Odlingsvurmen: “Stor omätbar glädje”

Bära, gräva, så och se det växa. När Hannu Sarenström blir uppringd står han med händerna i myllan på danska Langeland. Dit gick flyttlasset 2017 efter att han hade sålt sitt paradis i Kinnekulle som han då hade ägnat tre decennier åt att förfina. Till slut blev det för färdigt tyckte han. Allt stod plötsligt stilla, var det här han skulle bli gammal? I stället sålde han och började om i Danmark, ett slags nystart som har resulterat i en av vårens trädgårdsböcker, “Det nya trädgårdslandet”.

– Jag står ju i köksträdgården just nu och svär åt mig själv för att jag inte kan lugna ner mig och samtidigt, för varje bädd som blir klar, tänker jag “fan vad skönt” och så sår jag något i den. Och det är ju en stor glädje som är omätbar.

Sarenström, mat- och trädgårdsinspiratör och författare till åtskilliga böcker, ser pandemins odlingsvurm som en konsekvens av att folk plötsligt har tid. Det som började utifrån miljöengagemang och rädsla för e-ämnen i maten har vuxit till en hobby hos var och varannan även i Danmark. Men kanske kan grävandet och pysslandet med jorden också ha en lugnande inverkan i tider av oro både för klimatförändringar och dödligt virus?

– Man får ju ett slags belöning, i ett själsligt tillstånd, i glädje, i att det gror och växer, säger han.

Åtminstone tre av vårens trädgårdsböcker rymmer rikligt med bilder på danska och skånska blomsterbäddar, tagna i seneftermiddagarnas gyllene motljus. De skildrar trädgårdar i bördig mylla och i en odlingszon som fungerar för både mandlar och fikon. Därmed inte sagt att något är självklart. Hannu Sarenström skriver utifrån kunskaper förvärvade under praktiskt arbete. Det gör även Anette Nilsson som bokdebuterar med “Den blomstrande köksträdgården. Potager på svenska”, med bilder av Monika Norrby.

Hennes bok handlar om att blanda grönsaker med blommor och därmed få det bästa av båda, något hon har sysslat med i stor skala de senaste 20 åren. “Potager” kallas detta dekorativa grönsaksland som lånat namn från franskan. Anette Nilsson är arbetsterapeut och trädgårdsmästare, nu även författare. Hon tror att pandemin har fått många satt se på sin omgivning på ett nytt sätt.

– När man är mycket hemma ser man sin miljö, sedan ligger det i tiden – många går i prepper- och miljötankar. Det har också blivit intressant att odla sina egna snittblommor.

Även essäistiska trädgårdsböcker böcker lockar många läsare. I fjol kom Jamaica Kincaids botaniska självbiografi “(Boken om) Min trädgård” på svenska. Boken har nu tryckts i en tredje upplaga och sålt mer än några av Kincaids romaner, berättar förläggaren Johannes Holmqvist på Tranan som aldrig tidigare gett ut en trädgårdsbok. Kincaid ger litterär höjd åt skildringen av den egna passionen samtidigt som hon sätter in både Linné och dahlior i en kolonial kontext.

Helt färsk är däremot den första delen i “Svensk trädgårdshistoria”, skriven av bland andra trädgårdsarkeologen Anna Sjögren Andréasson. Här handlar det om täppor och parker under den svenska förhistorien och medeltiden och om människor som kunde plantera utifrån sin tro på magi och mystik. Ytterligare två band utlovas i serien.

Bara några generationer tillbaka var de flesta svenskar bönder, vilket även det kan vara en förklaring till odlingsintressets uppsving, tror Bella Linde, författare till tre av vårens böcker om trädgård och odling. Till och med de som förr satte plastkrukan med penséer direkt i jorden vill plötsligt veta varför det inte funkar.

– Det finns i generna, att man vill förstå, vi har det i oss, säger hon.

Tillsammans med fotografen Gabriella Dahlman skildrar hon de utbildade proffsens privata trädgårdsprakt i “Mästarnas trädgårdsrum”. Läsaren får komma hem till trädgårdsarkitekter, trädgårdsingenjörer och arkitekter, samt ta del av några kunniga råd och tips på vägen. Att bokens samtliga prunkande paradis ligger i just Skåne förklarar Bella Linde med pandemins svårigheter att resa plus att fotografen bor just där.

– Det finns fantastiska trädgårdar på andra platser också. Det handlar ju om vilka växter man väljer. Ett fikonträd klarar sig i Skåne och på Gotland men man kan inte tro att det ska överleva ute i Jämtland, det handlar om att rätta växterna efter trädgårdens förutsättningar och om att använda rätt växt för rätt ståndort (rätt växt för platsens förutsättningar). Det är inte kört för resten av landet.