Helgporträttet: “Mera Thåström på dagis”

SJÄLVBIOGRAFI. Regissören och dramatikern Suzanne Ostens konst för både barn och vuxna har fått stor uppmärksamhet i Sverige och internationellt. I sin nya självbiografi Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?, Ordfront förlag, berättar hon om ett skapande liv med stort driv för barn och kvinnors rätt. 

Som inledningen i din bok säger, att historien om en själv ändras beroende på perspektiv och minnen. Hur har du valt ut vilka delar av ditt liv du ska skriva om och från vilket perspektiv du ska se sig själv ur?

– Att skriva en självbiografi var väl ingen självklarhet men jag har pysslat mycket med skrivande genom åren, skrivit brev, dagböcker och pjäsuppslag. Jag har fått frågan upprepade gånger men har alltid haft ett annat sätt att kunna uttrycka mig genom teater och film, radio och artiklar.

– Jag kände i alla fall behov av att ringa in några starka upplevelser och började skriva. Jag kom, som jag beskriver, med kaffe till förläggaren och var intresserad av att göra en process med mitt eget tänkande, men det fanns ganska starka krav på vad jag skulle göra. En kändisbiografi-formula. Så jag gick vidare. Sedan ringde Ordfront och då hade jag redan en massa material och en ganska klar idé. Jag skulle låta allt det som var viktigt under en lång tidslinje, som 77 år är, flyta upp.

– Jag bestämde mig för en viktig grej, att plocka bort all redovisningsplikt vad gäller jobben. Mitt yrkesliv är min ryggrad kan man säga, jag minns allting utifrån det och kommer ihåg allting som jag har gjort. Så jag la undan det och gjorde det till en visuell ryggrad.

Boken är uppdelad i tre akter, Frihet 1944-1963, Jämlikhet 1963-2009, Broderskap 2009 -. På vilket sätt kännetecknar beteckningarna de här olika tiderna i ditt liv?

– Barndomen är längtan efter frihet, barnets längtan efter att få kontroll och styra sitt liv. Utan att veta hur det ska gå till är det en ständig kamp för att komma dit. Jämlikheten är också en abstrakt idé, det ska vara jämlikt mellan man och kvinna, men vad är det? Jag var väldigt aktiv inom den moderna kvinnorörelsen under 70-, 80- och 90-talet, ett rättviseprojekt som egentligen aldrig har släppt. Vi har alla de här kulturella skillnaderna, mansroll och kvinnoroll, allting som gör att man hela tiden måste ta ställning. I mitt fall innebär vuxenheten dels att skaffa barn och att leva jämlikt, det är ett slags mål. Med broderskapet menar jag att vi uppenbarligen inte uppnådde någon jämlikhet.

– Sedan la jag in vuxenlivets alla problem, föräldraskapet, relationer, yrkesliv och tiden som den var. Mitt åldrande är den sista delen, en nu-upplevelse. Jag har fått in lite roliga saker från teatern, scenanvisningar, rollistor och låter mig påverkas av att det teatrala tänkandet är en hemvist för mig. Jag har experimenterat med subjektspositioner, det finns olika röster som berättar olika delar.

Ditt arbete med teater, inte minst för barn, har haft stor betydelse för teater-Sverige och har präglat många i branschen även internationellt. Hur kommer det sig att teatern blev ditt uttryckssätt?

– Det var en ung vän till mig som sa “du verkar vara en regissör”. Jag hade sett hemskt mycket filmer och min syster var skådespelerska men jag hade aldrig tänkt så mycket på regin. Jag gjorde en första uppsättning. Jag hade spelat och skrivit teater och sett arbeten växa fram som barn, men att styra leken var något som genuint passade mig. Någon säger ett ord, som blir magiskt, jag följer det och det råkar stämma.

– Därefter har det varit ett letande efter hur jag ska regissera på mitt sätt, i en manlig tradition, vilka ideal jag ska luta mig mot och vilka teaterestetiska sammanhang som är givande. Det har varit ett otroligt sökande efter förebilder och impulser. Skådespelarna har varit mitt universitet, de kom från en hantverkstradition och jag från akademiker-hållet, vilket har varit intressant och fruktbart. Regin är ett ungt yrke, skådespelare har alltid funnits.

Ibland speglar vi oss kanske i hur andra upplevelser oss.

– Absolut! Regi är ett sätt att formulera både bilden, estetiken, tematiken, arbetssättet och producerandet. Det inbegriper många beslut som man kanske måste utveckla vissa delar av sin personlighet för att greppa.

Din mamma Gerd Osten var filmkritiker, hur stor roll har hon spelat i ditt eget skapande som teater- och filmregissör?

– Stor roll, det går inte att överskatta. Det är också roligt att skriva om sina föräldrar, man kan säga att man är beroende av dem i olika perioder av livet. Både min syster och jag ser vilken kulturpersonlighet hon ändå var, vilka ambitioner hon hade och vad vi kan ha snappat upp av det. Hon var väldigt yrkesmässigt upptagen, borta mycket och skrev mycket och var väldigt aktad av sin samtid som filmkritiker. Men det finns en eländesperiod där det gick neråt. Hon skrev sin sista artikel 23 augusti 1960, som handlade om amerikansk musikalfilm. Hon drog hem böcker, associationer och världar, och lät oss gå i experimentella skolor där man brydde sig om barns utveckling. Det går inte att underskatta vad hon verkligen betydde.

– Jag gjorde en film om henne på 80-talet om att hon ville bli regissör. Men inte förrän efteråt har jag hittat filmer av henne och berättelser om att hon verkligen hade ett ambitiöst och medvetet upplägg på hur hon skulle bli filmregissör. Hon skrev manus, pryade och skriptade för flera regissörer, gjorde kortfilmer, ledde studentfilmsstudion och hade en professionell inriktning som jag inte kände till. Det kom av en intuition att jag läste hennes dagböcker och idéer.

Du har tagit emot en hel rad priser för ditt arbete, nu nyligen blev du tilldelad Fryshusets ”Hederspris för livsgärning”, delvis för ditt stora engagemang för utsatta barn. Var kommer din kärlek till barn från?

– Man skulle kunna tro att det kommer utav en olycklig barndom, men det är en patetisk idé, så är det inte. Den kommer av allt jag mötte under barndomen. Att vuxna människor bryr sig om barns skapande tror jag är helt avgörande för barns utveckling. Man måste inte bli regissör, men att de hade ideal och visade nycklar var väldigt viktigt för den inre fantasiverksamheten. Man skulle säkert kunna jobba bort segregationen om vi hade en verklig kultursatsning i skolan. Det skapar helt andra ideal som passion och estetik, istället för den här materialismen vi ser som det enda sättet att bli lycklig.

– Det var materiellt påvert när jag växte upp, men fanatsilivet var uppmuntrat och det fanns gratis teater man kunde spela. Det är det som ligger bakom min rättvisesatsning här, det är vansinnigt slöseri med det uppväxande släktet att inte ge dem alla ingångar till spännande berättelser och liv i alla former. Mer Thåström på dagis, brukar jag säga.

Vad är skillnaden mellan att skapa för barn eller för vuxna?

– Barnen är svårare att komma åt för de vuxna har så många föreställningar om vad barn ska ha. Det är censur, tabun och konventionella idéer om att barn ska ha det mysigt och tryggt hela tiden, vilket gör att de aldrig får veta att vi också anser att världen är väldigt orättvis och märklig. Man måste lära sig att undvika vissa saker men man kan inte ljuga om dem hela tiden, vuxna ljuger väldigt mycket för barn och barnen är i ständigt behov av att få reda på hur det är. När man jobbar som konstnär för en barnpublik måste man lära sig att kommunicera med den vuxna publiken så att de inte blir livrädda och släpper till.

– Jag har jobbat mycket med skolan för där når man alla barn. Jag tycker inte att barnen ska behöva ha råd för att gå på teater eller ha väldigt intresserade föräldrar. Det behövs bra samarbete med lärarna men det kan räcka med att en förälder börjar argumentera för att en pjäs inte ska visas, som den om skilsmässa vi skrev 1975. För några år sedan skulle barnen i Kumla inte se den för att en förälder inte tyckte att de skulle känna till skilsmässor. Han kunde då med hotet om att dra in skolpengen göra så att rektorn backade. Jag hade samtal med henne i radion och sa att hon inte är den som ska försvara kulturen i skolan, det höll hon med om men trycket om skolpengen är så högt.

Även fast skilsmässor är många barns verklighet.

– Ja, men de som säger såhär vill bara skydda sin egen värld. När vi gjorde pjäsen var hälften av klassen barn till skilda föräldrar. Så det där är att gå emot utvecklingen. Vi gjorde pjäsen för att barn behöver få en berättelse om hur jobbigt det är med skilsmässa.

Du startade ju en teaterscen för barn och ungdomar, Unga Klara i Stockholm. Vilka var dina ambitioner med Unga Klara?

– Att skapa konst för barn, intressant, nyskriven dramatik och att ändra läget. Dra till med intressanta konstnärer som inte var rädda för att göra nytt, starkt och kontroversiellt.

– Det är en teaterscen för både vuxna och barn. I en barnpublik kan man se hur kropparna och intellektet påverkas av utsagor om världen. Det kan vara skitdålig teater, det skadar ingen, men är det spännande text, sammansatt och fullt av emotioner och paradoxala situationer så händer det något. Man ser hur publikhavet reagerar, lyssnar och tar till sig. Det där syns inte lika bra på en vuxen publik för vi har lärt oss kulturellt att trycka ner vår förtjusning, vår vrede och disciplinera våra känslor. Vår kultur är väldigt uttrycksfattig i jämförelse med andra länder.

Du har även alltid haft ett stort engagemang för kvinnorätt.

– Det är otroligt mycket man inte har fått reda på av kvinnokamp i skolan. Vi visste ingenting om suffragetter när vi var tjugo, ingenting om Mary Wollstonecraft, franska revolutionen, hennes texter och att hon aldrig gifte sig men fick barn ändå. Det finns massor av intressanta kvinnor som vi aldrig någonsin har hört talas om. För min del var jag väldigt inspirerad av de svartas befrielsekamp. Det sas på pappret att vi hade samma rättigheter men det var ju inte så. Någon slags känsla av underlägsenhet att vi var att betrakta som ett sämre kön. När vi satte igång att göra research, Margareta och jag, och tittade i arbetarrörelsens arkiv upptäckte vi den svenska rösträttskampen och kände oss bedragna på den inspirerande rättighetskamp som vi har drivit.

– Dramatik var ett bra sätt att få syn på inre problematik som pornografi, kärleksföreställningar, kvinnor och män, konflikter och familjen, men även den politiska kampen, hur bundna kvinnor har varit vid sina män och haft svårt att frigöra sina idéer från dem. Det framgår rätt mycket i vår pjäs Jösses flickor. Hemmakampen är en annan fråga som splittrar kvinnor, den är väldigt central om man tittar på våldet, förlossningskampen och obehandlade underliv. Det är fullkomligt ofattbart att det kan ske i det här rika samhället där vi säger oss vilja ha barn. I åratal har de här barnmorskorna påpekat risker och försämringar. Och transfrågan, jag förstår inte hur den kan splittra kvinnorörelsen. Den människa som har genomgått en könskorrigering har gått en lång väg för att uppnå sin identitet, hur vi ens kan ha en synpunkt på det? Men det var roligt att försöka definiera vad vi har gemensamt, en bra politisk idé, och det är föraktet mot kvinnan som hela vårt samhällssystem bygger på. Uppdelningen man och kvinna överhuvudtaget.

Hur har du upplevt, och upplever, det att vara kvinnlig regissör?

– Jag har undervisat väldigt mycket under mitt yrkesliv, försökt stärka tjejer och berättat att det finns hänsyn man måste ta till de här väldiga kulturella olikheterna. När jag började hade jag inte ens någon att prya hos. Men jag tror att jag har haft någon slags auktoritet med mig hela tiden, av någon anledning som jag inte vet själv. Det har varit ett självklart yrke för mig.

– Men det förekom konflikter. De hade väl aldrig jobbat med kvinnor överhuvudtaget så det var en del osäkerheter kring vad det innebar. Desto mer yrkesskicklig man verkar ju enklare blir det. Där är ju faktiskt åldern någonting jättebra. Jag skulle inte ha revolt mot mig som kvinna nu, men i början kunde det vara ovant för starka, manliga skådespelare när det kom fram en yngre kvinna och talade om hur vi skulle lägga upp saker och ting.

– Jag kommer just från en workshop som jag har gjort i Luleå, med erfarna skådespelare och unga teaterstudenter. Det är roligt att blanda, de unga har en väldig entusiasm och aptit och de andra har utvecklat kunskaper och erfarenheter. Det är jätteviktigt att se att båda sakerna gäller. Vi har ett väldigt ålderssegregerat samhälle där vi inte ens umgås med varandra. Det här sociologiska, framgångsrika ingenjörssamhället som vi har är inte bra för publiken.

Hur kom det sig att det var dags att skriva dina memoarer?

– Det är ett privilegium när någon säger att de vill ge ut ens memoarer, jag tackar Ordfront för det. Det är ju en satsning som förlaget gör, jag måste komma ihåg det. Jag tror att forskning och konst blir av om man har förtroende för någon. Jag mötte Viveka Bandler på 70-talet som sa här har du en teater, gör nu den där barnteatern som du tror på, Unga klara.

Vilket projekt skulle du ännu vilja se förverkligat?

– Jag skriver lite om det i boken, om den där lyckliga filmen om barnen som kom till Norge och hamnade i en kärleksfull familj. Jag hade velat göra en musikal om hur bra det kan gå med fosterhemsplaceringar. Den var faktiskt finansierad i Sverige men jag hade kolossal otur där när jag skulle samarbete med Norge. Jag jobbade många år med den. Men om jag hade kunnat göra en lycklig historia som var lika lycklig som Sound of Music.

– Det är många saker jag har velat göra som jag inte har fått göra, som western. Jag vet att jag hade kunnat göra det men ingen trodde på att jag kunde det då. Så jag gjorde Bröderna Mozart, men jag hade velat prova att göra en western med mina värderingar. Eller en musikal utan det sockersöta.

En sista fråga, hur hoppas du nu att din självbiografi ska läsas och tas emot?

– Det där lämnar jag till läsarna. Den är visuell, man kan bläddra fram- eller bakifrån, det finns flera ingångar. Jag hoppas att de läser boken för att den är spännande skriven, jag har försökt underhålla dem och skapat teater i texten. Hoppas de tycker det är spännande.