NY PODD. I ett nytt avsnitt av podcasten Dinter utan filter samtalar Richard Dinter med författaren Jonas Brun om röst, minne och att börja med slutet.
När börjar egentligen bokskrivandet? Om det och mycket annat samtalar Richard Dinter och författaren Jonas Brun utifrån den senares senaste bok, Hon minns inte, om hur hans mamma drabbas av alzheimer. Det är en roman som börjar med slutet.
– Det är nånting som blir likt demenssjukdomen, att ingenting är självklart och att det är lite skevt hela tiden. När boken börjar vet läsaren ingenting, men sedan uppenbarar det sig att början är slutet, säger Jonas Brun i avsnittet.
– Den idén kom när jag satt och jobbade med texten. Jag började anteckna ganska direkt när min mamma fick sin diagnos. Jag blev så jävla ledsen och kände att jag måste göra någonting, så jag skrev, för det är ofta så jag hanterar saker.
Han skrev efter varje gång han träffat sin mamma och när hon var borta hade han ett dokument som var flera hundra sidor. Det var när han började titta på materialet som han insåg att det kanske inte bara var för honom – och kanske är det där bokskrivandet börjar. Med sorteringsarbetet, och i att försöka hitta en form för materialet.
Jonas Brun pratar om hur texten bearbetas med tiden, från en rå beskrivning av till exempel ilska i en viss situation, till att omarbetas tills det är en bild av själva upplevelsen.
– Men ibland inte. Ibland tänkte jag att det var starkare när det bara var rått och rakt på.
Richard Dinter frågar vad skillnaden har varit mellan det här projektet och tidigare.
– Det är mer lek när jag skriver romaner. Där kan jag ju forma förloppet. Det jag skriver avtäcks mer och mer och jag kommer på saker om personerna och platserna jag skriver om. Men att skriva Hon minns inte, skillnaden där var att jag hade allt – personerna, händelseförloppet – från början. Då blir frågan istället ”Vad ska med?”.
– Det svåraste är dels att välja, och rensa och redigera. Men också att hitta en form, som att förstå att berättelsen kan berättas bakifrån. Där fanns en drivkraft för mig: att forma råmaterialet till något som är läsbart för någon annan.
Det är väl det som är litteratur? föreslår Dinter.
– Ja, det är väl det.
Anna Brynhildsen
