ROCKHISTORIA. The Velvet Underground är ett av rockhistoriens mest mytomspunna band. Nu är bandmedlemmarna huvudpersoner i en dokumentär av “I’m not there”- och “Carol”-regissören Todd Haynes.
Ålder: 60 år.
Bor: New York.
Yrke: Regissör, manusförfattare, producent.
Tidigare filmer i urval: “Poison”, “Safe”, “Velvet goldmine”, “Far from heaven”, “I´m not there”, “Mildred Pierce”, “Carol”, “Wonderstruck”, “Dark waters”.
Aktuell med: Dokumentären “The Velvet Underground”, som visas på Apple tv Plus med premiär den 15 oktober.
Bandet med Lou Reed som frontman var en del av den underjordiska kulturscen som växte fram i New York i samarbete med bland andra Andy Warhol för 50 år sedan.
– Man ville visa att den amerikanska kulturen stod på egna ben, att man inte måste förlita sig på det som hände i Europa, säger Todd Haynes till TT.
Han ligger bakom filmer som “Velvet goldmine”, “Far from heaven” och “Carol”. Nu har han regisserat sin första dokumentärfilm, “The Velvet Underground”. Med avstamp i bandet berättar han i sin film om konstscenen i New York under det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet.
Det var år då film, teater, målarkonst och design smälte samman till att skapa ett vibrerande kulturliv vars influenser gör sig gällande än i dag.
– Vi har intervjuat de som var med, men jag ville inte göra en film med en mängd “talking heads”. Jag ville göra en film om musik och om bilder, inte om ord. Jag ville göra en film som var visuell, som visade upp denna fantastiska konstscen som fanns i New York. Film, musik, konst och poesi, allt samverkade, alla arbetade ihop och gav och tog emot idéer.
“Vore otänkbara utan”
Todd Haynes upptäckte Velvet Underground när han gick på college.
– Då lyssnade jag redan på Bowie, Roxy Music, Patti Smith, The Clash. Det är band vars musik vore otänkbar utan Velvet Underground.
The Velvet Underground bildades 1964. Lou Reed skrev de flesta av låtarna och sjöng på ett släpigt och oefterhärmligt sätt. Texterna tog ofta upp kontroversiella ämnen som droger och sex. Det första albumet kom 1967, hade tyska sångerskan Nico som gästartist och innehöll blivande klassiker som “Heroin” och “Waiting for the man”.
Medlemmar kom och gick, Lou Reed upplöste bandet i början av 1970-talet och fortsatte med en solokarriär. Han avled 2013. Då hade han under 1990-talet varit med om att under kort period återuppliva The Velvet Underground.
“Oförskämt mycket material”
På Andy Warhols studio The Factory i New York hängde alla som var något inom New Yorks konstvärld. Drag queens, porrskådespelare, konstnärer och knarkare – alla hade de en plats i kretsen kring Warhol och i hans filmer.
– Bandet höll sig utanför alla konventioner. Det är en av anledningarna till att det finns så lite filmat material från deras konserter. Men det som finns är de filmer som Andy Warhol tog, bandet blev en del av den konst han gjorde. Och detta har vi fått möjlighet att använda oss av. Vi fick nästan oförskämt mycket material, filmer om en flytande grupp av artister som delade allt.
Eftersom Lou Reed har varit död i några år var det svårt att hitta balansen i skildringen av honom, tycker Haynes.
– Hans röst, hans utseende, hans sätt att gå, en del känner vi till utan att känna honom. Vi ser honom i klippen från Warhol, men han fortsätter att vara mystisk. Å andra sidan finns allt om honom i hans musik.
Bor: New York.
Yrke: Regissör, manusförfattare, producent.
Tidigare filmer i urval: “Poison”, “Safe”, “Velvet goldmine”, “Far from heaven”, “I´m not there”, “Mildred Pierce”, “Carol”, “Wonderstruck”, “Dark waters”.
Aktuell med: Dokumentären “The Velvet Underground”, som visas på Apple tv Plus med premiär den 15 oktober.
Gunnar Rehlin/TT
