NY PODD. I det här tjugonde jubileumavsnittet av podcasten Dinter utan filter möter Richard Dinter författaren Horace Engdahl. Deras samtal kretsar kring hans senaste bok Op. 101, flytten till Göteborg och hur man skriver om sin samtid.
Horace Engdahl har nyligen lämnat Stockholm för Göteborg. En fysisk flytt, som även inneburit en förflyttning i skrivandet. Engdahls senaste bok, Op. 101, inleds på balkongen i den nya lägenheten, varifrån han kan se ut över hela Göteborg, över vasaparken och ända till operahuset.
– Det är hela bokens utgångspunkt. Nu är jag på en ny plats, vad händer här?, säger Engdahl i podden.
Han vill bjuda med sig läsaren in i det nya och okända, in till sina reflektioner över staden där på balkongen, och på så vis har flytten påverkat skrivandet. Men berättelsen lämnar snabbt Göteborg och börjar istället att handla om vår samtid, och Engdahl frågar sig varför den känns så främmande för honom, varför de människor han träffar och pratar med har en sådan, för honom, främmande mentalitet?
– Det jag egentligen försöker beskriva är upplevelsen av att vakna i en främmande tid. När avståndet till sin egen världsåskådning, och den som dominerar i samhället, blir så stor att den inte längre går att överbrygga. Man blir missförstådd, misstänkliggjord, en fiende.
Vad gör man då? Ja, då återstår nog inget annat än att skriva, konstaterar Engdahl.
– För författare är nog ofta skrivandet en plats där du äntligen kan göra din röst hörd när du upplever att du inte kan göra det i den sociala omvärlden, säger han.
Men Op. 101 är en roman, och Dinter undrar när Engdahl slutar och författarjaget i boken börjar. Är det Horace som står där på balkongen?
– Jag betyder ju inte jag i en litterär text, det är en markör som syftar på en tänkt gestalt som aldrig kan sammanfalla med författaren. Men jag har ju suttit på den här balkongen och de tankar som finns med i texten har funnits.
Engdahl menar att det är först när han sätter sig ned för att skriva som han kommer på idén om att använda just den här situationen på balkongen och skriva om sitt förhållande till samtiden.
Dinter konstaterar hur svårt det är att skildra sin egen samtid.
– Hur gjorde du för att hitta ett sätt att förhålla dig till den?, frågar han.
– Om man lever i harmoni med sin samtid så är den på något sätt självklar. Men när du rör dig bort från centrum av din egen tid och hamnar i periferin, då blir den någonting, ett främmande objekt, en värld du står inför. Samtiden uppstår när du blir främmande för den, svarar Engdahl.
Han reflekterar över hur hans skrivande har förändrats med tiden. Bakom Op. 101 finns böcker som De obekymrade, Den sista grisen, Cigaretterna efteråt och ju längre bak i hans författarskap man kommer, desto trevligare tycker han att han blir. En bekymmerslöshet som han nu menar är fullständigt borta och omöjlig att återvända till.
Brytpunkten var Engdahls skilsmässa sommaren 2014. Han höll på att drunkna och skrev som ett sätt att komma upp till ytan igen.
– När du skriver upplever du ingen brist. Inte efteråt, du kan inte använda böcker för att bota dina sjukdomar, men så länge du skriver är det tillräckligt. Det är det som är skrivandets förtrollning.
elin.stadenberg@opulens.se
