IDENTITETSFÖRVIRRING. Man kan vara oförblommerat elitistisk kulturkonservativ eller stroppigt socialliberal, men luftar man en kritisk hållning till invandring är man vips en folkets och folklighetens företrädare som ”vet hur det är” och ”säger sanningen” – alternativt en rasismens banerförare och mörkerman, skriver Mattias Svensson.
Det politiska missnöjet i Sverige skiljer sig från det i många andra länder däri att det här inte bara är invandringsfrågor som ritar om den politiska kartan, utan en bredare konservatism. En svensk politisk och medial elit har skapat ett folkligt missnöje genom att driva frågor som normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och generös invandring. Utan att själva ha behövt göra särskilt mycket har Sverigedemokraterna kunnat fånga upp dessa bredare stämningar och därmed växa. Detta skulle kunna motverkas av en borgerlighet som omorienterade sig i ovanstående frågor.
Detta är tesen i Markus Uvells nyutkomna bok Bakslaget, en bok som ger ett rikt opinionsmaterial och på det sättet är intressant oavsett vad man tycker om författarens resonemang och slutsatser.
Framför allt bekräftar den att det finns ett betydande och utbrett missnöje med hur Sverige utvecklas, också bland de välbärgade grupper som brukar behålla optimismen även i svåra tider. Men missnöjet är koncentrerat till vissa områden som anses ha försämrats under de senaste tio åren: den sociala tryggheten och skyddet mot brott anses ha försämrats, och det finns också en uppfattning om att det gått utför med svenskarnas samhällsmoral. Hela 55 procent instämmer därtill i påståendet: ”En alltför stor invandring är orsaken till många av de samhällsproblem Sverige har idag” (40 procent gör det inte).
Ändå menar Uvell att det inte är invandringsfrågor som ritar om den svenska politiska kartan, utan en bredare konservatism. Denna bokens tes står inte på lika solitt underlag, utan kräver en hel del i tolkningsväg. Uvell läser exempelvis in en konservativ pragmatism i att folk i hög grad svarar ja på en fråga som: ”När man genomför stora förändringar i samhället måste man se till att man inte förstör sådant som redan funkar bra.” Men vem vill egentligen förstöra sådant som funkar bra? Framför allt framgår i den ovan refererade mätningen att flesta anser att Sverige har en positiv utveckling rörande jämställdhet mellan könen, tolerans för hbtq-personer och klimat under de senaste tio åren. De är alltså nöjda med det mesta som enligt Uvell utgör grunden för det bredare missnöjet. Allt utom invandringen, faktiskt.
Idén att en liberal och socialistisk elit med sina frågeval fjärmat sig från konservativa folkliga strömningar är kanske inte heller hjälpt av att 16 procent ideologiskt beskriver sig som konservativa, medan 30 procent etiketterar sig som liberala respektive socialister (nationalister, som också gärna påstår sig vara folkets sanna företrädare, samlar 6 procent).
Framför allt tycker jag det är märkligt att en bok som kritiserar identitetspolitik så okritiskt köper och rent av försöker konstruera en bred motsättning mellan ”folk” och ”elit”. Jag tycker för min del att man bara möter denna tröttande uppdelning i frågan om huruvida man är kritisk till invandringspolitiken eller inte.
Man kan i offentligheten exempelvis vara oförblommerat elitistisk kulturkonservativ eller stroppigt socialliberal, men luftar man en kritisk hållning till invandring är man vips en folkets och folklighetens företrädare som ”vet hur det är” och ”säger sanningen” – alternativt en rasismens banerförare och mörkerman, beroende på utgångspunkt.
Jag har å andra sidan aldrig varit eller kallat mig feminist, i yttrandefrihetsdebatten försvarat de danska Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks och kritiserat den överanvända etiketten islamofobi. Jag är förvisso engagerad i miljöfrågor, men har varit entydigt kritisk mot alarmism och känslovurm av det slag Uvell kritiserar. Det spelar ingen roll. Eftersom jag är kritisk mot rasister och invandringsmotståndare, gränskontroller och restriktioner för fri rörlighet blir jag entydigt placerad i ”elitlägret”.
Det är en mycket udda upplevelse att efter ett vuxet liv ägnat åt nyliberal opinionsbildning mot förmynderi, överstatlighet, skatter och regleringar bli omtalad som empatisk och varm för att man kritiserat gränskontroller och försvarat fri rörlighet (vilket inte är detsamma som bidragsfinansierad sådan) – alternativt avfärdad som politiskt korrekt, elit och maktlakej.
Jag tror alltså att Markus Uvell önsketänker när han konstruerar ett konservativt frågekomplex som skulle kunna fungera överlappande mellan borgerliga och Sverigedemokrater (som Uvell påpekar är dessa allt annat än borgerliga, exempelvis vill de att staten ska styra civilsamhälle och kulturliv). Det har förvisso blivit lite chict i vissa kretsar att svänga sig med etiketten konservativ, men det är i praktiken ofta en eufemism för lite tjusigare invandringsskepsis och ej att förväxla med klassiskt konservativa, som sällan är uppslukade av invandringsfrågan och därtill landar i båda läger vad gäller slutsatser.
Bättre då att ta tag i migrationsfrågorna. Här delar jag helt Markus Uvells rekommendation till borgerligheten att lyfta diskussionen från regeringens panikåtgärder och undantag till något långsiktigt och pålitligt. Jag önskar också, som Uvell, en borgerlighet med en framtidsinriktad ekonomisk reformagenda och en tydligare frihetlig kompass. Inte för att det nödvändigtvis är särskilt populärt i opinionsmätningar, men för att det är rätt.
mattias.svensson@opulens.se
