill säga med att jag minns hur det var att med skammen brinnande inom mig springa upp och ner i trapphusen för att låna mynt av någon snäll granne så att jag och min sjuka och fattiga mamma skulle kunna titta klart på barnprogrammen.
Om ingen försöker skriva klassberättelserna och utsatthetens historia så existerar de till slut inte. Just nu ligger en gömd papperslös flicka och gråter någonstans i Sverige och jag gråter också – inte minst för jag vet att mina rader inte innebär att gömda papperslösa flickors tårar tar slut. Deras elände fortsätter. Jag kan inte ensam få ett slut på massutvisningarna, men jag sitter i alla fall en söndagsmorgon och skriver om dem vars utsatthet jag inte förnekar – med mina ord bekräftar jag deras utsatthet, och därmed deras liv och rätt att få leva ett drägligare liv.
Jag vill att alla barn ska slippa leva otryggt, utsatt och tvingas att ha det så svårt av skisserade skäl. Jag önskar att jag själv hade sluppit det.
cecilia.persson@opulens.se
