NYVALD. I torsdags presenterades de nya ledamöterna för Sametinget. Elin Stadenberg fick en pratstund med Ulla-Karin Sarri som är invald för första gången.
Ålder: 65
Uppvuxen: Nikkaluokta
Bor: Kiruna
Familj: Två vuxna barn
Intresse: Vandra, åka skidor, vistas i naturen.
Hej Ulla-Karin!
I onsdags presenterades resultatet från Sametingsvalet och du är en av de som valts in för första gången. Hur känns det att bli invald i Sametinget?
– Det känns roligt och spännande tycker jag, det kommer att bli intressant. Eftersom jag är ny i det här sammanhanget så är det mycket jag behöver lära mig, men jag hoppas att jag ska kunna göra nytta.
Vilka är just dina hjärtefrågor? Vilket perspektiv kommer du att bidra med?
– Det är språket och rättighetsfrågor som intresserar mig. Jag tycker att alla samer ska ha rätt till sina hävdvunna marker, att det är vi som urfolk som bär rättigheterna och att det ska gälla alla samer.
Du sitter med i partiet Jakt- och fiskesamerna, hur började ditt politiska engagemang och hur har resan till en plats i Sametinget sett ut?
– Det började redan på tidigt 70-tal faktiskt, runt 1975-76 satt jag på Samegården i Kiruna och studerade rennäringslagen som hade kommit några år tidigare. Sedan har jag jobbat ideellt inom Sameföreningen, framför allt i Kiruna. I och med att man är same så hamnar man alltid i situationer där man måste förklara och försvara sig. Så när jag har hamnat i diskussioner om vilka rättigheter samer har och att vi alla ska ha rätt till alla marker, så har jag hunnit läsa på och lära mig. Det är ideellt arbete.
– Numera jobbar jag inom Kiruna sameförening men jag har klivit åt sidan lite grann och sitter i valberedningen istället. Jag har också jobbat inom Samiskt krisnätverk, under en period hade vi en egen jourverksamhet där vi var samer som satt på helger och tog emot samtal för dem som behövde prata, och det sträckte sig över hela svenska Sápmi. Jag har alltid varit engagerad på ett eller annat sätt .
Det är nu bestämt att den nuvarande rennäringslagen ska ses över, vilka är dina förhoppningar om en ny rennäringslag?
– Det är att man ska ta ett stort och samlat grepp från riksdagen. Att det inte enbart blir en rennäringslag utan att man tar ett större perspektiv och tittar på oss som ett urfolk, och löser de här problemen och konflikterna som har skapats av att man delat upp oss i renägare och de som står utanför samebyn. Vi har inga rättigheter och kan inte nyttja markerna så som renskötselrätten säger att vi ska kunna, eftersom vi som inte är renägare inte får organisera oss i samebyarna.
Under det senaste året har flera samebyar höjt sina röster mot diskriminering och exploatering av samebyarnas marker. Vad tänker du om det som pågår?
– Det är väl det man har tvingats att göra, man har tvingats föra kampen i rättssalarna. Jag tycker att det borde ha funnits politiska lösningar för länge sedan eftersom Sverige faktiskt har erkänt oss som ett urfolk.
– Det som har gjort att jag valde att kandidera för partiet Jakt- och fiskesamerna är att våra rättigheter som urfolk vilar på renen. Vi samer har ju renskötselrätt men för att kunna nyttja den så måste vi vara medlemmar i en sameby och för att överhuvudtaget kunna vara medlemmar i en sameby så måste vi äga ren. Och det är ju ett problem även för dem som är inne i samebyn, att om de av olika skäl skulle tvingas sluta med renskötseln, av ålderdom, sjukdom eller att man gör andra livsval, så tappar de också sina rättigheter. Så som jag ser det är det egentligen renen som är bärare av rättigheterna. Bara så länge vi har en connection till djuret, bara så länge kan vi nyttja våra rättigheter.
Girjasdomen slog förra året fast att samebyn genom urminnes hävd har större rätt till mark och vatten än staten. Vilka förändringar hoppas du att den domen ska leda till?
– Domen säger att Girjas har den här rättigheten genom urminnes hävden, som är upparbetad av alla samer som har nyttjat området och inte bara av medlemmarna i samebyn. Nikkaluokta ligger inom Girjas samebys geografiska område men vi Sarris är inte medlemmar i den samebyn, förutom en kusin som på olika omvägar har börjat med renskötsel och är gift med en kvinna som ursprungligen är därifrån. På det sättet har han kommit in i samebyn men vi övriga har inte de rättigheterna, trots att det är vi och våra förfäder som har nyttjat markerna och som har upparbetat den här urminnes hävden man nu ger till Girjas.
– Jag tycker att det är bra att Girjas har drivit det här målet och jag gratulerar dem till framgången, men i första hand ville de ju vinna på rennäringslagen, inte på urminnes hävden. Det är det här jag hoppas att ny lagstiftning ska kunna ändra på, att man tar ett övergripande politiskt och rättsligt ansvar.
Många talar om att en ratificering av ILO 169 skulle leda till betydande förändringar för samer i Sverige, vad tänker du om det?
– Ja det är ju en fråga som de samiska organisationerna har drivit väldigt länge för att få till stånd, men jag måste erkänna att jag är alldeles för dåligt insatt i skrivningarna i den lagen för att på rak arm kunna säga om den är bra eller dålig. Vad jag förstår så utgår den mer från urfolken som finns i Sydamerika och är relativt gammal. Jag vet att det finns de som förordar att det finns andra vägar att gå, men det är väl den officiella hållningen från många organisationer och partier att det är en ratificering av ILO 169 som skulle ge framgång.
– Men jag antar att Sverige är bunden av den ändå trots att vi inte har ratificerat den, den är något man ändå måste förhålla sig till och som gäller väl i vilket fall som helst tänker jag.
Jakt- och fiskesamerna håller på att arbeta fram en sanningskommission om statens övergrepp mot samiskt folk genom historien. Vad tror du att en sanningskommission kan leda till?
– Den borde kunna leda till en försoning av något slag. Det är bra att det lyfts fram, de här skallmätningarna, som även min mammas mormor och morfar var utsatta för. Jag tror att alla samiska släkten och familjer har någon som varit utsatt för det, och det är ett trauma.
– En sanningskommission skulle förhoppningsvis också lyfta fram de här berättelserna som många samer har. På 40- och 50-talet fick inte samer jobb i statliga LKAB eller SJ om de hade samiska namn, många har till och med fått tvätta bort sin samiska identitet. Om man inte har kunnat vara kvar i renskötseln för att det kanske är nödår eller familjen inte har kunnat försörja sig, så man har varit tvungen att söka sig till andra jobb och då har kravet för att få anställning varit att man inte har samiskt efternamn. Man fick inte ens bygga hus, så det har liksom kostat på att vara same.
Vilket område, eller vilka frågor, tycker du är viktigast att fokusera på den här mandatperioden?
– Det tycker jag är rättighetsfrågorna. Att rättigheterna omfattar hela det samiska folket. Och det är vägen till försoning tror jag, även inom gruppen. För det måste man ju också erkänna, att de lagar som skrevs i slutet av 1800-talet och 1971-års rennäringslag delade det samiska folket mitt i tu. Vad de egentligen har talat om för oss och vad många fortfarande bär inom sig är att en riktig och äkta same har renar och det påverkar ju hur man uppfattar sig själv och sin egen identitet.
Hur kan dina erfarenheter utanför politiken bidra till ditt politiska arbete?
– Det är ju mina upplevelser, jag är ju same och jag har ju själv blivit utsatt för rasistiska påhopp och allt sådant. Jag lever ju det här, mitt i, det pågår nu och påverkar oss dagligen.
– Min gamla far var ripjägare men när de här begränsningarna kom kring vart man fick röra sig så gällde det ju även honom, eftersom han inte ingick i någon sameby. Till de ställen han hade färdats sedan han var väldigt liten fick han lära sig att han inte kunde färdas något mer. De jakträttigheter som vi haft har fråntagits oss, vårt livsutrymme krymper. Det vi har kunnat göra i generationer, som min farfar och farmor har gjort, mina farbröder och fastrar, min far och jag själv till viss del. Jag ser att det begränsas och att mina barn inte kan göra eller röra sig på det sätt som jag själv en gång har gjort. Och mina barnbarn, hur blir det med dem? Det var därför jag engagerade mig, med tanke på nästa generation. Det är dem det handlar om, att även de ska kunna verka i våra marker, finnas kvar där och kunna nyttja sin bördsrätt.
Hur kommer ditt politiska arbete att förändras nu när du blivit invald i Sametinget?
– Jag ser det som en plattform att kunna påverka på ett helt annat sätt, inte bara i det lilla perspektivet utan även i det stora. Och att få vägar in till politiken, det är ett stort upplysningsarbete vi har framför oss. De som inte själva är samer har fortfarande en uppfattning om att en same är en person med renar, som bor på fjället och bär färgglada dräkter. Om man inte gör det så brukar folk ha svårt att förstå att man är same. Och lite grann tycker jag att vi själv ställer upp på det. Vi har lärt oss att det är det som är gångbart när vi ska försöka nå fram och nå ut genom bruset. Då är det den bilden vi själva också presenterar, men jag önskar att vi inte skulle behöva det.
Hur tycker du att kunskapen ser ut för samisk kultur och historia bland icke-samer?
– Den har ju blivit bättre men det finns fortfarande stora luckor. Jag är själv lärare i svenska, franska och spanska och det senaste året har jag jobbat med svenska som andraspråk. Jag har också undervisat i SO och läst de böckerna, och det är väldigt lite som står. Det är inte mycket man får lära sig om samer i svensk skola och framför allt inte om sådant som gör att man får en förståelse. Om det hade varit gemene mans kunskap om vår historia och hur lagarna har påverkat oss så hade det funnits en större förståelse för vad som pågår idag. Det finns en kunskapslucka.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Hur kan den luckan fyllas?
– Ja, bland annat genom skolan men vi måste ju även nå ut till dem som inte går i skolan längre.
– Något jag tycker är intressant är att många som kommer från Norrbotten och är jägare eller fiskare men inte anser sig vara same, menar att det är orättvist att samerna också ska ha rätt till jakt och fiske. Men då kan man ju inte historien. Vi samer har ju betalat skatt till staten för markerna ändå upp i Norrbotten och de här Lappskattelanden. Och varför det inte finns mer privat mark här uppe, utan statlig mark, beror på att det är renen som har ägt rättigheterna. Renen färdas ju över stora områden och man kan betrakta den som lös egendom, ungefär som en bil, och då kan man inte insyna markerna. Men om jag åker till Skåne och försöker jaga och fiska där var som helst så går ju inte det.
– Och det där lärde jag mig när jag bara var tolv, tretton år. I Nikkaluokta där jag är uppvuxen och där hela min släkt bor hade alla någonting som kallades fjällägenhet. Staten ägde husen vi bodde i och marken vi betalade hyra för. Men i byn som låg ungefär en mil bort på andra sidan fanns det som Elis Aidanpää kallar Lantalaiset, nybyggare, och de ägde marken som deras hus stod på. Och det där förstod jag inte, varför äger ingen mark i Nikkaluokta när de äger mark i byn bredvid? Vad är skillnaden? Och skillnaden var att vi var samer men det var inte de. Jag tror att det var där någonstans mina funderingar började.
Vilka är dina förhoppningar inför den här mandatperioden? Har du några farhågor?
– Mina förhoppningar är ju att vi ska gå i land, att vi åtminstone ska ha tagit de här stora stegen och vara på god väg mot en lag som omfattar alla samer och som befäster alla samers rätt till sina hävdvunna marker. Det är min förhoppning.
– Det är stora frågor på gång nu, som konsultationsordningen och sanningskommissionen. Om inte hela vägen så hoppas jag att vi i alla fall har hunnit en god bit på väg mot sann demokrati även bland samer. Att vi inte är uppdelade i några som har legitimitet genom att vara djurskötare och vi andra som inte är djurskötare eller ens får vara det. Tanken en gång i tiden var kanske att man som same skulle ge upp sin identitet men förhoppningen är att vi kan vara samer på lika villkor, det ska inte spela någon roll vad man försörjer sig på eller vad man jobbar med. Det är inte vad man gör som gör en till same, man är same.
– Mina farhågor är väl att de som är representanter och talar för de renägande samerna inte kan se fördelarna med att alla samer får de här rättigheterna. Man har ju hört i debatterna att man gärna vill att det ska vara skillnad, att renägande samer ska ha lite större rätt till markerna. Och att man inte ska ha insikten att se att bara för att alla samer får rätt till sina hävdvunna marker så betyder det inte nödvändigtvis att renägarna behöver förlora på det. Att det ska bli blockeringar på grund av denna rädsla.
Ålder: 65
Uppvuxen: Nikkaluokta
Bor: Kiruna
Familj: Två vuxna barn
Intresse: Vandra, åka skidor, vistas i naturen.
elin.stadenberg@opulens.se
