BOKSLÄPP. Henrik Bromander är aktuell med sin nya roman Skymningstid som handlar om hemliga nätverk i det svenska välfärdssamhället under sjuttiotalet. Elin Stadenberg ringde upp författaren.
Ålder: 38 år
Uppväxt: Växjö
Bor: Malmö
Intresse: Thaiboxning och matlagning
Hej Henrik!
Din nya bok “Skymningstid” har precis släppts, vad spännande!
– Ja, den kom igår!
“Skymningstid” handlar om hemliga nätverk i det svenska välfärdssamhället under sjuttiotalet, med huvudkaraktären Gunnar Björk. Kan du berätta lite mer om bokens handling?
– Man får följa Gunnar och andra personer från cellen han är med i, som är en del av det stora nätverket Stay behind som fanns på riktigt i Västeuropa under Kalla kriget. Gruppen går från att vara lagliga till att överskrida alltfler gränser och begå brott som bankrån och inbrott, tills de är nära att utföra ett terrordåd på svensk mark. Parallellt får man följa den kvinnliga säkerhetspolisen Monika som gör en utredning, letar spår efter de här männen och försöker förstå vad allting handlar om.
Hur föddes idén till boken?
– Det var när jag läste om Stay behind för ungefär tio år sedan. Inga-britt Ahlenius, före detta chef för riksrevisionen, skrev en debattartikel på DN om att Sverige måste utreda vad det var som hände under Kalla kriget. Jag började läsa på om Stay behind och hittade en massa fascinerande information. Jag blev nördigt insnöad ett tag och kände tidigt att jag ville skriva en roman om allt det här.
– Jag har också alltid läst mycket thrillers och spänningslitteratur sedan ung ålder, men själv har jag skrivit böcker som varit mer “vanligt skönlitterära”. Jag har alltid lockats av att skriva en tydlig thriller, sedan har annat kommit emellan men för ett år sedan kände jag att jag var redo att sätta igång. Så det är de drivkrafterna som ligger bakom.
Vad har det krävts för research för att skriva “Skymningstid”?
– Väldigt mycket, jag har samlat på mig material under tio år. Det har varit en pågående, lågintensiv research. Jag har läst om allt från militärtjänstgöring till sjuttiotalet i sig, hur var Sverige då, hur såg det ut och hur tänkte folk? Jag har gjort en analys av genren som sådan, försökt studera böcker som jag tycker är bra och undersökt vad det är som gör att de fungerar och att andra är dåliga. Som Leif GW Perssons tidiga böcker från sjuttiotalet, de har jag närläst. När jag sedan satte igång så intervjuade jag även personer som har kunskaper inom de här fälten. Så jag har fått tillgång till material genom en kombination av källforskning och intervju.
Det låter som ett gediget arbete.
– Ja, men det är också väldigt roligt eftersom jag är intresserad av ämnet. Det har känts lyxigt att få lägga så mycket tid på att lära mig om det här. Men alltid när jag gör research är det svårt att sovra så att det inte blir tråkigt eller bara en mur av fakta.
Skymningstid är din första spänningsroman, så det är imponerande att du i en recension av boken jämförts med John le Carré. Hur kändes det?
– Jag blev jätteglad, det är ett så fint bemötandet. Och det bådade ju gott för resten av recensionerna. Det finns alltid någon som inte håller med, det är ju en subjektiv åsikt, men för mig så ligger det något där. Jag har läst mycket av John le Carré och Graham Greene och har inspirerats mycket av de båda. John le Carré skriver mystiskt på ett sätt att det är meningen att man inte ska förstå allting, inte ens när boken är färdigläst. Det ger en känsla av paranoia, som att man gått vilse i en labyrint.
Du håller ju på med skrivande i en mängd olika former, du är både serieskapare, författare och dramatiker. Vad identifierar du dig mest med?
– Det har väl blivit mer författare eftersom jag lagt ner mer tid på det de senaste åren. Men serierna är ju det jag kommer ifrån, de är min själ och grunden jag står på. Det var genom serier jag lärde mig historieberättande och hittade en ton och tematik. Dramatik är kul att hålla på med. Det innebär ofta kollektiva processer, man blir en pusselbit i ett större bygge och får lämna den isolerade tillvaron man hamnar i när man sitter och skriver och ritar. Så jag uppskattar alla tre saker, men serietecknandet ligger närmast hjärtat.
Vad är den största skillnaden mellan att skriva serier, prosaböcker eller dramatik, och vad avgör i vilken form en berättelse du vill berätta passar?
– Det är väldigt mycket svårare att skriva skönlitteratur än att skriva serier. Serierna kommer självklart och enkelt för mig, jag kan snabbt tänka en berättelse i rutor och bilder. Jag tänker mycket i bilder överlag, så det sker per automatik. Att gestalta en scen i text är en större transportsträcka till en fungerande, bra text. Där är mer press, det finns så många duktiga författare som skrivit så många texter. Serier är fortfarande ungt, det är bara 100 år sedan man började. Så det är svårare att skriva än att rita serier, men det är en utmaning som lockar.
Du debuterade som serieskapare 2005 och har skrivit en rad seriealbum efter det, men du började redan som ung med att göra egna fanzine. Hur kom du in på skrivande och varifrån kommer lusten att berätta?
– Jag var alltid ett berättande barn. I skolan räckte jag upp handen och berättade saker, kanske något som hänt dagen innan eller så ljög jag och hittade på. Jag märkte att det var något som hände med de andra, det fanns en lockelse i ögonen. Det gick att få människor att tro på det jag sa och tycka att det var spännande, roligt, äckligt eller vad som. Så den har funnits där naturligt, glädjen i att berätta, hitta på och ljuga.
Dina berättelser handlar allt som oftast om karaktärer som avviker från mängden på olika sätt. Erik från “Smålands mörker” är fascist och öppet homosexuell, svenskläraren Lotta i “Högspänning” tror sig insjukna i elallergi och Joel från “Vän av ordning” är en nättrollande högerradikal aktivist. Hur kommer det sig att du söker dig till de normbrytande lite udda karaktärerna?
– Jag tänker att det är intressant att berätta om. Att berätta om dem som befinner sig i ytterkanterna säger mer om hela samhället än att berätta om en genomsnittlig Svensson. Man kan fånga tendenser i tiden och säga mer om samtiden. Jag är också intresserad av processer, vad är det som har hänt med de här personerna? De kanske var helt normala en gång i tiden men har gjort en resa och hamnat på samhällets ytterkant. Vad är det som får en människa att förändras och bli onormal? Och vad innebär onormalt? Sådant här är jättespännande att utforska i litterär form.
Du är ju själv engagerad i vänsterpolitik. Vad har politiken för plats i dina böcker?
– Ja det kan man säga. Det är en grund jag står på och utgår ifrån, en samhällsanalytisk, marxistisk och materialistisk fast bas. Det blir tråkig konst om man använder pekpinne och försöker få in politiska poänger, det är jag inte intresserad av. Men politiken finns där hela tiden, klassperspektivet och viljan till samhällsförändring. Vi skulle kunna leva i en mer rättvis värld om vi delade på allt och införde total rättvisa. Mina berättelser är rätt mörka och deppiga, men min tro på att det finns en bättre värld som är möjlig ger mig hopp.
Är ditt skrivande ett sätt att försöka påverka omvärlden eller hur skulle du själv beskriva ditt författarskap?
– Ja, men ibland är det mer uttalat. Som min trilogi om maskulinitet, med det projektet tänkte jag att jag skulle sätta fingret på dessa frågor. Det skulle bli böcker som kunde fungera som verktyg och sättas i händerna på unga killar och män överlag. Om en enda person läser och påbörjar en förändring så är mycket vunnet. Där fanns en agenda men det gäller inte allt jag gör. Att tänka att det jag skapar kan förändra är att sätta hög tilltro till konsten. Konsten kan i bästa fall vara del av pågående samhällsförändringar, men det krävs större krafter som vi inte ser idag. Nu handlar det mer om individnivå, om en enskild person kan få ut någonting av läsningen. Den kan fungera som terapi eller ge någon en insikt, jag har fått en del sådana läsarreaktioner.
Din trilogi om manlighet består av “Riv alla tempel”, “Vän av ordning” och “Bara en kram”. Varför var manlighet ett intressant ämne att utforska?
– Det började med att jag ville skriva om kroppslighet och bodybuilding, det finns så lite skrivet om mäns kroppar. När jag skrev Riv alla tempel hade jag ingen plan på att det skulle bli tre böcker, men jag insåg att det fanns så mycket outforskat bara kring mig själv. Hur blev jag den jag blev? Jag tittade på andra som vuxit upp och hamnat i kriminalitet eller som kanske inte lever längre. Och män i pappas generation, varför är de så konstiga? Män som grupp är superintressant att studera. Det fanns massor av material, så det fick bli en bok.
Många har ju trott att det du skriver är självbiografiskt, hur kan du sätta dig in så väl i karaktärer som är olik dig själv, och förstå dem?
– Jag har en metod där jag försöker föreställa mig själv i karaktärens skor. Även om jag skriver om Lotta så försöker jag tänka, hur hade jag gjort, tänkt och reagerat om jag var hon? Jag gestaltar alltid mig själv, eller en del av mig själv, i huvudpersonen. Jag försöker överlag att skriva om människor med empati även om de gör fel, tycker fel eller står långt ifrån mig politiskt. Det är ändå en människa som har möjlighet att förändras och som man måste acceptera och respektera. Det är den människosynen jag har, att vi måste försöka förstå varandra och vara empatiska. Jag menar inte att alla ska komma till tals, är lika värda och sådant flum, en nasist har fortfarande fel och borde bekämpas. Men det finns en människa bakom åsikterna, även en nazist har känslor, tankar och drömmar.
Du har producerat böcker väldigt flitigt genom åren. Hur hittar du berättelserna du skriver, eller hur hittar de dig?
– Det kommer från många olika håll, något jag själv har upplevt eller som jag läst i tidningen. Jag brukar läsa morgontidningen och dricka kaffe, och där kan jag få idéer från oväntade hörn. Det kan vara från en dödsannons, en minnestext eller i udda nyheter och små notiser. Men vissa ämnen nosar jag själv upp, som Stay behind och elöverkänslighet, jag kan snöa in på det på Wikipedia och sedan mejsla ut en historia.
Du är självlärd, alltså har inte gått någon skrivarskola, hur har det påverkat ditt författarskap tror du?
– Jag tror att det kan vara både bra och dåligt. Jag gör fortfarande nybörjarmisstag som jag hade lärt mig under en termin på en skrivarskola. Samtidigt har det gett mig ett annat språk och ett annat sätt att tänka kring berättande, annorlunda och friare. Min bild är att om man har gått på en författarskola som till exempel Biskops-Arnö så blir man ganska likformad. Det finns en tendens att man skriver om samma saker och det är ointressant för mig. Jag är ganska rotad i fanzine och sättet att uttrycka sig där, lite skitigt, råbarkat och oslipat. Det behöver inte vara skrivtekniskt eller grammatiskt rent, det handlar mer om vad man säger än hur man säger det. Jag tänker att det kan vara jättebra att gå skrivskola, så jag menar inte att man inte borde göra det. Men det finns fler vägar, man kan bli författare utan att gå någon utbildning och lära sig skriva genom att läsa och se hur andra gör.
Du är ju även utbildad lärare i filosofi och svenska. Har du haft användning av det i ditt skrivande?
– Jag tog en examen men jag har aldrig arbetat som det. Det jag har använt är poängen jag tog där jag fick läsa hela den västerländska kanon av världslitteratur och filosofi. Det har gett mig en grundförståelse för olika sätt att se på världen. Jag har fått en grundbildning genom att läsa litteraturvetenskap och filosofi och det är värdefullt i mitt skrivande. Av svenskan har jag fått de grammatiska grunderna. Så det har varit nyttigt på olika sätt men just lärarrollen har jag inte praktiserat eller haft nytta av.
Vad gör du när du inte skriver?
– Då håller jag på med thaiboxning och lagar mat, det är ungefär det man hinner med. Sedan läser jag väldigt mycket. Om jag ska säga något tips till de som skriver så är det att man bör läsa en massa böcker.
Och vad händer härnäst?
– Just nu håller jag på med olika dramatikprojekt. Förhoppningsvis kommer jag att ha en grej på Malmö stadsteater tillsammans med John Hanse, han jag gjort de tidigare teatrarna med. Det kommer att handla om gaslighting, alltså när en partner manipulerar den andra och bryter ner den i en relation. Prosamässigt håller jag på med en novellsamling.
Jag läste att du kommer att medverka i en bok som släpps i juni?
– Just det! Det är så mycket nu. Det är en bok om Göteborgskravallerna och jag skriver en långnovell. En kille som är fotograf och som också var där, Per Englund, kommer medverka med sina foton och jag med min novell. Boken heter Slaget om Göteborg och släpps i maj eller juni.
Och till sist, ska du fira att “Skymningstid” har släppts?
– Det blir ingen releasefest, sådant är avlägset nu. Men när jag fick boken i handen från tryckeriet så firade jag såklart. Det är en stor upplevelse att få hålla i sin helt nya bok, bläddra igenom den och se så att det inte finns några uppenbara fel.
info@opulens.se
