MANIFEST. Med utgångspunkt i boken Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War av Viet Thanh Nguyen har Lars Borghem formulerat 129 punkter. Det är översatta citat och kommentarer som tillsammans kan läsas som ett slags manifest mot krig, kolonialism, imperialism och totalitärt tänkande.
Jag arbetade på Stockholms-Tidningen som korrekturläsare sommaren 1964. En av de sista texterna jag läste korrektur på var ett telegram om ”intermezzot i Tonkinbukten”. Nu vet vi att det var en provokation av den amerikanska regeringen för att på allvar få igång Vietnamkriget.
Vietnamkriget fanns i bakgrunden varje dag för en del av min generation till allt vi gjorde åtminstone fram till 1975. Jag tror alla som skrev på kultursidorna de åren också plågades av kriget. Det märktes även när de skrev om helt andra saker.
Men i dag är det som om de pågående krigen inte existerar till och med när flyktingpolitiken diskuteras. Och när Expressens och Aftonbladets skribenter skriver om årets bästa böcker och rekommenderar julläsning är krigen i stort frånvarande även om Syrien dyker upp i en bok och Hynek Pallas skriver om Sympatisören av Viet Thanh Nguyen: ”Också Viet Thanh Nguyens debutbok, vinnare av Pulitzerpriset 2016, ser äntligen svenskt ljus. Den postkoloniala romanen förenar invandrarblick och spionhistoria i en rolig politisk berättelse om en vietnames-fransos som blir agent åt Nordvietnam under kriget”. Så kan man skriva om en bok för att oskadliggöra den. Varför jag hyser den åsikten kommer du att förstå om du läser den bok jag nu ska presentera.
Boken är Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War av Viet Thanh Nguyen. Den kan läsas fristående men också som en bakgrund till Sympatisören.
Jag läste boken först en gång men när jag sedan gjorde en omläsning för att skriva något om den, upptäckte jag att det på varje sida fanns en mening som var så rik och tänkvärd att jag måste försöka översätta den för att begrunda den. Boken innehåller insikter om Vietnamkriget och även om alla pågående krig. Jag förstår inte hur man kan fortsätta med sina dagliga sysslor på samma sätt som tidigare, efter att ha läst denna bok. Jag har tolkat och kommenterat boken i 129 punkter. I stort sett alla punkterna kunde utgöra fristående inlägg på Facebook. Alla skulle kunna ge upphov till långa trådar. Detta är en bok för varje generation och för alla som oroas av att det pågår krig i världen och som undrar vad de själva kan göra åt saken. Jag tolkar och kommenterar följaktligen boken i 129 punkter. Här följer de:
- Alla krig utkämpas två gånger, först på slagfältet, och sedan om minnet av kriget.
2. De gamla krigen får i medierna nya kläder så att de som lever nu, ska vara beredda att slåss i nya krig eller åtminstone betala skatten som betalar dem, vifta med flaggor, utöva sin rösträtt och fortsätta med sina plikter och ritualer som bekräftar att de som individer är ett med nationen.
3. Om Amerikas själ blir helt förgiftad, så måste delar av obduktionen visa på ”Vietnam”. (Martin Luther King Jr.)
4. Men efter ”Vietnam” följde Laos, Kambodja, Guatemala, Peru, Irak, Afghanistan, Somalia, Sudan, Syrien, Libyen, Jemen…
5. Amerikanerna måste minnas att Vietnamkriget bara var ett av de fruktansvärda krig som alla hör ihop, både de som kom före och de som kommer efter.
6. För Martin Luther King Jr hörde rasismen och det ekonomiska utnyttjandet både där ute och hemma, ihop med krigen.
7. King ville inte att medborgarna bara skulle skåda mot bergstoppen utan främst mot det enkla: mot fabriken, marken, gettot, kön till arbetsförmedlingen, de som rekryterar soldater, mot risfälten, lotusen som blommar i en lerpöl, de vietnamesiska och amerikanska landskapen.
8. Krig handlar inte bara om att skjuta och om de som tillverkar och levererar kulorna utan också om de som betalar för dem; de vanliga medborgare som blir medskyldiga till kriget.
9. Både USA och Vietnam har avlägsnat sig från det revolutionära förflutna och från sina ideal.
10. Viet Thanh Nguyen som är född i Vietnam och som vuxit upp i USA har skrivit sin bok för att de som är barn av dessa två länders revolutioner ska kunna hitta tillbaka till ländernas ideal.
11. Hur kommer vi ihåg de som dödades i kriget men också de som levde under tiden krigen pågick? Om en nation inte kan komma ihåg krig som är avslutade kommer nya krig att följa i dess spår.
12. De flesta krig är ihågkomna av dess medborgare som ett försvar av det egna landet för att uppnå fred, frihet, rättvisa eller andra ädla mål.
13. Uppklädda på detta sätt används gamla krig för att försvara nya krig.
14. Namnet som USA har satt på kriget, ”Vietnamkriget” uppmuntrar också vietnameser att se på sig själva som offer för kriget. Namnet döljer vad vietnameser gjorde mot andra och att de tog kriget också till Laos och Kambodja. Vietnameserna kallar kriget ”Det amerikanska kriget”.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
15. Namnet ”Vietnamkriget” begränsar också kriget i tid och rum, fast kriget föregåtts av andra på Filippinerna, Korea och i Stilla havet. Samtidigt pågick krigen i Laos, Kambodja och Dominikanska republiken och de följdes av krig i Granada, Panama, Kuwait, Irak och Afghanistan.
16. Alla dessa krig som nu pågått i över hundra år, syftade till att utöka USA:s inflytande i Stilla havet, Asien och Mellersta östern. Några av milstolparna har varit krig för att dominera Kuba, Filippinerna, Puerto Rico och Hawaii.
17. Man skulle kunna beteckna hela århundradet som Det amerikanska kriget.
18. Krigstid har blivit normaltillståndet i USA. Det märker man dock inte om man ser amerikansk film, om den inte handlar om krig, förstås.
19. I Laos dödades under kriget ca 400 000 och i Kambodja ca 700 000.
20. Om man räknar med Khmer Rouge-tiden 1975-1979 dödades ytterligare cirka 2 miljoner.
21. Det totala antalet döda i Vietnam 1965-1975: 3 miljoner. Totala antalet döda i Laos och Kambodja 1965-1975: 1 miljon.
22. Totala antalet döda på grund av krigen i Vietnam, Laos och Kambodja 1965-1979: 6 miljoner döda.
23. I krigen deltog också soldater från Sydkorea, Australien, Filippinerna, Thailand, Ryssland, Nordkorea, Kina…
24. Vietnameserna är mer villiga att komma ihåg kvinnor och civila än amerikanerna, medan amerikanerna är mer villiga att komma ihåg fienden än vietnameserna. Ingen vill komma ihåg sydvietnameserna.
25. USA gav de sydvietnameser som kunde fly en fristad och drog på så sätt in dem i The American Dream. Den vietnamesiska regeringen erbjöd dem bara omskolningsläger, nya ekonomiska zoner och glömska.
26. Att visa upp kriget enbart som en kamp mellan stridande soldater, företrädesvis män, är ett trick som döljer förståelsen av krigets identitet och är till fördel för krigsmaskinen.
27. Minnet är en strategisk resurs i kampen om makten. Det pågår organiserade ansträngningar att glömma. Nationer skulle, om de kunde, odla och monopolisera både minnet och glömskan. Nu uppmanar de sina medborgare att komma ihåg sina egna och glömma de andras.
28. Nationernas auktoriteter: politiker, oligarker, företagsledare och intellektuella eliter, påverkar i stor utsträckning deras medier direkt och indirekt. De utövar en oerhörd övertalande makt över akademier, universitet, experter, tankesmedjor och utbildningsväsendet.
29. Dessa auktoriteter har ett fast grepp om rustningsindustrier och krigsmaskineriet. De delar ständigt in världen i vi och dom.
30. I boken argumenterar Thanh för att vi ska sträva efter att minnas både våra egna och de andras krig och samtidigt uppmärksamma minnenas livscirkel och deras industriella produktion, hur de får nya kläder och hur de glöms, utvecklas och förändras.
31. De mäktiga fruktar konstens överlevnadsförmåga och dess påverkan på minnet och de försöker avfärda, göra den till sin eller tysta ner den.
32. Det finns en hel minnesindustri som gör varor också av konsten och som vill tjäna pengar på historien genom att sälja minnen till människor som har drabbats av nostalgi.
33. Pentagons krig i Vietnam fick sin motsvarighet i Hollywoods Apocalypse Now och hela kampanjen för att upprepa Vietnamkriget i biosalonger över hela världen.
34. De amerikanska krigen i Afghanistan och Irak har börjat få samma propagandistiska behandling. I Zero Dark Thirty ser vi på tortyr och på dödandet av Osama Bin Laden genom ögonen på en CIA agent som vi förväntas sympatisera med. American Sniper handlar om en soldat som dödade 160 irakier. Vi ser dödandet inte bara genom hans ögon utan genom hans kikarsikte.
35. Våra samhällen domineras av skådespel, Skådespel där all grymhet avslöjas men den vanlige medborgaren uppmanas aldrig att göra motstånd mot grymheten.
36. Om vi bara betraktar en film som American Sniper tycks den vara en del av minnesindustrin men om vi betraktar den som en del av Hollywood och Hollywood som en del av det militär-industriella komplexet ser vi hur en hel minnesindustri opererar.
37. Det yttersta målet för denna minnesindustri är att återskapa makten och ojämlikheten såväl som att tillfredsställa krigsindustrins behov.
38. Minnen är inte bara bilder som vi upplever som individer utan massproducerade fantasier som vi delar med varandra.
39. USA förlorade kriget men vann kriget om minnet av kriget på de flesta av världens kulturella fronter utanför Vietnam, eftersom USA dominerar filmindustrin, bokindustrin, konsten och produktionen av historiska arkiv.
40. Minnen är maktsignaler och produkter av makt och de tjänar också makten.
41. Alla deltar i produktionen av minnen men inte på lika villkor.
42. Sydkorea som var USA:s viktigaste allierade i kriget har en starkare minnesproduktion än de svagare makterna Vietnam, Laos och Kambodja. USA betalade för att få använda Sydkoreas armé i kriget. Över 320 000 soldater deltog. Under Koreakriget bombades landet sönder och samman. Tre miljoner koreaner dog. Under krigen i Vietnam, Laos och Kambodja stupade 5 000 soldater.
43. Dialektiken som är i omlopp innebär att vi vill komma ihåg vår egen humanitet och glömma vår inhumanitet medan vi vill komma ihåg de andras inhumanitet och glömma deras humanitet.
44. Vår civilisation bygger på att vi glömt vårt barbari mot andra och att vi glömmer hur vårt mörka hjärta bultar där inne. Vi lever på frukterna av det förflutna och vi vill inte minnas de obeskrivliga övergrepp som vi nu drar nytta av.
45. På sina resor i Vietnam, Laos och Kambodja besöker Nguyen många kyrkogårdar, museer, statyer och minnesmärken och han vill få oss att förstå hur minnena speglar kriget från olika håll, från de som segrade och från de som förlorade.
46. Varje krig orsakar förutom de som dör i kriget också de som lemlästas, blir deprimerade, självmordsbenägna, galna, arbetslösa eller hemlösa och dessa människors existens påminner oss om något som vi helst skulle vilja glömma.
47. Kyrkogårdar är som städer av döda människor där minnet av kriget bevaras i tid och rum men harmonin och skönheten i hur kyrkogårdar arrangeras döljer krigets brutalitet.
48. Minnen tenderar att anpassa sig till vad vi tror att vi minns.
49. För vad offrade alla dessa döda sina liv? Det är den universella frågan för alla soldater utan illusioner.
50. Askan från minnenas heta ugn avslöjar hur de förhastade idealen av romantik, renhet och patriotism förvandlas till våldtäkt, slakt och trauma.
51. Många av de som överlever kriget, och det gäller både män och kvinnor, lever vidare i ett skymningslands marginaler av melankoli, förlust och sorg.
52. De främsta kollektiva minnena som skapats av människor som förlorade kriget består av öar av samhällen. Det största och mest berömda är Little Saigon i Orange County i Kalifornien. Invånarna ser sig själva som förkroppsligande Den Amerikanska Drömmen på vietnamesiska i ett samhälle där kapitalismen och det fria valet härskar.
53. Om i dag Ho Chi Minh City är en bättre plats för de privilegierade att leva på än Little Saigon så är det för att kommunistpartiet i Vietnam övertog Little Saigons kapitalistiska metoder och konsumtionsideologi.
54. Vietnameserna i USA har förstått att de vinner på att samlas i etniska enklaver som en slags strategiska byar i ett landskap av den amerikanska drömmen till skillnad från den amerikanska mardrömmen i förstaden, ghettot eller reservatet.
55. Alla dessa strategiska byar antingen de är placerade i den amerikanska drömmen eller i den amerikanska mardrömmen är skapade av århundraden av krig, exploatering, erövring och diskriminering.
56. Dessa områden är bildade för att invånarna ska minnas sin historia och veta sin plats.
57. Varje år den 30 april uppmärksammas minnet av Saigons fall 1975 genom olika ceremonier, den med störst publik vid ett monument i Freedom Park i Garden Grove, Orange County, Kalifornien. Man minns kommunistiska övergrepp under kriget. Ingen ifrågasätter att USA försvarade friheten i Vietnam allt medan nya krig pågår i andra länder där hela saken upprepar sig.
58. Vid det stora Vietnam Veterans Memorial i Washington DC med de över 58 000 namnen på stupade amerikanska soldater finns inga namn på de stupade vietnameser som slogs för USA. Monumentet har glömt tre miljoner vietnameser samtidigt som det ihågkommer 58 000 amerikaner. Minnesmärket visar att det som är konstruerat för att minnas, själv är en del av en glömskeprocess.
59. Minnesmuren i Washington är 137 meter lång. En liknande mur med namnen på alla dödade vietnameser skulle vara 14 484 meter lång.
60. Inte heller någon av alla de soldater från Hmong-folket som stupade för CIA i Laos och i Vietnam ligger begravd bredvid amerikanska soldater. Deras död kommer liksom kriget i Laos att förbli en hemlighet för det amerikanska folket.
61. Filmmakare och romanförfattare har utkämpat krigen i Vietnam, Laos och Kambodja igen och igen och de stupade har återupplivats i litteraturen och i otaliga filmer där de, oavsett om de varit hjältar eller antihjältar, krävt vår sympati och empati både för sina dygder och för sina brister.
62. Genom detta har sympatin för den amerikanske soldaten återskapats och banat väg för försvar för nya krig. Det började på 1980-talet med att anställda soldater prövades i krig mot Grenada och Panama.
63. När allmänheten inte protesterade gick man vidare med attacken mot Saddam Hussein i Kuwait och Irak. President George H. W. Bush kunde utbrista: ”By God, we`ve kicked the Vietnam syndrome once and for all”.
64. Presidenter och experter förstår att Vietnamsyndromet är detsamma som ett moraliskt motstånd mot krig och för rädslan att förlora ett krig. Detta har plågat amerikaner allt sedan nederlaget i Vietnamkriget.
65. De som dött av skador eller självmord efter krigen eller är arbetslösa, hemlösa och deprimerade är många fler än de som dog i själva kriget men i likhet med andra nationer vill amerikaner helst glömma också dem.
66. Det sanna Vietnamsyndromet består av det selektiva minne som i föreställningen om den egna nationen framställer amerikaner som för evigt oskyldiga. Redan 1955 beskrev Graham Greene, i romanen Den stillsamme amerikanen, hur ödesdigra amerikanska interventioner med nödvändighet skapar föreställningar om oskuld och rent uppsåt.
67. Inför kriget i Kuwait satt amerikanska marinsoldater i tre dagar och drack öl och tittade på filmer om Vietnamkriget med inslag av blodbad, våldtäkter och plundring. Deras träningsmanualer baserade sig på Vietnamkrigets framgångar och nederlag.
68. Amerikanerna gjorde inte slavar av de som bodde långt borta utan av
sina grannar inklusive älskarinnor och utomäktenskapliga barn. Männen gav så länge de kunde, inte rösträtt till sina fruar eller döttrar utan begränsade deras liv.
69. De som sitter på makten tror sig vara opartiska, utan skygglappar, rättvisa, objektiva och allmängiltiga och tycker inte om att bli påminda om att de inte är något av detta.
70. Det ligger inte bara på de dödas och sårades närmaste att minnas alla oförrätter från båda sidor som begåtts mot dem i krig. De som betraktas som objekt att tycka synd om kan frestas att göra misstaget att göra detta till sin enda identitet.
71. Den etik som hittills dominerat i USA har omfamnat minoriteter i USA och minoriteter som kommit till USA. Samma etik har också använts som försvar för krig mot främlingar utanför USA. Flyktingar från Sydostasien och deras anhöriga som kommit till USA på grund av krigen där, har gärna låtit sig rekryteras till nya krig först mot kommunismen och sedan mot terrorismen.
72. Genom den amerikanska historien har ständigt nya minoriteter i USA inkluderats i krigen mot avlägsna främlingar. Deras deltagande i krigen har motiverats av förhoppningar på att de ska bekräftas som amerikaner.
73. Nguyen citerar Aleksandr Solzjenitsyn: ”Om det bara fanns onda människor därute som gör onda saker skulle det vara enkelt att skilja dem från resten och utplåna dem. Men skiljelinjen mellan ont och gott går genom våra egna hjärtan. Och vem vill förstöra en bit av sitt eget hjärta?”.
74. Nguyen sympatiserar med en idé hos Solzjenitsyn som innebär att medan det är anständigt och moraliskt att komma ihåg de andra och att minnas offer för ett orättfärdigt krig, så är det lika anständigt och moraliskt att erkänna vår egen potential för att skada och döda andra och för att tillåta sådana handlingar genom att titta bort.
75. Om vi bara identifierar oss med offren av sympati eller för att vi identifierar oss med offren har det den oväntade effekten att processen där vi gör offer av andra bara fortsätter.
76. I fängelset och dödslägret S-21 fotograferades, förhördes, torterades och dödades under åren 1975-1979 cirka 17 000 män, kvinnor och barn, under Khmer Rougeregimen i Kambodja.
77. Khmer Rouge använde S-21 för att tortera och döda sina egna kadrer såväl som främlingar, minoriteter, intellektuella och andra.
78. S-21 var den mest extrema manifestationen av en extrem regim som genom en politik av avrättningar och tvångsarbete ledde till döden genom mord, svält och sjukdomar av ca 1,7 miljoner kambodjaner av en befolkning på ca 7 miljoner.
79. Bakom låg en revolutionär dröm om en utopi att man kunde påbörja ett helt nytt samhälle från år noll. Samma totalitära anspråk hade också kolonialismen.
80. Vad fransmännen gjorde mot kambodjanerna förebådade vad kambodjanerna skulle komma att göra mot sina egna.
81. För det kambodjanska samhället i allmänhet består det fasansfulla inte endast i att ha blivit offer utan också i att ha varit skyldig till offren.
82. Att erkänna detta innebär inte att man förnekar fransmännens skuld i att ha koloniserat Kambodja, amerikanernas för att ha bombat Kambodja, nordvietnamesernas för att utöka kriget till Kambodja eller Kinas skuld för att ha stött Khmer Rouge även efter att de fruktansvärda övergreppen hade avslöjats.
83. När Jan Myrdal intervjuades av Sveriges Television för programmet Min sanning ville intervjuaren få honom att erkänna Khmer Rougeregimens skuld för all tortyr och alla mord mellan åren 1975 och 1979. Myrdal kunde bara tänka sig att diskutera saken om hela perioden från fransmännens kolonisation och därefter diskuterades.
84. Jan Myrdals position är naturligtvis helt rimlig. Vad som inte är rimligt är hans försvar för leninismen och proletariatets diktatur. Det var detta som förledde honom att stödja Khmer Rougeregimen från början.
85. Mellan offer och förövare står den som samtycker, är vittne, åskådare eller den som gett upp. Khmer Rougeregimen ville använda alla dessa för sin sak: bönder som utnyttjats under den franska kolonisationen och därefter av andra kambodjaner, alla som bombats av amerikanerna. Även om de inte var på rättvisans sida under Khmer Rouge-eran har de även berövats rättvisa efteråt. Deras situation är absurd, fruktansvärd, ett lågvattenmärke och brottet mot dem fortsätter årtionde efter årtionde.
86. Både Khmer Rouge och de radikala islamisterna tror att de är på rättvisans sida men det gör också vi i väst med vår tro på tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och bombningar från luften.
87. Att väcka medlidande med sig själv hos andra leder alltid till motsatsen. Den som tror att hen inte kan begå onda handlingar kommer till slut att göra just det, vilket var vad som hände i Kambodja och vad som händer i många nationer som befriar sig från västlig dominans.
88. När vi vill minnas vår humanitet och de andras inhumanitet men glömma vår egen inhumanitet och andras humanitet förbereder vi oss för nya krig baserade på patriotism och flaggviftande.
89. Att minnas vår inhumanitet är den främsta drivkraften bakom antikrigskänslor eftersom vi oroar oss för vilka fruktansvärda saker vi kan komma att göra.
90. I verkligheten har Den andre alltid minst två ansikten: det mänskliga och det omänskliga. Men Den andre är också vi.
91. Från att ha varit något som har en början och ett slut har krig för amerikaner blivit något där skillnaderna mellan ”före kriget”, ”under kriget” och ”efter kriget” suddats ut. För många generationer nu, har det alltid pågått ett eller flera krig som USA har varit inblandat i.
92. Tre av de mest ikoniska minnen som finns av Vietnamkriget är fotografen Nick Uts bild från 1972 av flickan Phan Thi Kim Phuc, som naken och utsatt för napalmangrepp springer nedför en gata, bilden på buddhistmunken som sätter eld på sig själv i Saigon 1963, för att protestera mot presidenten Ngo Dinh Diems behandling av buddhister, och överste Nguyen Ngoc Loan som skjuter den misstänkte vietkongsympatisören Nguyen Van Lem i huvudet, under Tet offensiven 1968, det senare dokumenterat både av Eddie Adams kamera och ett TV-team.
93. Dessa bilder är bevis inte bara på vietnamesiskt lidande utan också på makten hos hela den gigantiska apparat som behövs för att leverera dessa bilder till oss, av medier i väst. En minnesindustri skapar sekundära minnen, minnen upplevda i andra hand.
94. En krigsmaskin är inte detsamma som en krigsindustri. Krigsmaskinen behöver förutom vapen också idéer, ideologier, fantasier, bilder och ord som rättfärdigar offren från vår sida och de döda på de andras.
95. På samma sätt utsätts bilderna från Vietnamkriget och andra krig i efterhand av en industri som visar oss hur vi bör tolka dessa bilder och genom vilka fönster vi ska se på världen. De som har makten vill bestämma hur vi ska tolka de minnen som finns i romaner, filmer, fotografier, museer, minnesmärken och arkiv.
96. Kampen om våra minnen och om hur de ska tolkas kan inte skiljas från andra strider om att göra sin röst hörd. Länder med stora krigsmaskiner gör inte bara mera skada än länder med små. De har också större resurser att försvara den skada de gör mot andra i världen.
97. Även om USA:s industriella bas nu utmanas från Asien, är USA ännu den enda supermakten när det gäller globaliseringen av sina egna minnen, symboliserat av Hollywood, som producerar amerikanska minnen såväl som försvar av den amerikanska krigsmaskinen.
98. Den amerikanska minnesindustrin är i nivå med den amerikanska krigsindustrin på samma sätt som Hollywood är de amerikanska stridskrafternas jämlike.
99. Filmer av Sylvester Stallone, George Lucas, Steven Spielberg, Clint Eastwood, Stanley Kubrick, Michael Cimino, Francis Ford Coppola och många andra har alla visats på biografer över hela världen. De har säkert också visats på alla de ca 800 militärbaser som USA har i mer än 100 av jordens länder.
100. Oavsett vilket budskap regissören av filmer om Vietnamkriget må ha haft, så propagerar de alla för kriget. Död och blodbad blir till pornografi för soldater och andra som ser filmerna. Genom amerikanska kikarsikten ser vi på de andra som på vildar.
101. I filmen Apocalypse Now, måste Kurz, den vite mannen som blivit kung över vildarna dödas, eftersom han har visat att den vite mannen inte är annorlunda än vildarna.
102. Filmen ger en insikt i den vite mannens mörka hjärta som har en mänsklig och en omänsklig del, på bekostnad av Den andre som bara är omänsklig, antingen som vilde eller som ansiktslöst offer.
103. De amerikanska krigsfilmerna är alla förknippade med krigsmaskinen. Kameran behövs för krigets smarta bomber, drönare, övervakningsplan för att se fienden innan fienden dödas men också för att dokumentera kriget eller visa det som underhållning.
104. Under Vietnamkriget dödades 135 fotografer sammanlagt. 72 av fotograferna var från Nordvietnam men de bilder som överlevt har tagits av fotografer från Väst och från Japan. Varken krigsmaskinerna eller minnesindustrierna är jämlika, vilket visar sig i döden såväl som i konsten.
105. Vietnam brändes ner först i verkligheten och sedan om och om igen i fotografier, tv och filmer.
106. Alla fruktansvärda övergrepp som den amerikanska krigsmaskinen begått i olika länder dyker upp i det undermedvetna i skräckfilmer och filmer om zombies. USA behöver zombier som kan dödas utan skuldkänslor, som underhållning.
107. Många av de som kommer tillbaka från krig eller som flytt från krig blir som levande döda. En majoritet av flyktingar från Kambodja i USA lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Många lider av hysterisk blindhet. Vad är det som traumatiserat, skapat blindhet eller dödat dessa människor? Minnen. Vad är det som förvandlar människor till levande döda? Minnen.
108. Ligger det inte något omänskligt och monstruöst i att vi fortsätter våra dagliga ärenden och till och med kan trivas, medan människor dör på grund av vår krigsmaskin?
109. Många amerikaner betraktar Vietnamkriget som ett grymt och orättvist krig som förrådde den amerikanska karaktären. Andra menar att det var kriget som förråddes och att kriget avslöjade brister i den amerikanska karaktären.
110. Alla rasmässigt definierade etniska grupper i USA får sin egen historia ihågkommen av amerikaner. De svarta får slaveriet, plantagen och ghettot. Latinos är varken vita eller Nordamerikaner och de får enklaven och gränsen. Ursprungsbefolkningen får folkmord, folkomflyttning och reservatet. Vietnamesiska amerikaner får kriget.
111. Irländska eller judiska amerikanska författare som John O`Hara, Mary McCarthy, Saul Bellow och Philip Roth är amerikanska författare i första hand och etniska författare i andra. Författare från minoritetsgrupper har inte det valet.
112. Den vietnamesisk-amerikanska litteraturen i USA existerar i spänningen mellan att berätta om kriget och om vietnameser som offer för kriget och å andra sidan vara ett bevis på frihet och på att ha gett vietnameser en röst.
113. De flesta länder har lagt ner sitt försvar både mot att tillåta amerikanska soldater på sina territorier och mot invasionen från den amerikanska minnesindustrin, det må gälla film, television, litteratur, språk, idéer, värderingar, varor eller livsstilar.
114. Både köksmattor och bombmattor är liksom krig invävda i samhällets struktur. Det är nästan omöjligt för individen att inte bli delaktig.
115. Fotografen Tod Papageorge gav ut boken American Sports, 1970: Or How We Spent the War in Vietnam. Boken består av 70 fotografier som alla visar amerikaner i samband med olika sporthändelser. Den sista bilden visar ett krigsmonument i Indianapolis och texten: ”1970 dödades 4 221 amerikanska soldater i Vietnam.” Här visas det fruktansvärda som ett bihang till det banala vilket är hur många civila upplever kriget som förs i deras namn.
116. Kulturen, förklarade Edward Said, kan inte skiljas från kolonialismen, imperialismen eller pågående krig, vilket är detsamma som att humanismen inte kan skiljas från det inhumana. Detta hyckleri har de flesta lättare att se hos kommunister eller islamister än hos sig själva.
117. Krig är inte längre en enskild händelse utan något som pågår utan uppehåll. Förr måste krigen vinnas. Nu kan dödlägen eller förluster bli lärdomar inför nästa krig och rättfärdiga pågående psykologiska, kulturella och ekonomiska investeringar i krigsmaskinen.
118. Krigsmaskinens primära intresse är inte längre att segra utan att rättfärdiga sin existens och sin tillväxt, som är beroende av krig som pågår oavbrutet. En ständig serie av proxykrig, små krig, avlägsna krig, bombningar med drönare, hemliga krig och så vidare, betyder att krigsmaskinen aldrig behöver hacka eller reducera sin budget.
119. Det behövs en fredsrörelse för att utmana denna omänskliga verklighet. Fredsrörelsen får inte baseras på en humanistisk eller känslomässig vision. Den måste utgå från uppfattningen att alla har både potentiella krafter inom sig såväl som en latent omänsklighet.
120. USA betalar bara en struntsumma för att hjälpa till att oskadliggöra alla de bomber man släppte över Vietnam, Laos och Kambodja. Man erkänner inte att Agent Orange skadade och fortfarande skadar människor och mark i Sydostasien. Många flyktingar fortsätter att hata sina kommunistiska fiender och är rädda att återvända. Kommunisterna i Vietnam och Laos har aldrig bett om ursäkt för omskolningsläger eller för förföljelsen av människor som tvingades fly. Regeringen i Kambodja vill inte erkänna att många av de egna politikerna och andra ledare var delaktiga när det gäller att stödja Khmer Rouge. Alla dessa saker borde diskuteras öppet i dialog mellan tidigare fiender.
121. Vietnam och USA verkar i ökande utsträckning dela samma verklighet. Dessa tidigare fiender under det kalla kriget deltar nu i den globala kapitalismens marsch, i de militärindustriella komplexen, i nationalstaternas överlevnad och i att behålla makten för dess egen skull.
122. Kriget verkar bara ha syftat till att förbereda för nya krig.
123. Genom litteraturen och konsten kan vi berätta vår historia om krig och om relationen mellan kriget och vår identitet. Sådana berättelser kan förändra både hur vi minns och hur vi glömmer kriget. Nguyens bok är rik på exempel på detta särskilt från litteraturen och filmen.
124. I det kolonialistiska och imperialistiska projektet som Kipling skrev om i Den vite mannens börda, förväntar sig den som kommer med civilisationen tacksamhet. I det ekonomiska utbytet som följer vill vi, som drar fördel av projektet, minnas varan som vi tycker så mycket om, men glömma den som arbetade för att skapa den.
125. Det finns både i kristendomen, buddhismen, konsten och hos en del krigsveteraner idéer om att släppa hatet vid tanken på det förflutna och i stället förlåta. Men om man förlåter till varje pris kommer våldet och orättvisan att återvända.
126. På den sista resan till Sydostasien innan han skriver sina aktuella böcker, besöker Nguyen Pol Pots grav i en gränsstad i Kambodja nära Thailand. I närheten av graven lever folk i fattigdom, några klarar sig genom att sälja bensin i gamla Johnny Walker-flaskor. Pol Pot representerar det mänskliga och det omänskliga i extrem form. Han fick sina idéer om att ta Kambodja till År Noll och börja om civilisationen från början, i Paris, Ljusets stad.
127. Hundra meter från graven, på andra sidan motorvägen, byggs ett kasino. Någon kommer att tjäna pengar på turister, både på dem som besöker graven och kasinot.
128. Pol Pot dog för en revolution som försökte mörda ett land för att rädda det, en läxa han lärt av fransmän och amerikaner.
129. Kommer vi bara att minnas den galenskap som Pol Pot och hans medbrottslingar representerar eller kommer vi också att minnas det förflutnas myriader av orättvisor som lever till denna dag?
info@opulens.se
