Kusliga mordgåtor i Augustprisbok för ungdomar

BARNDECKARE. Han fick Augustpriset för sin historiska kriminalberättelse “Nattkorpen”, om en barnhemsflicka i 1800-talets Stockholm. Johan Rundberg väjer inte för mörker, mord eller misär när han skriver för barn och unga.

Det började i en kuslig cell på Långholmens gamla fängelse i Stockholm. När Johan Rundberg besökte platsen med sina barn föll bitarna på plats i den historia som hade börjat ta form i hans huvud. Han ville skriva om en ung tjej med en särskild förmåga att se detaljer och sammanhang, som blev tvingad att delta i en polisutredning.

Men han tyckte att trovärdigheten i berättelsen haltade – ändå tills han kom på att den skulle utspelas på 1800-talet.

– Då skulle det inte vara konstigt att en polis tvingade en 12-åring att medverka i en utredning. Jag tänkte att hon skulle vara fattig, föräldralös och flicka. Och då skulle det inte heller vara konstigt att hon utvecklade särskilda förmågor, för att skydda sig själv.

Augustprisjuryn höll med – de utsåg den första delen i trilogin, “Nattkorpen”, till årets bästa barn- och ungdomsbok. För Johan Rundberg blev det ett välkommet kvitto på att hans bok når fram.

– Det har jag märkt även bland läsare, att det har funkat. Men det är häftigt att få ett sådant här erkännande, det har jag inte fått förut, sade han glatt på Augustgalan.

Utsatta barn

På bara ett år har Johan Rundberg gett ut en hel trilogi om det udda paret Månvind och Hoff – en raggig polis och en flicka på ett barnhem som dras in i en mordhistoria där duon jagar den fruktade “Nattkorpen”. Berättelsen handlar om barnen längst ner i samhällets hierarki. Det allmänna barnhuset fanns på riktigt, det ligger till grund för bokens barnhem, och Johan Rundberg läste själv i dess gamla rullor.

– Det var väldigt gripande. Med dagens mått på hur man behandlar barn är det väldigt speciellt att se de ensamma barnen. Men jag fokuserade på det som jag tror är allmängiltigt, att de längtar efter ett hem och att deras bakgrund inte är den bästa. De önskar sig ett hem där folk är snälla, där man inte får stryk och där man får mat.

Deras tillvaro är tuff, huvudpersonen Mika tvingas ta hand om de yngre barnen men försörjer sig också genom att servera öl på en pub, trots sin ringa ålder. Hennes verklighet är bitvis avlägsen men Johan Rundberg tror inte att det spelar någon roll.

– Jag tror att barn har en stor skräck för att bli av med sina föräldrar, och även om det är långt tillbaka i tiden tror jag att de kan relatera till den känslan. På samma sätt som de kan föreställa sig monster och zombies kan de föreställa sig den, och det kanske är ännu läskigare, säger han.

Alkohol och mord

I år firar Rundberg 20 år som författare, men tidigare har han främst gett ut humoristiska och vardagsbetonade berättelser, som “Kärlekspizzan”. De här tre böckerna är mörkare och han väjer inte heller för varken ålderdomliga ord, alkohol eller mord, även om han vet att det kan vara kontroversiellt.

– Är det någon som säger “det här är för läskigt för den målgruppen” – då vet man att de kommer att älska det, säger han och skrattar.

Själv skräms han mer av realism än av monster. Han ville också att mördaren i boken, “Nattkorpen”, skulle vara läskig på riktigt och tänkte på verklighetens seriemördare, som ofta blir beryktade genom sina smeknamn. Samtidigt ville Johan Rundberg undvika det blodiga och spekulativa.

– Grundkänslan ska vara äventyret, den mörka världen får inte vara för påträngande.

Hans bok utspelas innan Stockholm fick sina nuvarande gatunamn och han har studerat gamla kartor för att få allt rätt. Han undrade om barnen skulle uppskatta den historiska genren, men vet nu att han underskattade deras sätt att leva sig in i miljöerna och personerna.

– De tycker att Mika är väldigt tuff och modig. De fokuserar inte jättemycket på att hon är i fara och de ser henne egentligen som mer kapabel än vad jag har gjort.

Omfamnar humorn

Johan Rundberg framhåller barns enorma förmåga till empati. På barnhuset tar alla hand om varandra som syskon, samtidigt som de förhåller sig till en krass verklighet.

– De har så mycket empati som de kan. De vet att deras åsikt inte betyder någonting. Det är en skillnad mot dagens barn, som vet att deras röst räknas. Eller så känner barnen igen sig – och det är också otäckt att tänka sig.

Att skriva in humor i misären var självklart för Johan Rundberg. Det var humoristiska berättelser som lockade honom allra mest i mellanstadiets slukarålder. Han dras till en underfundig humor, inte den “flabbiga” sorten. Och att skildra 11–12-åringar utan humor skulle inte vara trovärdigt, tycker han.

– Alla som har varit i en femteklass i skolan kan vittna om det. I de här böckerna blir humorn en överlevnadsinstinkt. Barn omfamnar inte mörkret utan håller fast vid det som finns.

Elin Swedenmark/TT