NY PODD. I ett nytt avsnitt av podden Dinter utan filter möter Richard Dinter återigen Karolina Ramqvist, för ett samtal om skrivande och minne utifrån hennes nya bok.
Karolina Ramqvist är författare, essäist och journalist och har skrivit en rad kritikerrosade romaner. I ett extra långt avsnitt av podcasten Dinter utan filter samtalar hon med Richard Dinter om bland annat skrivande, mat och minne, utifrån den nya romanen Bröd och mjölk.
– Det jag ville göra i boken var att jag ville använda mig av mina egna minnen. Det är svårt att hitta ord som beskriver minnena, men det är centrala minnen, men inte bara centrala utan upplyfta, satta på piedestal på ett sätt, säger Ramqvist i podden.
– I skrivandet eller i livet? Frågar Richard Dinter.
– I livet, eller i mitt liv. Jag har uppfattat mig själv som en person som minns mycket i min barndom, och jag har varit ganska fast i minnena tror jag, och i barndomen, långt upp i vuxen ålder. Jag mindes också min barndom som en väldigt suggestiv plats. Jag ville gå tillbaka till minnena och återskapa dem inifrån. Jag ville skildra som vuxen hur det är att leva i sin barndom med barnets alla strategier för flykt eller osårbarhet. Det blev självklart att bygga upp alla dom små rummet igen och att göra det med språket, för språket och minnet är väldigt tätt förbundet. Det vi har språk för kan vi minnas.
Richard Dinter beskriver att han upplevde likhet mellan den nya romanen Bröd och mjölk och en av Ramqvists tidigare böcker, Den vita staden –ett slags beskrivning av att befinna sig i en tomhet och att vila i den och Karolina Ramqvist håller med.
– Böckerna hakar i varandra tematiskt eller på andra sätt, och i den här boken finns det också teman som finns i både i Den vita staden och Flickvännen, spänningsfältet mellan behov och begär som Bröd och mjölk också befinner sig i. En sammanblandning av vad man som människa behöver för att kunna leva, och vad man tror sig vilja ha.
De samtalar om minnets bedräglighet i förhållande till skrivande, hur Karolina Ramqvists bok handlar inte bara om sådant som är minnen, utan ibland ett minne av ett minne av ett minne.
– Minnet är ett slags arbetsredskap för en författare, oavsett om vi skriver självbiografiskt eller inte förhåller vi oss till minnet för att komma i kontakt med en känsla eller en situation eller ett händelseförlopp.
– Men det är viktigt för mig att det inte var ett terapiarbete, jag ville skapa en läsupplevelse. Jag ville berätta om skrivandets kraft. Jag började använda läsandet tidigt för att kunna organisera livet, men också uthärda livet, och tänka mig att jag hade en annan lojalitet utanför det verkliga livet. Jag tänkte mycket att vad som än hände skulle jag alltid ha skrivandet, och alltid finna en trygghet i det, säger Ramqvist.
Podden finns att lyssna på HÄR.
Anna Brynhildsen
