Helgporträttet: “Skrivandet innebär att stanna upp”

Du fick Katapultpriset för din debutroman Dödsängel (Wahlström & Widstrand) som kom ut i höstas, stort grattis! Hur är det att vinna pris som debutant?

– Jag har inte riktigt hunnit smälta det men det känns väldigt stort och viktigt. Jag blev väldigt glad och kände mig ärad att juryn hade sett min bok och tyckte att den var bra. Det är naturligtvis en slags bekräftelse på att det man skriver tilltalar andra. Sedan vad det kommer att innebära för min författarbana vet jag inte riktigt än.

Handlingen i Dödsängel tar sin utgångspunkt i en olycka där en personbil frontalkrockar med en lastbil och tre unga personer dör. Du förlorade din bror i en sådan olycka, vilken plats har dina erfarenheter i den här berättelsen?

– Boken består av tre delar, varav den första delen är autentiska utdrag från polisutredningen. Den andra delen är mina egna tankar och reflektioner och den tredje delen består av en fiktiv monolog där lastbilschauffören för talan. Med det lilla jag vet om honom har jag försökt föreställa mig hans upplevelse, men också uttrycka mina egna tankar och känslor kring det som har hänt genom den här fiktiva karaktären. Så jag utgår helt och hållet från någonting självupplevt, samtidigt som det finns totalt fiktionaliserade element i det.

I polisrapporten som boken inleds med använder du din riktiga brors namn, hur såg det valet ut?

– Jag funderade inte så mycket på det när jag skrev, det kändes väldigt självklart. Jag är ändå öppen med att jag skriver om någonting som har hänt mig och då skulle det kännas väldigt konstigt att hitta på ett annat namn istället för hans. I den andra delen, i essän, är det författarjaget som talar och jag understryker hela tiden min egen subjektivitet. Så jag såg ingen anledning till att jag skulle fiktionalisera hans namn eller karaktär.

Den största delen består av Ivar Järves monolog, dödsängeln som körde lastbilen. Har det gett något åt din personliga bearbetning att sätta dig in i “Ivars” perspektiv och situation?

– Väldigt många av de tankar som Ivar Järve har i boken är mina egna. Jag har hittat ett friktionsmedel genom vilket jag kan uttrycka mina egna känslor kring det som har hänt. På något sätt kändes det lättare än att skriva utifrån mitt eget perspektiv, varför vet jag inte. Vissa författare behärskar det självbiografiska berättandet och finner det naturligt. För mig handlar skrivande väldigt mycket om inlevelseförmåga, jag måste hela tiden föreställa mig en annan persons upplevelse för att komma vidare i texten.

– Det är inte så att jag inte vill prata om mig själv, men det funkar inte för mig i skrivandet. Jag känner redan till min egen historia så väl och tror att det är ganska svårt att skriva om personliga erfarenheter på ett direkt sätt så att det blir relevant för andra. Jag tycker också att det självbiografiska och autofiktiva berättandet redan är så använt i den svenska samtidslitteraturen att genren känns lite utnött. Så det är ett litterärt val också.

Du skriver att skrivandet inte har ett terapeutiskt syfte?

– Det kanske det har utan att jag vet om det. Jag har redan formulerat mig kring det som hände, som var väldigt jobbigt, men att skriva någonting av konstnärligt värde ger en slags mening åt det. På så sätt är det säkert terapeutiskt, också för att jag tycker så mycket om att skriva, det är min favoritsysselsättning i livet så bara akten att skriva är terapeutisk.

Du uttrycker någonstans i boken att skrivandet är att ta livet på allvar, då det annars riskerar att försvinna i lättheten, kan du utveckla det?

– Jag såg faktiskt ett samtal igår på Babel där Johannes Anyuru pratade om sin upplevelse av att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han sa att det nästan är varje skrivande människas predikament, eller insikt, att någonting som fanns, en människa eller en sorts tillvaro, några år senare bara kan vara borta. Skrivandet kan vara ett sätt att återskapa eller hålla kvar i det. Det innebär att verkligen stanna upp och med stor eftertänksamhet och försiktighet förhålla sig till verkligheten man skriver om.

– Jag kommer ihåg en mening ur Knausgårds Min kamp där han skriver att det känns meningslöst att uppleva saker om han inte skriver om dem, och jag kände igen mig det. Man upplever någonting och sedan är det bara borta, vad är meningen med det?

Som samtidens Instagram, tar man inte ett foto har det inte hänt!

– Det är ju verkligen att banalisera det jag sa, haha! Jag kanske ska prova det istället för att skriva, bara ta ett foto till Instagram.

Haha, ursäkta, det är förstås inte samma tyngd i det.

– Jag tror det handlar om att göra rättvisa åt verkligheten. Att ta ett foto är lika flyktigt, man vill ju ändå återspegla upplevelsens komplexitet. Svetlana Aleksijevitj har sagt någonting om att vi lever i en banalitetens värld och menar mediebruset med nyheter och allting vi får paketerat under väldigt igenkännliga rubriker med igenkännliga bilder. När man skriver gör man på något sätt uppror mot det där, mot det populärkulturella och nyhetsflödet man hela tiden matas med, man stannar upp i en helt annan eftertänksamhet och tränger in i tingens komplexitet.

Jag förstår vad du menar. Du kommer även fram till betydelsen av det vardagliga, att det är där livet utspelar sig på något vis?

– Jag tänker att det är viktigt att återspegla det vardagliga i litteraturen. En text utgår ofta från att någonting exceptionellt händer, men matematiskt sett tillbringar vi ju den allra största delen av våra liv i vardagligheten. Så om litteraturen ska vara sann mot de liv vi lever så måste den där vardagen finnas med. Men den är väldigt svår att skriva om eftersom det inte händer ett skit, den går att beskriva mot det exceptionellas bakgrund.

Både jaget och karaktären Ivar Järve funderar kring liv och död, slumpen och ödet, hur har din syn på liv och död påverkats av att ha upplevt döden på nära håll?

– Först och främst har döden blivit en väldigt naturlig del i min upplevelse av att vara människa överhuvudtaget. Sedan olyckan har jag känt att döden är ganska förtrolig, någonting jag vet väldigt mycket om eftersom jag ju har upplevt den plötsliga frånvaron av en annan person, funderat på min egen död och döden i allmänhet.

I boken kallar du det här livet för ditt andra liv, eftersom det är med din bror du hör hemma, hur menar du då?

– Vi stod varandra så otroligt nära, jag tyckte om honom och såg upp till honom så mycket. Han var en så självklar del av mitt eget liv så när han dog var det som att allting jag dittills hade tagit för givet vändes upp och ner. I någon mening var det en helt ny tillvaro som började, en där han inte fanns och där min egen upplevelse av livet i väldigt hög grad präglades av erfarenheten av hans död. Det var ett nytt liv på olika sätt, det är det jag menar, det jag som fanns innan han dog är på något sätt borta.

Det är troligt att egna existentiella reflektioner väcks i läsaren av den här boken, har du några sådana ambitioner?

– Ja och nej. Det är ingenting som jag medvetet försöker få läsaren att tänka men jag hoppas på det naturligtvis. Det skulle göra mig jätteglad om folk som läser boken börjar fundera på sina egna liv, det betyder ju att texten känns relevant för dem. En författare berättade en gång att folk kom fram till honom och pratade om sina egna liv istället för om hans bok, det tycker jag är det bästa betyg man kan få.

Var det självklart att det var den här berättelsen du skulle debutera med?

– Ja, det var det nog ändå. Jag har skrivit om det här ganska länge och på en massa olika sätt. I allting jag skriver smyger det sig in en olycka eller en bror som är död, så det kändes ganska självklart.

Hur länge har du velat skriva just den här berättelsen?

– Jag började skriva någon gång när jag var 20 år och gick på Biskop Arnös. I någon mening lärde jag mig att skriva där, sedan tog det ytterligare några år innan jag skrev den här texten. Det är mycket så i början, man imiterar andra författare, provar olika saker och hittar sedan det som är sitt eget. I mitt fall har jag hittat monolog-formen.

Vad är det med just monologer som intresserar dig?

– Allting jag skriver är egentligen tankar. Skrivandet är som att vara ensam i en lägenhet eller ute på promenad och prata med sig själv. Den aktiviteten, tänkandet i ensamhet, är nästan synonymt för mig med att skriva. I monologen är det en person som pratar, inte till någon i synnerhet men till sig själv om sitt eget liv. Det är därför monologen ligger mig väldigt nära.

Du kommer från Stockholm men bor just nu i England och skriver på en doktorsavhandling om Svetlana Aleksijevitj, varför om just henne?

– Jag började läsa henne när hon fick nobelpriset 2015 och tyckte helt enkelt att hon var en otroligt bra författare. Det är det huvudsakliga skälet. Sedan var det inte så många som forskade om henne, så det fanns mycket att skriva om som ingen redan hade skrivit.

– Hon skriver intervjubaserade böcker på ryska, som handlar om historiska händelser i Sovjetunionen, t.ex. Tjernobylkatastrofen. Hon intervjuar människor och skriver om intervjuerna till monologer som utgör själva boken.

Vi kom ju fram till att det fanns ett visst terapeutiskt syfte med skrivandet men ur vilket annat behov eller intresse skriver du?

– Jag tror det börjar med att man läser och får otroligt starka intryck av böckerna. Därefter smyger sig behovet av att skriva fram, vad det beror på vet jag inte riktigt men jag vet att det är väldigt starkt hos mig. Jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det riktigt, tillvaron skulle i alla fall inte vara lika meningsfull om jag inte skrev. Men det är inte underordnat något annat högre syfte, att det finns någonting jag bara måste berätta, utan det är själva skrivandet som är viktigt för mig.

Har du någon idé till ett nytt projekt?

– Ja, en massa olika. Jag håller på att skriva en samling monologer med berättare i olika åldrar, av olika kön och nationaliteter som formulerar sig kring sina egna personliga upplevelser. Monologerna blir längre och längre, den första är tre sidor där en 80-årig kvinna befinner sig i sitt eget dödsögonblick, den andra är sju sidor där kvinnans dotter formulerar sig kring förlusten och den tredje är arton sidor där sonen pratar om sitt självskadebeteende. Det går från den ena till den andra och den sista monologen tänker jag blir runt hundra sidor.

Vilken plats kommer det skönlitterära skrivandet att ha i ditt liv framöver?

– Så stor plats som möjligt hoppas jag, jag skulle i princip vilja skriva på heltid. Det är ju svårt ekonomiskt, man tjänar inte så bra som författare, men ändå görbart!