Helgporträttet: “Jag vill inte bli tystad”

 

Du är en av dem som håller brandtal under Kvinnorätts demonstration mot mäns våld mot kvinnor i Stockholm i helgen. Vad handlar ditt tal om?

– Om den djupa frustrationen över läget som det ser ut idag och om viljan att förändra det, både för oss men framför allt för nästa generation. Vi är många som samlas men vi behöver också göra någonting åt problemet, så det bottnar mitt tal i.

Varför är det viktigt för dig att delta på demonstrationen imorgon?

– Det känns väldigt viktigt att vi är många som utnyttjar den demokratiska rättigheten vi har att protestera mot rådande tillstånd, det var länge sedan vi hade möjlighet att samlas och det känns väldigt viktigt att göra det nu igen när det går. Jag tycker det är en självklarhet att bidra med det man kan.

Kvinnorätt använder skyltar med texten “Mitt krav:” följt av valfri uppmaning, vilka krav skulle du vilja ställa på samhället och makthavare just nu?

– Jag vill så mycket, det är svårt att smalna av. Men att vi lägger mer prioritet när det kommer till budget, politiska förändringar och samtal kring att förebygga, utreda och åtgärda mäns våld mot kvinnor och jämställdhet. Jag tycker att vi som samhälle ska göra allt vad vi kan men jag tror inte att det är någon som ärligt kan säga att vi gör det, och det tycker jag är ett svek mot alla kvinnor och alla som bryr sig om kvinnor.

På vilka sätt jobbar du mot kvinnoförtryck och för människors rättigheter?

– Jag är aktivist, jurist och feminist. I praktiken innebär det lite olika saker just nu, jag är bland annat opinionsbildare och skriver, föreläser och utbildar i de här frågorna. Jag är goodwillambassadör för Kvinna till Kvinna, en svensk organisation som jobbar för kvinnors rättigheter i krig och konflikt i en massa delar av världen. Jag försöker använda min plattform för att lyfta dem och deras berättelser.

– Så det handlar dels om att försöka föra min egen idé om samhällsförändring framåt, som är ett jämställt samhälle fritt från våld och en klokare, snällare och modigare värld för alla. Och sedan att på olika sätt försöka hitta vägar framåt för det, där vissa är mer traditionella som att jobba med organisationer eller att demonstrera, och andra är nyare former av aktivism som att använda sociala medier.

Du driver ju instagramkontot Assholesonline som blottlägger sexuella trakasserier och näthat mot kvinnor. Varför sker det så mycket kvinnohat över nätet, tror du?

– Just nu använder jag mest min Instagram och Facebooksida Linnéa Claeson för att driva opinion.

– Det går nog inte riktigt att dra någon skiljelinje mellan varför det sker på nätet eller utanför, det är bara ett annat forum där kvinnor utsätts för hat och hot. Internet har verktyg som har gjort det lättare att säga saker och komma undan med det, men jag tänker att själva grunden är värdebaserad. Om det sker på internet eller någon annanstans spelar mindre roll, viljan att hata och hota finns där.

Du blir ju själv utsatt för näthat, hur påverkar det ditt engagemang?

– Tyvärr så påverkar det mycket. Det är ett motstånd man ständigt måste kämpa med, att försöka jobba mot förändring och samtidigt “deala” med allting som slängs mot en. Jag vill inte bli tystad och försöker fortsätta ändå, men det påverkar mig.

Du har ju använt humor som strategi i dina svar till näthatarna.

– Jag har inte varit så aktiv där den senaste tiden men ja, en av mina strategier har varit att bemöta en del av hatet och hoten med humor. Jag tror att det är en försvarsmekanism från min sida, för att orka fortsätta. Det har varit ett sätt för mig att ta tillbaka en känsla av makt, att jag själv får sätta tonen, distansera mig från hatarna och rikta skulden och skammen mot förövaren, där den hör hemma.

– Humorn var ett bra verktyg för att engagera och göra det här ämnet lättare att prata om. Först kanske man skrattar men sedan sätter man skrattet i halsen och börjar prata om frågan, det har varit min förhoppning. Allt jag gör i de här frågorna har en framåtanda, jag vill ju förändra.

Det verkar som att ditt motstånd mot kvinnoförtryck har fött mäns motstånd mot dig, i form av näthat, hur gör du för att få med dig dem på tåget?

– Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om den formuleringen. Om man jämför med hur många som är på internet så är det ju väldigt få personer som är näthatare, så ser jag på verkligheten och så upplever jag mottagandet från män både på gatan och på nätet. Det finns så många fler trevliga, kärleksfulla, rimliga och vettiga män som till hundra procent backar min och andra feministers kamp för jämställdhet eller är med själva. Så vi är absolut fler som redan är med på tåget.

– Det som behövs nu är att vi som inte hatar, slår eller trakasserar kvinnor inte är neutrala utan engagerar oss i frågan och hjälper till på något sätt. Om bara fler engagerar sig lite mer så kommer en väldigt stor förändring att ske och jag tycker mig se en sådan förändring varje dag i mina och andras kanaler och på gatan. Jag älskar män och får otroligt mycket mer kärlek och stöd än vad jag får hat, däremot är hatarna väldigt högljudda, jobbiga och läskiga.

Hur väcktes ditt engagemang för kvinnors rättigheter?

– Det började nog bara med att jag såg hur det var omkring mig själv. Det fanns en frustration i att växa upp som ung flicka och se att vi blev behandlade annorlunda än pojkarna. Och det som alla pratade om under Metoo, att det finns erfarenheter av att jag, vänner och andra blir utsatta för mer eller mindre allvarliga kränkningar inom ramen för sexuellt våld. Det kan vara alltifrån att bli tafsad på i skolan och få höra att killen gjorde så bara för att han gillade en, till mer allvarliga kränkningar.

– När jag var i tidig tonår började jag läsa och lära mig mer om de här frågorna och sedan försökt kämpa för dem i min vardag. Därefter började mitt samhällsengagemang att växa och mäns våld mot kvinnor är en av de frågor som jag brinner mest för.

Vad är det som driver dig att fortsätta, finns det någon målbild och hur ser den ut?

– Jag tror ju på en klokare, snällare och modigare värld och jag tror att den är möjlig. Målet måste vara en jämställd värld fri från våld, en värld där systemet ser ut på ett sätt att varken män eller kvinnor behöver leva ofria och inom ramar de egentligen inte trivs med. Enligt den forskning som finns så är det väldigt många män som inte heller trivs i det nuvarande systemet och i hur man måste vara som man. Min kamp handlar väldigt mycket om att folk ska få vara sig själva fullt ut, då tror jag att alla skulle må och behandla varandra bättre.

Vilka är dina förväntningar på lördagens demonstration?

– Jag hoppas dels att det är många som tar sig dit personligen, för det spelar roll. Det spelar roll för folks kraftsamling att vi är många. I sådana här kamper kan känslan av ensamhet bli väldigt överväldigande när vi har en så lång väg kvar att gå mot den värld vi alla hoppas och tror på, men om vi går tillsammans kommer vi att orka gå längre.

– Sedan hoppas jag att vi får gehör, att makthavare lyssnar, ser vår frustration och prioriterar därefter. Jag hoppas på förändring och att den kommer snart, för ju längre vi väntar ju fler kvinnors liv kommer det att kosta. Både för dem som dör, men även de som lever utan att leva fullt ut, i kontroll, med misshandel, våld och rädsla. Eller överhuvudtaget I ojämställdhet och orättvisa, vilket jag tycker är fruktansvärt och ovärdigt i vårt land och vår tid.