NY PODD. Är allt som hände efter 60-talet lite tråkigare? Inte nödvändigtvis, menar Richard Dinter i det senaste avsnittet av Dinter utan filter, där han intervjuar en författare som fört det experimentella arvet vidare.
Per Thörn är författare och ljudkonstnär och har givit ut närmare tjugo böcker. Hans senaste bok, Era anklagelser är meningslösa, beskrivs som en hejdlöst associativ och humoristisk prosabok som också är en studie i lagbrottet. I det senaste avsnittet av podden Dinter utan filter samtalar Thörn och Richard Dinter om bland annat den associativa stilen.
– Jag var tjugo när alla episodfilmer som Slacker och Short Cuts kom så det slog mig ganska hårt, det här med att berättelser kunde löpa in i andra berättelser. Jag hade inte stött på den typen av berättande sedan jag var barn och läste typ Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet, säger Per Thörn i podden.
Richar Dinter beskriver Per Thörns sätt att skriva som experimentellt, men menar också att många skriver experimentellt och att det ändå är något som skiljer Thörn. Det är texter där saker ständigt förändras, menar Dinter.
– Att läsa dig är lite som att inte veta vad som ska hända på nästa sida eller ens nästa rad. Hur skulle du beskriva det du skriver?
Per Thörn beskriver hur hans skrivande vilar på olika ben, och att ett av dem handlar om ett arbete med upphittat material som han bearbetar, som Strindbergs Röda rummet eller ett rättegångsprotokoll. Ett slags arbete med readymades, där en readymade kan vara ett förhör hittat på Flashback där han byter ut men resten är nästan rakt upp och ner autentiskt.
– De som är bäst är de som inte är så förhärdade brottslingar, för de som är det pratar inte. De är för proffsiga i den situationen. Från min synvinkel när man vill veta så mycket som möjligt föredrar man de som inte klarar av att hålla käften, kanske för att de är lite för stolta över det de gjort.
Ett annat ben är det mer associativa skrivandet, där han börjar på en plats och så leder det vidare till något helt annat.
– Du skriver aldrig den episka romanen, det leder alltid någon annanstans. Även om jag skulle sätta dig ner i det här rummet och försöka tvinga dig skriva en roman skulle det inte bli så, du skulle skriva något annat? Frågar Dinter.
Thörn håller med, och berättar om ett sådant exempel från förra året. Hur han under några lugna veckor när hans bok var hos redaktör läste franska hårdkokta deckare och tänkte att han skulle ge sig på att skriva en sådan själv. Han hittade på ett narrativ om en privatdetektiv som skuggade en man som frun misstänkte var otrogen, men där det enda han gjorde var att trycka upp skumma grejer på sitt jobb.
– När jag kom på den storyn tyckte jag den var rätt kul, men sedan hittar privatdetektiven en surrealistisk diktsamling, så du slutade det med att jag höll på med den där surrealistiska diktsamlingen istället. Och det är ganska talande. Men det som är bra med det är att genom att företa sig en viss genre kan man få ut en energi från den genren.
– Mitt skrivande är potentiella berättelser. Mer som att man målar upp ett landskap, hur en person är eller vad som hänt tidigare. Det räcker ibland att bara snudda vid berättelsen, även om man hade kunnat skriva en hel roman.
Avsnittet hittar du HÄR.
