Helgporträttet: “Konsten håller mig sann och frisk”

Du gav nyligen ut ett samlingsalbum, Evig inre kris, hur kommer det sig att det var dags att göra en samling?

– Min förläggare tyckte att det var en bra ide och jag höll med. Vi kom på att det var tjugo år sedan som jag debuterade som serietecknare och att det vore roligt att uppmärksamma och fira. Jag hoppas att andra tycker att det är roligt, det är ju inte alla böcker som gå att få tag på längre. Egentligen hatar jag att titta tillbaka på det jag har gjort förut så det har varit en utmaning. Jag är jättedålig på att vara stolt och vill helst lägga det bakom mig, men det var skönt att gå emot den impulsen och försöka ge mig själv lite cred.

Vad består samlingen av?

– Serier, teckningar och enrutingar. Det är dels en samling från de senaste tjugo åren och dels teckningar från en period under pandemin. Under 320 dagar gjorde jag en bild om dagen och har valt ut ett antal av dem. Så det är ganska mycket nytt också.

Och titeln, Evig inre kris, var kommer den ifrån?

– Den här titeln har hängt med mig ett tag, jag har nog haft med den i någon teckning. Jag kom på den en gång när jag skulle pitcha en bok inför marknadsavdelningen när jag gav ut mina böcker på ett annat förlag. Jag beskrev temat på boken som en evig inre kris och kände att livet verkligen är så och det är också det jag triggas av konstnärligt. Kriserna avlöser varandra, man betar av dem men aldrig en gång för alla. Man kommer alltid tillbaka till nästan samma fråga och lever sitt liv i cirklar som bara blir större och större. På ett sätt är det jobbigt, men på ett annat är det skönt för jag känner att jag lever.

Nu när du har tittat tillbaka på ditt serieskapande, hur har det förändrats sedan din första utgivning?

– Själva teckningarna har förändrats, även om jag kan tycka att mina tidiga teckningar har någonting som inte går att få tillbaka så har jag blivit bättre på att använda färg. Jag känner mig säkrare och kör på. Innehållsmässigt är det svårare att säga. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en politisk tecknare men det blir ofta politiskt eftersom jag ändå har ett feministiskt perspektiv. Men det har aldrig varit mitt syfte utan jag har alltid jobbat väldigt personligt med vad jag själv känner. Min kreativitet kickar igång när jag möter motstånd, om jag känner mig begränsad eller känner sorg och ilska generellt, men gränserna för vad som triggar mig har flyttats och det har varit roligt att se. En del känns passerat och avklarat, det finns ingen sprängkraft i det längre, medan andra serier fortfarande funkar. Så man märker att tiden har gått, det som kändes aktuellt då skulle idag vara som att slå in öppen dörr.

Ja dina serier är ju inte sällan samhällskritiska, varifrån hittar du inspiration till de ämnen du vanligtvis tar upp?

– Jag får inspiration från mig själv och mina egna reaktioner och känslor, men det är ju såklart känslor som uppstår i relation till omvärlden. Det som får igång mig är om jag känner mig osäker eller känner att jag har gått över gränsen. Som människa tycker jag att vi är otroligt bra på att förstå vad andra förväntar sig av oss och det är förstås en styrka att kunna uppfatta andras önskningar, men det blir också ett problem eftersom man riskerar att begå våld på sig själv när man så gärna vill bli godkänd. Jag känner att jag ganska ofta riskerar att begå våld på mig själv och att jag måste vara observant på det, men i min konst har jag direktkontakt med mig själv och den kommunikationen är ärlig och på riktigt. Konsten är ett sätt att hålla mig sann och frisk.

Du får verkligen till dina poänger på ett humoristisk sätt med väldigt få ord, hur ser processen ut när du jobbar, kommer text eller bild först?

– Det är lite olika men om jag gör vanliga serier så kommer nästan alltid texten först. Jag börjar med att skriva manuset och då handlar det väldigt mycket om att skala av, eftersom det inte får plats så mycket i en serie. Det är väldigt mycket att komprimera. Samma med teckningarna, där får man inte heller plats med hur mycket som helst.

Du har ju en karaktär som återkommer, tjejen med svart hår och stora ihåliga ögon, hur mycket inspiration till den karaktären är hämtade från dig själv?

– Hon kom till för tjugo år sedan, jag ritade henne helt spontant och sedan har hon sett likadan ut, bara blivit lite kraftigare fysiskt. Jag är ingen självbiografisk tecknare men däremot hämtar jag hela tiden saker från mina egna tankar och mitt eget liv. Hon är ju på ett sätt jag rakt av men jag är inte precis sådär i verkligheten. Däremot är våra inre samma, vi har samma känslor, och sedan manifesterar de sig lite annorlunda för henne än för mig. Även om jag tycker att hon är ganska jobbig ibland så är hon alltid uppriktig. Hennes superkraft är att hon alltid kräver att få vara sig själv och att få vara med. Hon är ett föredöme och en hjälte, jag ser henne som ett alter ego.

Du gick på konstskola i Norge, Kunstakademiet i Trondheim, började du teckna serier redan där eller hur och varför blev det ditt uttryck?

– Jag tecknade inte serier på konstakademin. Det är alltid språk och bild jag har hållit på med, men jag har aldrig kopplat att jag kunde sätt ihop det till serier. Jag läste själv inte så mycket serier när jag växte upp, det såg så annorlunda ut då. Det var inte så många tjejer som var serietecknare, men sedan frågade en kompis mig varför jag inte gjorde det och när jag började så kom det väldigt naturligt. Jag kände mig bekväm och som att jag kunde uttrycka mig väldigt lätt via serier.

Hur var mottagandet när du började, som en av de tidigare kvinnliga och feministiska serieskaparna?

– Jag hade ju ingenting att jämföra med så jag blev inte ens förvånad, men helt självklart hade jag en massa olika forum och mottagare. Nu när jag tänker tillbaka så fanns det ett otroligt sug efter den typen av serier så jag fick en massa ställen att publicera mig på direkt, det var superenkelt, som en räkmacka. Sedan var det svårt på andra sätt, att jag inte fick ihop tillräckligt med pengar och så. Men just att nå ut var enkelt så jag hann etablera mig och sedan när vi blev fler så hade jag ändå en slags position. Jag hade tur helt enkelt.

Hur gick det till när du bestämde dig för att välja och satsa på konsten?

– Konsten har nog alltid varit väldigt viktig för mig men däremot har jag inte alltid levt så. Särskilt ett tag under tonåren kom jag ifrån tecknandet och då mådde jag också väldigt dåligt. Jag hade tänkt att göra någonting helt annat, jag skulle bli psykolog och var tvungen att läsa in en del ämnen på en Wiks folkhögskola. Efter ett år där kunde jag söka till psykologprogrammet men då hade jag upptäckt en bild- och formlinje där som var så himla frestande. Så jag gled över dit. Jag vet inte om det fanns något tillfälle då jag bestämde mig för att jag skulle bli konstnär, det är så svårt att ta ett sådant beslut, men jag höll på med det under flera år, fortsatte att utbilda mig och kom till slut in på konstakademin. Till slut har man stängt flera andra dörrar och så är man plötsligt konstnär, det är den vägen man har.

Jag läste i en äldre intervju att du har med dig ditt skissblock överallt, stämmer det fortfarande? 

– Ja det gör det. Ibland är det lite jobbigt att tillvaron flyter ihop och att det inte blir så stor skillnad mellan jobb och fritid men på de flesta sätt är det bara fantastiskt att få göra det jag tycker roligast.

Vad gör du för att behålla spontaniteten och lusten i skapandet samtidigt som det är ditt yrke?

– Jag tycker inte att det är svårt, jag har lite regler för att jag inte ska fastna eller tycka att det är tråkigt. Men jag tycker aldrig att det är tråkigt, jag gör faktiskt inte det. När jag är på väg att göra det för enkelt för mig så ändrar jag någonting, ger mig själv en utmaning eller byter något material. Varje dag tänker jag på att jag har tur och att jag är tacksam över att jag har det här jobbet. Jag ser det inte ens som ett jobb.

Upplever du några begränsningar kring det fria skapandet, jag tänker om du behöver ta hänsyn till vad publiken vill ha?

– Jag vill inte riskera att ge folk vad de vill ha och det är en begränsning att behöva förhålla sig till det. Men det är också bra med begränsningar, man får ha en strategi.

– Min första bok fick mycket uppmärksamhet och priser, det var lite speciellt och ingenting jag hade förväntat mig. När jag gav ut nästa bok efter det visste jag att jag skulle kunna upprepa samma sak och bara göra vad folk förväntade sig, men det skulle inte bli bra. Så jag bestämde mig för att göra någonting helt annat. Men å andra sidan är ju det också en anpassning, även om jag lyckades med mitt mål att hålla mig uppriktig, för hade jag inte varit rädd för att anpassa mig så hade jag kanske tecknat på ett annat sätt ändå. Nu gjorde jag det extra svårt för mig, att det bara måste vara den här typen av teckningar där jag vet att jag är helt fri.

– Men jag tycker om att behöva förhålla mig till svårigheter, min kreativitet sätts igång av det. Om jag känner mig lite trängd och kreativiteten blir instängd så skapas en slags sprängkraft och den måste ut. Vad är det att vara helt fri? Det skulle inte fungera, jag tycker om att utsättas för livet och dess begränsningar.

Har du några speciella förväntningar inför 2022?

– Jag har inga förväntningar alls. Det låter ju fruktansvärt tråkigt men jag vill bara fortsätta att hålla på. Det är ju lite speciell tid och jag tycker att jag är inne i en bra tid av mitt liv och vill bara att det ska fortsätta så ett tag. Lite lugn och ro kanske, och sammanhållen tid till att skriva och teckna. Men jag tror att jag kommer att få till det, det känns bra.