ANDEVÄCKNING. Påsken har för mig med åren smugit fram som lite av en favorithögtid. Det kan ha med löpningen att göra. Något av det mest rogivande och avkopplande jag vet är att ge mig ut på en rejäl springtur i några timmar, ensam med mina tankar (och andras när poddspelaren behagar fungera), avverkande rejäla och varierande sträckor med skog och hav, backar och hisnande utsikter.
Just påskens löprundor har kommit att sätta sig särskilt djupt i minnesbanken. Jag tror att det beror på att omgivningen så här års är livgivande för första gången på flera månader. Vintern och mörkret har sina förtjänster, men de sista månaderna låter den sig bara hjälpligt härdas ut. Man är dödligt trött och sliten. Ofta är påskrundan den första på mycket länge efter förkylningar och influensor. Och då! Då kommer den där lilla hjälpen och energin från moder natur och en värmande sol.
En återuppståndelse från det döda. För mig är denna tid på året en påminnelse om att vi alla våra sofistikerade tankar till trots också är biologiska varelser hemmahörande på denna planet i solsystemet. Men det är den kristna myten kring Jesu död och återuppståndelse som hjälper mig att förstå det. En dissonans av grälla tankekombinationer väl i linje med påskens estetik. Det är en av de saker jag börjat gilla.
I sociala medier brukar jag på långfredagen posta en berättelse från min barndom, som också inleder min bok Glädjedödarna. Den handlar om hur min pappa 1969 bröt mot lagen som förbjöd nöjestillställningar och öppnade sitt dansställe Piraten i Karlskrona på långfredagen. De som så önskade fick för första gången ett alternativ till lagstadgad tristess. Det blev en minnesvärd fest om vilken det berättades i min barndom, ett glatt sekulärt alternativ till den grå, själlösa tristess som varit påbjuden i så många år.
Jag har länge främst lagt skulden för denna tristess på kristendomen, men det är en ståndpunkt jag kommit att omvärdera. På senare år har jag inte minst via sociala medier fått en inblick i hur sympatiska människor med liv och lust gått in i ritualer och traditioner påbjudna av tron. ”För mig har långfredagen i hela mitt vuxna liv varit en av årets bästa dagar. Påsken innebär nästan alltid en tid av ökad inre frid och sinnesro för mig”, skriver en av mina bekanta i en kommentar till min långfredagsbetraktelse.
För några år sedan intervjuade jag katoliken Edward Blom om den tradition som för mig framstår som den mest glädjelösa av dem alla, fastan fram till påsk. Det blev en kulturkrock. I min sekulära värld är fasta att enbart leva på vätska, en avskyvärd pina jag genomlidit som en av många jojobantningar i unga år. För Blom är fastan en period av att träda tillbaka från sig själv och från en del enkla njutningar, inte för lidandets skull utan för att låta annat ta plats – själslig frid, välgörenhet och omtanke om andra, funderingar över de stora frågorna och sammanhangen – för att kunna sätta större värde på livets alla njutningsmedel när de åter finns att tillgå. Inspirerande också för någon som inte är ett dugg religiös.
Jag inser numera att jag från min uppväxt fått med mig berättelser från dem som tvingades att ha tråkigt för att det skulle vara så. Nu slipper de låtsas, men långfredagen kan fortfarande vara en fin ritual för den som finner mening och ro i tro eller tradition. Så mycket bättre för alla parter. Om någonting tycks det mig som om påsken blivit mer meningsfull också för dem som är troende. När ritualerna påbjöds för alla fanns inte samma behov att överväga vad de faktiskt betydde. Det stora felet var med andra ord inte tron, utan tvånget.
En sedelärande historia och en varning i dessa dagar när politiken kommit att handla alltmer om att återigen lagfästa och påbjuda ritualer, vanor och traditioner, ja där det blir allt vanligare att till och med negligera yttrande- och trosfriheten. Många tror sig längta tillbaka till ett homogent Sverige, men de glömmer hur grått, trist och likformigt det faktiskt var. Ett samhälle som trodde sig behöva lagfästa god moral och rätt tro, där rädslan för att göra fel övertrumfade ambitionen att få det viktigaste rätt, och där det var viktigare att bevaka andra än bejaka sig själv.
Men vad är då alternativet? Mångkultur? Det lät fint, men kom att bli ett recept för mångfaldigande av homogen tristess, alla med sina präster och uttolkare, med strikta gränser vaktade av åsiktspoliser som högljutt fördömt både att appropriera och att kritisera andras traditioner. Så dödar man nyfikenheten och därmed också en viktig källa till förståelse och tolerans för olikheter.
Jag tror tvärtemot både homogenitetens och mångkulturens åsiktspoliser att både kritik och appropriering är av godo. Vi ska naturligtvis reta och kritisera varandra, men ännu roligare är att nyfiket lära och förstå och glatt appropriera det bästa av vad andras traditioner och sedvänjor bjuder. Kombinera efter behag! Påsken är en tid för nyväckta livsandar och udda kombinationer.
mattias.svensson@opulens.se
