RAPPORT. Är kulturpolitiken som förs på nationell, regional och kommunal nivå förenlig med det uttalade idealet om konstnärlig frihet? En ny rapport från Myndigheten för kulturanalys visar att det finns risk för att politisk styrning i flera avseenden kan påverka den konstnärliga friheten negativt.
Myndigheten för kulturanalys fick 2019 i uppdrag av regeringen att titta närmare på tillämpningen av den så kallade principen om armlängds avstånd – det vill säga tanken att politiker inte ska lägga sig i kulturens innehåll.
I rapporten “Så fri är konsten” konstaterar myndigheten nu att det förekommer kulturpolitisk styrning på kommunal-, regional-, och regeringsnivå som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt.
Bland annat nämns hur den statliga bidragsgivningen till kultursektorn är utformad, och då lyfts Kulturrådets ansökningsblankett fram som ett specifikt exempel.
Kulturrådet, och andra statliga bidragsgivare, ska på uppdrag av regeringen exempelvis rapportera om hur de bidrar till hållbar utveckling och integrera olika gruppers rättigheter i sin verksamhet. Kulturrådet ska även i viss utsträckning arbeta med att främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet.
Men det framgår, enligt rapporten, inte av regeringens styrning hur Kulturrådet ska förhålla sig, eller inte förhålla sig, till dessa perspektiv i bidragsgivningen.
I ansökningsblanketten får de som söker bidrag en fråga om hur de integrerar olika former av rättighetsperspektiv i sitt projekt, sin verksamhet eller sin musikutgivning.
– Då tolkar en majoritet av de sökande det som att det handlar om att de ska beskriva hur de här olika perspektiven kommer in i det konstnärliga innehållet, säger Pelle Amberntsson, utredare och analytiker på Myndigheten för kulturanalys.
– Oavsett hur vällovliga de här olika perspektiven är så är det helt enkelt inte fullt förenligt med konstnärlig frihet, då det finns en tydlig risk att de sökande påverkas i en viss riktning. Sedan är det svårt för oss att säga exakt hur mycket man påverkar de sökande.
Amberntsson säger att det är “fullt rimligt” att statliga bidragsgivare med offentliga medel tittar på hur deras medel exempelvis sprids över landet, eller att det finns en rimlig fördelning mellan kvinnor och män.
– Det är inte det vi ifrågasätter. Däremot är det problematiskt med formuleringar och information till sökande som signalerar, eller riskerar att signalera, att de värderar “om ditt konstverk har den här ingången, kanske problematiserar den här samhällsfrågan eller har det här perspektivet”, säger han.
– Där menar vi att det måste dras en tydlig gräns – det ska man helt enkelt avstå från. Det är den principiella hållningen som vi tycker behöver stärkas. Om man vill värna den konstnärliga friheten så ska gränsen vara så tydlig som det bara går.
Enligt utredningen är det inte heller möjligt att tillämpa principen om armlängds avstånd fullt ut på regional och kommunal nivå. Dels saknas det skydd mot politiskt inflytande över konstnärligt innehåll som armlängdsprincipen förutsätter, dels är flera regioners och kommuners förhållningssätt till armlängdsprincipen tvetydigt.
