Kulturutredare: “Kulturlivet har ett ansvar”

Den 30 september ska utredningen redovisa sina förslag – som är just förslag, betonar Linda Zachrison. Vad som sedan blir verklighet är upp till politikerna att besluta om, men efter mer än halva utredningstiden tycks hon inte ha vandrat vilse i en dunkel skog. Själva riktningen verkar klar. I höst hoppas hon också kunna träffa människor fysiskt för att “skruva upp temperaturen”.

– Att bara tänka på en återstart räcker inte. Och där tänker jag att kulturlivet verkligen har ett ansvar.

De 16 institutionschefer som i april gick samman och i SvD publicerade sina förslag på regeringsbeslut för att motverka pandemins skador gjorde henne lite betänksam. Välformulerat och klokt, visst. Men vilka initiativ tar de av egen kraft?

– En kulturminister ska i bästa fall kunna stötta, argumentera och skapa förutsättningar för att kulturen ska kunna utvecklas, även i kris. Men det är ju konsten och kulturlivet som ska formulera vägen framåt. Förändringskraften ligger i konkreta initiativ. Det tänker jag är centralt här, också för den allmänna opinionen. Huvudargumentet för kulturen kan inte vara “det är synd om oss”. Det är det inte. Vi är en kreativ kraft, vi behövs, är viktiga och otroligt bra. Men då måste man “show not tell”.

Frilansarna har drabbats hårdast, framhåller Linda Zachrison. Bland arrangörer och institutionsföreträdare finns en skräck för att staten ska dra in allt extra krisstöd i samma takt som dörrarna öppnas för publiken. Det är ingen nyhet för Zachrison som tillsammans med sina medarbetare lyssnat på frilansande musiker, bygdegårdar, amatörteatersällskap, biografvaktmästare med flera. Alla perspektiv ska med och de flesta samtal resulterar i en kort eller lång önskelista, berättar hon. Därtill har de gjort 100 djupintervjuer.

Ja, de kommer att föreslå fortsatta återstartsstöd för åtminstone två år framöver, försäkrar hon.

– Vi kommer att föreslå flera åtgärder, i olika steg. Det har skett en ekonomisk urholkning av kulturfältet sedan länge och det kan man inte hoppa över. Det handlar både om att stabilisera grundstrukturerna, hela den här nödvändiga ryggraden, men också om återstartsstöd som vi ser behöver vara omfattande, för att man ska dra igång igen och våga ta risker, även om publiken inte återvänder i första skedet.

– Men som sagt, det är förslag, inte beslut.

Vad gör ni för att den här utredningen inte bara ska bli en papperstiger?

– Vi har mobiliserat för handling från den dagen utredningen inleddes. Vi har en löpande i dialog med politiker och beslutsfattare, också regionalt och lokalt. Vi informerar om iakttagelser, deltar i debatter och möten för att sprida den kunskap vi får under arbetets gång och för att komplettera den, säger Linda Zachrison som efterlyser engagemang från många sektorer, inte minst näringspolitiken.

Är du inte rädd att göra många besvikna?

– Jag tänker jättemycket på det. Mörka dagar känner jag mig som en jultomte som sitter med världens längsta önskelista och riskerar att göra alla besvikna.

Linda Zachrison hade bara några månader kvar som kulturråd på ambassaden i Washington när pandemin slog till. Med sig hem förra sommaren hade hon upplevelsen av det amerikanska kulturlivet som slog igen vilket betydde att kulturutövarna blev hänvisade till sig själva.

– Sedan har det kommit stödpaket men det går inte att jämföra med Sverige. Det är otroligt tufft, säger hon.

Men hon bär också med sig Black lives matter-rörelsen och de studenter på Georgetown University som i solidaritet med George Floyd kollektivt lade sig ner på gatan i en nio minuter lång manifestation.

– Diskussionen som tog fart omedelbart i pandemins fotspår var kraftfull och handlade om förändring, om kulturlivets skyldigheter att komma tillbaka på ett annat sätt. Det fanns manifest som “we see you, white american theatre”, berättar hon.

Även för det svenska kulturlivet betonar hon vikten av nyorientering. Utredningsuppdraget handlar heller inte bara om återstart utan också om utveckling. Linda Zachrison menar att pandemin gjort många fler medvetna om att kulturen behövs “på ett djupt samhälleligt och existentiellt plan” men också för att bygga gemenskaper i stället för isolering.

När institutionerna öppnar igen önskar hon att de tar större ansvar för grupper och publik som tidigare stått utanför kulturen. Samtidigt efterlyser hon initiativ för de nyutexaminerade. De närmaste årens repertoarer är fullproppade.

– Unga människor mitt i steget på väg ut i sina karriärer med enorma ambitioner och studielån måste få en chans! Man måste visa tilltro till dem.