BILISM. Längs de nyzeeländska landsvägarna dyker med deprimerande envishet upp vita kors, ibland med en krans av plastblommor, där folk kört ihjäl sig, som ett memento mori. Statistiken talar sitt tydliga språk: något måste göras.
I en välkänd novell av C. K. Stead, nestorn bland nyzeeländska författare, fräser en glad ung man och hans flickvän i väg i en skraltig gammal bil när mörkret börjar falla. Det gör det snabbt, här finns ingen lång skymning. På andra sidan ett backkrön står en lastbil med motorstopp still mitt på vägen med alla lyktor släckta. Det går så illa som man anat redan av de första olycksbådande raderna.
Antalet omkomna i trafiken är tre gånger större i Nya Zeeland än i Sverige. Efter att under några år ha legat stilla stiger siffrorna dramatiskt: för fem år sedan dog 253, i fjol 379.
På en konferens i Auckland i november kunde en trafikexpert inbjuden från Sverige förklara varför allt färre omkommer på de svenska vägarna: mängder av liv sparades när körbanorna började avgränsas med mitträcken och vajrar. Man kan tycka att det vore en ganska enkel åtgärd att genomföra, men hittills byggs inga sådana härnere. Efter några dagars körning på Nordöns landsvägar har vi fått en inblick i hur trafiken är men inte borde vara:
Farten också på slingrande landsvägar är satt till 100 (den nya labour-regeringen föreslår en sänkning till 80 eller 70), och bilisterna lägger sig nästan utan undantag två meter bakom i väntan på att kunna vräka sig om – ett otäckt oskick. Körskolor lyser i stort sett med sin frånvaro, körkort kan manta så fort man fyllt 16, visserligen med några begränsningar. Bilparken är liksom i Sverige inte alltid alldeles ny, med den stora skillnaden (som den inbjudne experten påpekade) att de flesta äldre bilar i Sverige är Volvo med en helt annan säkerhet än de som importerats från Japan till Nya Zeeland.
En lätt rasistisk dekal på bilar, ”Warning Warning Asian Driver”, rymmer en viss sanning. Nyanlända asiatiska immigranter, framförallt från Kina med högertrafik, hör allmänt sett inte till världens bäst utbildade och erfarna bilister, särskilt inte de som kommit upp i åldrarna. Och antalet nyregistrerade bilar ökar lavinartat. Enbart i Auckland som är landets största stad växer bilparken med 800 – per vecka!
Länge hade Auckland ett väl fungerande finmaskigt nät av spårvägar. Men några år in på 1960-talet beslöt man att mot bättre vetande ersätta spårvagnarna med bussar, dumt nog inte ens med trådbussar. Man rev upp alla spår och har sedan dess tvingats till andra lösningar när trafiken korkar igen, som den gör flera gånger om dagen: fler motorvägar och tunnlar. Ännu är vägtullar sällsynta, de finns enbart ute på några få riksvägar, men kommunpolitikerna börjar snegla på hur de fungerar i andra storstäder, bland annat Stockholm. Regeringens förslag om en extra bensinskatt för Auckland har förstås genast mött argt motstånd.
ivo.holmqvist@opulens.se
