Helgporträttet: “Jag har ömsat skinn och återfötts kreativt”

SERIEALBUM. Illustratören och författaren Elias Ericsons serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Nu är han aktuell med seriealbumet Diana & Charlie. Elin Stadenberg ringde upp honom.

Hej Elias!

Du är illustratör, serietecknare och författare. Hur skulle du beskriva dig själv?

– Min identitet är så hårt knuten till mitt skapande, även om jag som privatperson gärna vill kunna separeras från mina verk. Det känns lite som att skriva en Tinder-bio att göra det här, haha.

– Jag gillar att läsa, titta på eller spela fiktiva och dokumentära queera berättelser och tecknade serier. Experimentera med smink och hobbyplugga japanska, lyssna på radio eller babbla med vänner och dricka kaffe eller vin tillsammans. Men jag har också upptäckt hur förtjust jag är i att bara ta det lugnt och ha det bra, det värdesätter jag mycket. Innan coronan dansade jag vogue en gång i veckan och det saknar jag. Sedan timjobbar jag på en hiv- och syfilismottagning för hbtq-personer i Göteborg. Det känns bra att göra något för communityt.

Du debuterade 2013 med Åror och nu har du släppt din andra seriebok Diana & Charlie på Galago förlag. Hur känns det att boken är ute och får möta sina läsare?

– I och med att jag definierar mig själv genom vad jag skapar så är det skönt att ge ut någonting som är nytt och fräscht. Det jag publicerade sist skrev jag som tonåring. Det känns som att jag har ömsat skinn och återfötts kreativt, folk läser något som jag gjort nu, inte när jag var liten. Det är det som är känslan, att ha ömsat skinn.

Hur kom du på idén till Diana & Charlie och hur har den varit att skriva?

– Själva karaktärerna föddes under ett serie-event där serietecknare satt och skrev 24 sidor serier på 24 timmar. Efter mycket huvudvärk och kaffe blev vi till slut klara. Det var inspirerande att se karaktärerna växa fram under så kort tid som under ett dygn. Jag gjorde kortserier som handlade om vilka Diana och Charlie är och var de är i livet, sedan fortsatte jag ha med dem i seriestrippar och lät dem utvecklas. Jag mådde inte superbra i tidig 20-årsålder, så det var bra för mig att få spegla jobbiga känslor i fiktiva karaktärer. Och få hantera de känslorna utan att det behövde handla om mig.

– Först började jag skriva ett skönlitterärt manus, men märkte att boken fungerade bättre som serie. Från första till sista rutan tog den tre år att rita, med en paus på ett halvår när jag och mitt kollektiv hade kris. Vi visste inte var vi skulle bo och var tvungna att flytta runt, så det kreativa sattes ur kurs. Men när jag kom tillbaka lärde jag mig mer om mig själv och hur jag gillar att berätta historier. Medan jag ritade satte jag på musik som tog fram starka känslor i mig, det ledde mig in i karaktärerna. Det skulle synas i varenda streck när de mådde dåligt, bakgrunden blev mörk, varje ruta skulle kännas. Jag behövde själv ha samma sinnesstämning som karaktärerna för att få fram det jag ville. Det var en intensiv process.

Diana & Charlie handlar om två vänner och deras erfarenhet som transpersoner. Av olika anledningar mår ingen av dem särskilt bra, men tyr sig till varandra. Skulle du vilja berätta lite mer om bokens handling?

– Det handlar om hbtq-personer men inte för att utbilda andra, det är en bok som låter queerpersoner vara mer än sin marginalisering. Jag ville skildra komplexa karaktärer på ett trovärdigt och respektfullt sätt med den här historien.

– Boken handlar om två 17-åringar som, som du sa, mår ganska dåligt. De hanterar sitt mående som många andra tonåringar, festar och flyr ångesten. De stöttar varandra mycket och håller varandra över ytan, men det gör också att när en av dem sjunker så dras den andra med. Sedan handlar det om hur de försöker jobba vidare och få en fungerande relation till världen, varandra och till sig själva.

– Det har varit utvecklande att skriva om Diana och Charlies relation, jag har känt mig som dem. Flera karaktärer beter sig dåligt och skadar varandra, men ingen är ond. Jag ville skildra alla med kärlek och medkänsla, det är en medkännande och förstående bok. Det är viktigt att läsaren kan sympatisera och känna med dem båda lika mycket, eller gärna med alla karaktärer i boken, även när de gör dumma saker.

Varför var det viktigt för dig?

– För att det är så det fungerar i verkligheten. I de flesta fall gör inte folk någonting dumt för att de vill skada en annan människa, utan det handlar mycket om okunskap och missförstånd. Så det kändes viktigt att skildra det så, men utan att förneka att skada görs. Jag vill inte ursäkta någons dåliga beteende, men visa att det är så här det kan vara.

Boken utspelar sig år 2012, varför just det året?

– Dels är jag född 94 och var jämnårig med Diana och Charlie 2012. Tekniken har gått så fort så tonåringar lever helt annorlunda idag än vad de gjorde då. Folk är så mycket online, jag hade inte ens en smartphone på gymnasiet. Jag känner att jag kan relatera mer till en tonåring 2012.

– De flesta kunde heller ingenting om hbtq och trans då, idag är kunskapen högre. Jag ville skildra tiden då folk inte visste vad det innebar och stressen av att känna att ingen förstår en. Att behöva förklara från grunden och jämt vara den förstående. 2012 var också året innan lagen om tvångssterilisering försvann. Det finns en scen i boken där Diana och Charlie går på en demonstration, det var fint och viktigt, för där var jag också. Jag ville ha med en scen med transkamp i boken.

Dina serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Varifrån hämtar du inspiration till ditt skapande och vad är det du vill uttrycka?

– Från andras, mina egna och fiktiva, påhittade erfarenheter. Jag vill plocka från överallt, det tycker jag om. Jag vill berätta historier som känns äkta och att den som läser kan känna starkt för en karaktär även om den lever ett helt annat liv själv. Jag siktar mot att skildra intensiva känslor och relationsband lika ärligt som om det vore på riktigt.

– Diana och Charlie har andra relationer i boken, men de skaver och är på gränsen till att brista. Ibland behöver vänner gå skilda vägar medan andra relationer går att jobba på. Alla har det vägvalet i livet men det kan vara ett väldigt svårt beslut, särskilt i den jobbiga tonåren. Jag har fått frågan om Diana och Charlie kommer att må bättre senare, och det tror jag. Tonåren är en jättesvår tid, en är låst till den, bor hemma, går i skolan. Men det blir bättre!

– Sedan ville jag skriva en hbtq-historia men utan att det handlar om bara det, personer är mer än sitt kön och hbtq. I framtiden blir det mer feelgood och mindre total ångest, men just den här gången ville jag skildra alla sidor. Det fina och fula i livet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ja, Diana & Charlie har beskrivits som en bok med känslorna på utsidan, blandat med mycket humor. Humor går ofta hand i hand med starka känslor, är det någonting du har tänkt på medan du skrivit och tecknat?

– Ja, jamen visst. Det finns en scen i boken som är en inzoomning av Dianas ansikte när hon pendlar snabbt mellan att skratta och gråta från ruta till ruta. De överlever genom att ha roligt även när de mår fruktansvärt och festar i helvetet. Jag har hanterat väldigt många svåra perioder genom att också kunna ha kul, men att ha kul blir i boken en destruktiv flykt. Den hade varit alldeles för tung att läsa utan humor och ljus och det är en naturlig reaktion från mig. Jag måste ha med någonting kul för att det ska kännas verkligt.

Förutom dina tre utgivna böcker så har du även publicerat en lång rad serier i olika tidningar och fanzines. Hur började du teckna serier och vad har fått dig att fortsätta?

– Jag har alltid gjort det, sedan jag var barn. Jag har kvar serier som jag gjorde när jag var sex år gammal, de är inte jättebra men det är kul att det har hållit på så länge. Serier har alltid varit mitt favoritmedium, men den stilen jag har nu började jag med när jag gick på gymnasiet. Jag upptäckte att det går att vara spontan i sitt serieskapande när jag började läsa svenska svartvita typiska Galago-serier, som ofta är ganska simpelt tecknade men skildrar starka ämnen i simpelheten. Jag hade inte sett det förut och det öppnade upp ett nytt sätt för mig att rita. Serier är det bästa sättet för mig att uttrycka känslor på, jag har blivit mycket hjälpt av att både läsa och rita och har tagit mig igenom jobbiga perioder så. Det är bra och underskattat, jag älskar serier!

Varför tror du att det är underskattat?

– Det kanske har fått högre status nu men det är som med alla nya medier. Folk tänker, vad är det här? Att det inte är konst på riktigt. Men jag tror att serien är på gång att etablera sig.

Du har ju även gett ut en bilderbok, Blompojken (2014). Hur kom du på att du skulle skriva en barnbok? Och hur skiljde sig det arbetet från dina andra verk?

– Bilderböcker måste inte vara för barn. Boken är tänkt att vara för alla åldrar men den marknadsfördes som om den bara var för småbarn. Jag tänker att barn kan läsa den tillsammans med sina föräldrar, det blir ett möte mellan bok, förälder och barn.

– Efter att jag gått ut gymnasiet 2013 och debuterat med Åror, började jag en kurs i att teckna bilderböcker för barn på HDK-Valand. Jag gjorde Blompojken under den tiden. Den var bara några uppslag och ett mer kortvarigt arbete än till exempel Diana & Charlie. Jag hade kämpat länge med ett manus när jag åkte buss en dag och historien började dikta upp sig i huvudet. Jag fick en inspirationskick och tänkte, fort, hämta blocket! Jag måste fånga inspirationen snabbt, annars åker den iväg och så kommer ingen mer. Det är alltid så jag jobbar.

– Jag gillar att jobba med starka färger och kontraster. 2018 gick jag en liknande kurs i bilderboksberättande och skrev bilderböcker som jag publicerade i fanzines och tryckte upp själv och sålde på seriefestivaler. Det var ett medvetet val att publicera själv, jag tror att de kanske var lite för mörka för att förlag skulle vara sugna på att marknadsföra dem till barn. Men det gick bra och det gav mig egenmakt att inte tänka på marknaden.

Du har ju också haft utställningar med dina serier, på olika kulturhus, museum och events. Hur är det att visa dina serier på en utställning till skillnad från att ge ut dem i en bok?

– Jag saknar att ha fysiska event! På utställningar sätter jag upp utprintade böcker i A3 på en vägg som folk kan stå och läsa vid. Jag tycker det är jättejätteroligt när folk kommer fram och vill prata, ingenting gör mig gladare! Jag blir fnissig och nervös. Men det är också jobbigt och läskigt att se folks reaktioner, när någon läser för första gången går jag och ställer mig borta vid salta pinnarna. Någon kanske reagerar starkt och börjar gråta på plats. Det är tunga ämnen som berörs och det är okej att ha den reaktionen, men det blir konstigt både för mig och kanske för den som läser. Och samtidigt fint, jag saknar det.

Har du något särskilt mål med ditt skapande?

– Jag vill fortsätta teckna det jag brinner för, jag har min skaparbubbla och gillar att ha min nisch. Jag gör inte saker som passar alla och det känns helt okej, för mycket uppmärksamhet skrämmer mig. Att ha miljoner följare är inte min grej, jag vill göra det jag tycker om, take it or leave it.

– Ett mål jag har med att rita är att lära mig att skapa feelgood utan att kompensera med ångest. Bara riktigt jävla trevligt. Det är svårt, men jag vill öva på att skildra lyckliga hbtq-liv. Det finns! Sedan vill jag verkligen jobba i färg och göra fler bilderböcker, jag är trött på 220 sidors gråskala nu. Jag funderar på att börja göra korta serie-strippar om vardagliga saker. Hittills har jag skildrat barn och ungdomar i det jag gjort, men jag skulle vilja gå upp i åldrarna till 20-30-årsåldern. Den vardagen är annorlunda och ofta bättre. Gud vad svårt det är att vara hbtq som 20-30-åring också, men det är helt andra problem att berätta om. Inspo-kicken har inte kommit in än, jag har haft fullt upp med bokreleasen istället.

Så det blir fler böcker i framtiden?

– Ja, det är kul att släppa böcker. Men först kommer jag bara vara i stunden och ta in alla reaktioner på den bok jag faktiskt har gjort. Ta emot komplimanger ordentligt istället för att bara blicka framåt till nästa grej. Jag har en gammal ovana att inte läsa gamla saker som jag skrivit, jag känner en ovilja att stanna kvar i någonting som jag gör. Det är jättedumt. Andra läser och har bättre koll på vad jag gör än jag själv. Så nu ska jag öva mig på att vara okej med att stanna i att jag är klar och få fira lite.

Och hur firar du releasen?

– Det gick ju inte att ha en releasefest. Men min pojkvän och mitt kollektiv gav mig mat och bubbel, det var supertrevligt och bra. Jag vill fira att jag är klar, ha en bra sommar och vara med vänner. Just det är en form av queert liv som jag vill skildra, den där lyckliga vardagen med att ha folk en tycker om runt sig hela tiden. Många tror att kollektiv bara är en flumgrej, men för mig innebär det vänskap och en fin queer vardag.

På vilket sätt hänger kollektivboende ihop med queert liv?

– Många hbtq-personer har svårt att hitta boende och kan ha svårt med anställning på grund av homo- och transfobi i samhället. Det blir ofta så att hbtq-personer fångar upp varandra och bor tillsammans. Så det är väldigt queert, och bra. Men sorgligt att många skulle vara bostadslösa om vi inte stöttade varandra.

Min sista fråga, hur hoppas du att Diana & Charlie ska tas emot av läsarna?

– Folk får gärna fortsätta som de har gjort! Jag har fått bra reaktioner och kärlek, även från folk som inte ens har läst boken. Men jag hoppas att de sätter sig ner och lyssnar på en nostalgisk spellista, sträckläser boken och känner varje känsla. Jag hoppas att folk läser Diana & Charlie med inlevelse och förståelse och som en skildring, inte ett utbildningsprojekt. Hoppas de kan förstå lite bättre hur en hbtq-tonåring kan känna sig.