Helgporträttet: “Poesin är jätteviktig och helt nödvändig”

DEBUTPLATTA. Den stora skillnaden mellan att skapa poesi eller musik är att man är väldigt ensam i poesin, menar poeten Linus Gårdfeldt som nu släpper sitt första musikalbum under artistnamnet Linus Gxrdfeldt.

Hej Linus Gårdfeldt!

Igår släppte du ditt första musikalbum Animal Tongue, vad har lyssnarna att vänta sig för musik?

– Något i gränslandet mellan rock, postpunk och pop. Det är en ganska klassisk setup med två gitarrer, en bas, någon saxofon, en hammondorgel och sång, en relativt avskalad instrumentering. Jag tänker att låtarna är hyfsat melodiösa och har framåtrörelse, sedan händer det en del skumma grejer också, haha.

Du släpper skivan under namnet Linus Gxrdfeldt. Var kommer x:et i Gxrdfeldt ifrån?

– Det finns flera anledningar, dels är det en liten markering som särskiljer mina olika verksamheter. Och sedan sjunger jag på engelska och där finns inte å, så x:et blir som ett default- eller errortecken som ersätter bokstaven.

Vill du berätta lite om ditt album, hur kom det till?

– Jag hade skrivit dikter och poesi under många år och kommit till en punkt där jag kände att jag hade dragit det svenska språket åt flera olika håll. Jag hade gått så långt jag kunde i det arbetet och behövde en paus från att formulera mig på svenska. Men det går inte att inte skriva, så det fick bli på engelska istället.

– Min bakgrund finns inom musiken och det var så allting började. Jag startade mitt första punkband i sexårsåldern tillsammans med kompisar från lågstadiet, vi kunde inte spela riktigt men körde på ändå och hade shower. Jag hade spelat och skrivit låtar i olika konstellationer i alla år innan jag mer och mer gled över i poesiskrivande, men musiken har alltid funnits där vid sidan av.

– Sommaren eller hösten 2019 hade det gått lång tid sedan jag spelade, när jag då plockade fram gitarren och gjort en låt kändes det som ett slags befrielse. Både att formulera sig på ett annat språk och det rent fysiska i att sjunga och spela kändes skönt. Att skriva poesi är i mångt och mycket att sitta hukad över skrivbordet inuti sitt eget huvud, det är ansträngande psykiskt men inte fysiskt. Jag gillar att använda kroppen och rösten i musiken, och så började jag skriva jättemånga låtar på engelska.

Låtarnas handling kretsar kring människor i förhållande till varandra och till vår planet, ett tema du återkommer till i din poesi.

– Ja, delvis. Det är alltid problematiskt att koka ner handlingen till bara några sentenser, oavsett om det gäller böcker eller annan konst. Saker man gör tenderar att handla om flera olika saker samtidigt. Men det finns något där, i poesin, som finns rent tematiskt på skivan.

– Det verkar som att jag är intresserad av gränser mellan människodjur och andra djur, eller snarare av upplösningarna av de gränserna. Jagets sammanblandning med den omgivande materien och olika slags förvandlingar. Det har jag återkommit till i mina arbeten. Det finns också någonting där om hur vi människor förhåller oss till varandra och den omgivande naturen, som vi är en del av. Vi är ju också naturen men vi har tagit över och brett ut vår natur på all den andra naturens bekostnad.

Vad är det som intresserar dig med de gränserna?

– Jag vet inte riktigt, men att vi alla är en del av den här materien, att vi består av samma beståndsdelar, ingår i samma kretslopp. Sedan är just sammanblandningen mellan människa och djur också ett relativt klassiskt motiv i äldre konst och mytologi. Det går att hitta i de flesta kulturer, från alla tider. Exempelvis den där figurinen Lejonmänniskan som upptäcktes i en grotta och som snidats i elfenben för cirka 40 000 år sedan. Så det är ju ingen ny tematik precis, haha.

Hur långt var steget från poesin till musiken?

– Inte så långt egentligen. Jag har som sagt hållit på med olika konstnärliga uttryck sedan jag var väldigt liten, men gränserna mellan formerna är inte så viktiga. Jag tänker på det som ett fortsatt arbete på något jag redan har påbörjat. Det ger såklart olika resultat om det är en skiva eller en bok, eftersom det är två olika uttryck, men arbetet i sig är ju detsamma. Man arbetar med något i enslighet, som man tycker är roligt och som känns meningsfullt, viktigt eller nödvändigt.

– Den stora skillnaden mellan att skapa poesi eller musik skulle jag säga är att man är väldigt ensam i poesin. Man kanske har en förläggare och en redaktör som man för dialog med men det är ett ensamt arbete. I det här projektet var jag ensam när jag skrev grunderna till text och melodi, sedan satte jag ihop ett band tillsammans några gamla barndomsvänner och vi har repat och arrangerat allt tillsammans. Så där finns element av samarbete, en stor skillnad från poesin och något jag verkligen tyckte om.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Så du satte ihop bandet för att spela in Animal Tongue?

– Ja precis. Efter att jag hade skrivit en stor mängd låtar så hörde jag av mig till några barndomsvänner från Värmland, någon från Göteborg och någon från Stockholm. Så började vi repa! Det var jättekul att göra någonting konstnärligt tillsammans med andra, men också jättekul att hänga med dem igen.

– Det är Mattias Alkberg som har producerat och han har varit med sedan relativt tidigt. Vi är bekanta via poesin, han fick höra några tidiga demoinspelningar och ville producera skivan. Det kändes väldigt bra och tryggt att ha med honom, han har spelat in en miljard skivor och det här är min första. Han har koll!

Kommer ni fortsätta som ett band nu och göra mer musik?

– Jag har redan skrivit en massa nytt material, det är det jag pysslar med nu. Så jag hoppas och vill att det ska bli en ny skiva framöver.

Som poet debuterade du 2009 med diktsamlingen Men golvet har ingen mun och har sedan dess gett ut fyra till, senast Den råttan 2019, som beskrivits som anti-poesi av recensenter. Hur skulle du själv beskriva den?

– Jag tycker att det begreppet är rätt kul, och så kanske man kan beskriva det. Min första diktbok Men golvet har ingen mun är stram och polerad i uppbyggnad och på alla nivåer. Så jag tänker på Den råttan som någon slags uppgörelse med poesin som form, poeten, poesikontexten och samtiden. Många olika saker. Den är spretig och mer punkig än de tidigare böckerna, och var helt nödvändig för mig att skriva.

På vilket sätt var den nödvändig?

– Efter att ha skrivit poesi under många år, extremt fokuserat, så tror jag att det är bra att stanna upp och ifrågasätta formerna och sig själv. Så den boken är nog just det. Men samtidigt arbetar den mycket med ironi, humor och absurdism. Jag tycker själv att den är rolig och att det finns humor i den, som jag inte är säker på att folk har uppmärksammat. Och då kan det nog blir lite konstigt, haha.

Så vilken roll har poesin, är den viktig?

– Poesin är jätteviktig och helt nödvändig. Jag tror att den boken kom till av att poesin är så viktig och nödvändig av så många olika anledningar. Jag älskar poesi-genren. Det som en gång fick mig in där är den enorma friheten som finns i formen. Känslan när man börjar skriva av att man kan göra och hitta på vad fan som helst, bara man har en pennstump och en bit papper. Det är mäktigt. Man behöver inte en massa utrustning, bara fantasin.

Hur kommer det sig att du själv skriver?

– Jag vet inte, att bygga, hitta på och skapa grejer har alltid varit något som känts viktigt för mig. Var det behovet kommer från kan man säkert rota i men jag tänker att det handlar om att det är roligt och känns meningsfullt. Jag har som sagt pysslat och hållit på med olika former, men skrivandet och språket har alltid varit den röda tråden som jag återvänt till.

Vilken är din största inspirationskälla till ditt skapande, musikaliskt och i poesin?

– Från början har det funnits två poeter som varit viktiga för mig på olika sätt, framför allt när jag började skriva mer dikt. Den ena är Ann Jäderlund och den andra Bruno K. Öijer, dem har jag stor respekt för. Men jag har läst mycket poesi och lyssnat mycket på musik genom åren, det är alltid svårt att singla ut vad som är vad. Överlag är jag bara glad över alla som skriver musik eller böcker och gör sådana här saker. Det är tur att det finns folk som håller på med det!

Kommer poesin att ta ett kliv åt sidan nu för musiken, eller vad är dina visioner för framtiden?

– Jag är ganska övertygad om att det blir mer poesi i framtiden, det känner jag inne i kroppen. Det finns saker som svävar omkring just nu som kanske tar form här framöver. Men det är musikskapandet som känns mest givande för stunden.

– I framtiden vill jag fortsätta arbeta med de här sakerna. Det är det där allting kokar ner till, att vara i själva arbetet och att hålla på med det här. Att få fortsätta och göra nya grejer. Det är det som är det viktiga.

Och hur hoppas du nu att Animal Tongue kommer att tas emot?

– Det där är alltid så svårt, det går inte att veta hur folk kommer att lyssna eller uppfatta det man gör. Men jag hoppas att någon kommer att tycka skivan känns bra att lyssna på vid något tillfälle!