Spielbergs dröm uppfylldes – i svettigt New York

FILMATISERING. “West Side story” har varit Steven Spielbergs drömprojekt i decennier. När han äntligen vågade ta steget till att förverkliga det fick han hjälp av en av musikalklassikerns skapare – Stephen Sondheim.

Härom veckan avled Stephen Sondheim. Ända fram till sin död var han aktiv med att hjälpa Spielberg med att få till filmatiseringen av musikalen “West Side story”, som Sondheim skrivit librettot till.

– Han satt med mig varje dag i studion när vi spelade in låtarna, säger Spielberg i ett Zoom-samtal.

Musikalen, vars musik skrevs av Leonard Bernstein, kom 1957. Det är i princip en moderniserad ”Romeo och Julia”, där handlingen utspelas på Manhattan och där de krigande familjerna i Verona har ersatts med gängen Jets och Sharks. 1961 kom en filmversion som vann tio Oscars-statyetter.

När Steven Spielberg var tio år hade familjen köpt musikalens soundtrack, berättar han. Han spelade det på sitt rum och lärde sig texterna för att sedan sjunga dem vid matbordet. Att låtarna innehöll svordomar fick föräldrarna att reagera. ”Det där finns inte på skivan”, sade de till honom.

– Kom och lyssna så ska jag bevisa det för er, kontrade tioåringen.

“Vågade ta steget”

Spielberg har i flera decennier velat göra sin filmversion av “West Side story”, men det tog lång innan han tog mod till sig och kontaktade Sondheim för att undersöka om denne eventuellt var intresserad.

– Till sist vågade jag ta steget att tala med honom och alla andra rättighetsinnehavare. Och han var oerhört hjälpsam.

Steven Spielberg är noga med att påpeka att kampen i berättelsen egentligen inte handlar om vem som ska bestämma i kvarteren, utan om etnicitet. Jets är vita, Sharks är puertoricaner. Det talas en hel del spanska i filmen, och till den delen av dialogen finns det inga lokala textremsor i till exempel Sverige.

Det är mycket medvetet. Rita Moreno, som vann en Oscar för 1961 års version och som nu, 89 år gammal, är med även i Spielbergs film, säger:

– Det gör att publiken blir mer uppmärksam, den måste bestämma sig för att lyssna bättre, för man kan trots allt förstå vad de säger rätt bra.

“Måste anstränga sig”

Steven Spielberg förklarar greppet med att USA är ett land där det talas många olika språk – inte bara engelska.

– Jag tycker det skulle vara kul om det på samma föreställning fanns både engelsktalande och spansktalande publik, och så hör plötsligt de engelsktalande hur det skrattas bland de spansktalande och de måste anstränga sig för att förstå. För vi är ett flerspråkigt land.

En stor del av filmen spelades in på plats i New York. Spielberg berättar skrattande om hur man filmade en stor danssekvens i Harlem när det var 40 grader varmt. Man hade begränsade möjligheter att få spärra av gatorna, så teamet var tvunget att filma på de dagar man fått sig anvisade.

– Vi filmade låten “America”, och dansarna slet verkligen. Det tog tid, det blev många tagningar. Och det syntes verkligen att de svettades rakt igenom kläderna. När den inspelningsdagen var över var allihop helt slut. Så vi fick sitta efteråt och digitalt ta bort alla svettfläckar.

Filmen utspelas i slutet av 1950-talet. Spielberg säger att man hittade många kvarter som fortfarande ser ut som då, i Brooklyn, Queens och Bronx.

– Det vi tvingades ta bort digitalt var luftkonditioneringslådorna, satellitdiskarna och alla fönstergaller. Det hade man inte då. Annars var det mesta autentiskt med perioden – för New York ser fortfarande ut som då.

Gunnar Rehlin/TT