Helgporträttet: “Jag får energi av reaktioner på det jag säger”

TV-AKTUELL. Manusförfattaren Lisa Ambjörn är aktuell med tv-serierna “Sjukt” som har premiär på fredag och Young Royals som går upp senare i år. 

Hej Lisa!

För den som inte känner dig, hur skulle du beskriva dig själv?

– Jag är en manusförfattande nörd från förorten som gillar riktigt bra historier!

Du tog examen från Stockholms dramatiska högskola 2018. Vad har du gjort sedan dess och vad gör du nu? 

– Under sista vårterminen gjorde SVT Drama sin första beställning av Sjukt, serien som var mitt slutprojekt. De ville beställa storyline och avsnitt och sedan rullade det på. Jag var huvudförfattare till Sommaren 85, en dramakomediserie som visades på SVT i höstas. Jag åkte över till Finland och skrev Whitewall med våra finska partners på YLE och sedan gjorde vi Sjukt, som är baserat på mina egna upplevelser av att få livmoderhalscancer. Samtidigt började vi göra Young Royals med samma produktionsbolag, Nexiko. Jag har skrivit avsnitt på andra serier men det här är de stora uppdragen.

Innan dess jobbade du som filmklippare, vad fick dig att sadla om och börja skriva istället?

– Ja, jag bodde i London och var tjugofyra år när jag diagnostiserades med livmoderhalscancer. Jag hade kämpat på i en hård industri och började fråga mig själv om det var just filmklippning jag ville hålla på med. Jag velade mycket och tog alla konstiga uppdrag jag kunde hitta under tiden, gjorde dokumentär och reklamfilm i Kongo Kinshasa, Palestina och på en flyktingförläggning i Västsahara. Jag började känna att någonting annat kallade på mig och efter att ha blivit frisk från cancern tänkte jag att jag inte vet hur långt liv jag får.

– Filmklipparen jobbar ju med material som någon annan har bestämt, men jag vill bestämma var vi riktar kameran, vilka karaktärer som ska vara med och vilka historier som är nya och spännande. Jag sökte en kurs i manusskrivande på Biskop Arnö så fort jag hade fått okej från operationerna, kom in, gjorde slut med min dåvarande pojkvän och flyttade hem igen. Tillbaka, tjugofem år, för att börja på folkhögskola. Vad håller jag på med? tänkte jag, det här kommer inte att fungera. Men det var väldigt, väldigt kul.

Kändes det som att du hittade din plats då?  

– Personligen ja, men det tog fram till sista terminen på Stockholms dramatiska högskola innan jag kände att jag hade en plats i branschen. Jag visste ju tidigt att jag ville. Det var spännande, jag hade aldrig tänkt på text förut och var dålig på att stava under uppväxten. Texterna i svenskan fick jag tillbaka helt rödmarkerade. Är det här verkligen min starka sida? tänkte jag. Men sådant överkommer man, och det finns ju rättstavningsprogram.

När och hur började du intressera dig för film- och serieskapande?

– Om Youtube funnits när jag växte upp så hade jag varit en av dem som lägger upp sketcher där. Ingen i min familj håller på med film men jag spelade teater i olika grupper. När jag var tio år skrev jag inte för att skruta, men jag är väldigt bra i ett brev och fick komma på casting för Tomten är far till alla barnen. Det var superhäftigt, de hade byggt upp en hel värld i studion med snö och träd utanför fönstren. Jag fattade inte att vi var kvar i stan utan trodde vi hade åkt ut på landet.

– Jag var en nördig och töntig unge som läste och höll på med teater, men när jag kom tillbaka var jag plötsligt en filmskapare. Jag hade fått några tusen för rollen och köpte en filmkamera som jag och mina kompisar spelade in serier och sketcher med. Jag upptäckte att jag kunde få folk att känna saker och började förstå vad som fungerar. Jag gjorde en film i min skola där några mobbare i min klass fick spela sig själva utan att de visste om det. Filmen handlade om mobbningen de utsatte andra för och den fortsatte att visas som en antimobbningsfilm. Jag upptäckte en ny sorts makt, jag kan göra saker från mitt perspektiv och visa hur jag ser världen eller som jag tycker att andra borde se den. Och på den vägen är det.

Du är ju aktuell på flera håll just nu, bland annat med komediserien Sjukt som har premiär på fredag nästa vecka! Hur känns det att premiären närmar sig?

– Om jag ska vara ärlig så är det här det jag är mest stolt över hittills, teamet som har gjort Sjukt har kämpat så hårt och jag har verkligen investerat i historien. Jag är jättenervös och har aldrig varit så exalterad, men det viktigaste för mig är inte recensionerna utan hur tittarna tar emot den. Komedi är den absolut svåraste av alla genrer för man måste få publiken att skratta. En drama kan vara helt okej, tills du pratar med någon som tyckte att den var helt fantastisk och ger en fördjupad förståelse så att du ändrar åsikt. Men om du inte skrattar åt en komedi kan ingen återberätta det efteråt, skrattet måste vara en kroppslig reaktion.

Kan du berätta lite om handlingen och hur det har varit att arbeta med Sjukt? 

– Det handlar om Alice som precis har fått reda på att hon överlevt livmoderhalscancer, det är bara hennes vagina som kan ha blivit lite kortare! Hon tänker att hon har varit med om det värsta, så nu kan hon ta sig an vad som helst. Istället inser hon att hennes pojkvän har blivit kär i receptionisten på sjukhuset medan hon har varit inlagd, så hon kan inte bo kvar hos honom i London och har inga pengar. Den enda platsen hon kan åka till är sitt familjehem i Farsta där hon får dela rum med sin lillebror. Sedan handlar det om vad som händer efter att man har gått igenom ett traumatiskt event, med koppling till att ha varit sjuk.

– De flesta cancerhistorier börjar med att någon får en diagnos och sedan följer man personen tills den dör eller överlever, eller så är den sjuke en biroll som ska ge djup åt andra. Men jag ville göra någonting som både problematiserar och visar hur svårt det är att komma tillbaka från att ha varit sjuk, och våga driva om de sakerna. Att ha gynekologisk cancer är lite tabu och ingen härlig conversation starter, haha.

– Det har varit helt fantastiskt att spela in i Farsta och söderort. Farsta är som sin egna lilla värld för mig där alla känner alla, man vet vilka a-lagarna är, vem som har det tufft hemma och vilka som kommer från rika familjer. Det var sjukt att stå bara två gator från där jag vuxit upp med ett helt filmteam och se på när allting utspelar sig. Magiskt, wow! Det här är för mig meningen med livet som människa, att vi kan skapa saker, hitta på i fantasin och se till att det existerar i verkligheten.

Du har haft själva berättelsen inom dig ett tag, hur kom du fram till att du ville skriva en serie om dina erfarenheter?

– När jag kom hem till Sverige och skulle börja på Biskop Arnö kände jag att det fanns ett behov av att skriva om mina upplevelser. Jag hade skrivit dagbok och använde alla mina känslor i olika skrivövningar, det blev ofta mörkt och svårtillgängligt. Så jag har haft historien i mig ända till slutprojektet på STDH. Jag hade skrivit på ett annat projekt i genren krim, spänning men jag hade inget driv i det. Anna Croneman hörde att jag funderade på att skriva en komedi om att ha cancer och sa åt mig att testa. Jag skrev en sida och skickade till SVT som sa att det var skitbra, vi kör! Jag fick sådan energi av det, från att inte ha nått fram till att känna att det faktiskt är möjligt.

– Jag grät medan jag skrev men när jag hittade det skämtsamma så kunde jag också bearbeta. Jag insåg att jag älskar att göra komedi, det går att ta upp ännu tyngre ämnen i en komedi där de stora problemen kan landa på ett annat sätt. Jag inspireras av Michaela Coel som skrivit I may destroy you och Phoebe Waller-Bridge som gjort Fleabag, de hittar alltid komedin.

Det komiska är ju hela tiden närvarande, hur har det varit att gestalta en väldigt känslosam upplevelse på ett komiskt sätt?

– Mamma var ett stort stöd för mig i cancern och vi skrattar ofta när saker blir för mörka. När man är som mest skör och står på randen längst ut på klippan med all ångest, då är det förlösande när det händer någonting komiskt mitt i allt och det blir ofta så. På sjukhuset i England sa jag till receptionen I have a meeting istället för appointment, de trodde att jag var en gästföreläsare och tog in mig i ett konferensrum. Jag var ju där för att höra om jag hade cancer. Människor kom in och började skaka min hand och sätta sig ner. Så många involverade i det här beskedet tänkte jag, men till slut fattade dem och jag såg paniken i deras ögon.

– Visst, det är en försvarsmekanism att skratta men det kan vara lättare när man vill få andra att förstå. Det är så lätt att stänga av och distansera sig men det är svårt när man skrattar, då har man en connection och kan få med andra på sin berättelse. Sjukt har blivit så bra tack vare att teamet har gett så mycket av sig själva, min historia har blivit vår historia. Man behöver inte ha en upplevelse av att vara sjuk eller anhörig, det tar avstamp där men handlar snarare om att acceptera livets villkor.

Du är ju även huvudförfattare till Netflix-serien Young Royals, regisserad av Rojda Sekersöz som Opulens intervjuade för ett par veckor sedan, tillsammans med Erika Calmeyer. Då var inget datum satt för premiären, hur ser det ut nu?

– Vi håller på att klippa de sista avsnitten och jag tror det är sagt någon gång i början av sommaren, i juni. Det blir spännande, det är första gången jag jobbar med Netflix och alla kanaler har sina sätt så det blir en lärdom även för mig.

Young Royals handlar om en prins som börjar på internatskola, där han får chans att utforska vem han är och drömma om någonting annat bortom kungligheterna. Precis som Sjukt så berör den temat att hitta sin plats och identitet, vad är det som är intressant med det ämnet?

 – Det är just att man går igenom den resan flera gånger i livet, även Barbro som är femtiofemplus i Sommaren 85. Jag känner igen mig i henne, när vi är med om trauma spelar åldern ingen roll.

– Young Royals innehåller också trauma men där ställs det på sin spets att vi fortfarande är en monarki. Vi säger att alla är lika mycket värda och ska ha samma förutsättningar, men kungafamiljen föds in i ett varande som inte är självvalt. Vi skapar de människor vi vill se som våra representanter och det hänger ihop med tematiken ungdomar möter idag i influencer-världen, hur vi kräver av personer att vara symboler för någonting och ta ansvar för de idéer som andra har om vem dem ska vara. På samma sätt måste vi ha Greta, det är svårt att bara bry sig om miljön generellt, och vi pratar inte om republikanerna, vi pratar om Trump.

– Det var jätteintressant att göra research och försöka gräva sig in i överklassen och adeln, som är otroligt sluten. Det är inte många som har skrivit om personliga erfarenheter, man får försöka läsa mellan raderna hur det är att växa upp i den miljön. Adeln i Sverige står för hederskultur och klansamhälle.

Hur har din arbetsprocess med Young Royals skiljt sig från arbetet med Sjukt?

– De har varit väldigt olika. Jag har följt båda projekten parallellt för de spelades in samtidigt, men Sjukt är ju baserat på mig och jag har skrivit berättelsen själv. Den kommer inifrån och jag har varit med under hela processen med ett fantastiskt team och sett varenda vinkel och vrå. När vi skrev Young Royals hade jag ett manusrum med Sofie Forsman, Tove Forsman och Pia Gradvall, helt underbara författare och kollegor. Tillsammans har vi gjort storyline och skrivit avsnitt och jag har fått massor av input och en bredare bild från dem.

– Sjukt har vi hållit på med i tre år och Young Royals skrev vi på fem månader, jag har aldrig skrivit någonting så snabbt förut. Produktionsplanerna las samtidigt, jag skrev om Young Royals på inspelningen av Sjukt och vi castade in i sista sekund. Det var en extrem process på många sätt men jag är jättenöjd. Skådespelarna har gått in med så mycket kärlek och hjälpt till att karva ut sina karaktärer. Young Royals har vuxit fram medan vi jobbat med den, för Sjukt har jag skrivit tjugo versioner av det första avsnittet.

Vad med serie som format är intressant tycker du? 

– För det första handlar det om tid, det finns en början, mitten och ett slut i varje avsnitt och man kan skifta fokus i tematiken mellan avsnitten. I en film måste huvudstoryn vara bärande, man ska tänka på den efter att man har stängt av. En serie ska vara karaktärsdriven enligt mig, man måste bry sig om hur det går för karaktärerna och vilja leva med dem länge. Där finns en annan typ av framåtrörelse, serien kan dras ut på ett annat sätt men en film har bara en början och ett slut.

Varifrån hämtar du inspiration och finns det något särskilt du vill förmedla eller eftersträvar i ditt skapande?

– Jättemycket inspiration kommer från min närhet, ofta är det saker som dyker upp där som sätter igång någonting i mig. Jag är helt ointresserad av att beskriva film- eller kulturvärlden, det är jättetråkigt för mig. Jag försöker hitta nya perspektiv och berättelser i världar jag själv inte har tillgång till. Mina vänner har en massa coola jobb. Den ena är sjuksköterska och har jobbat med sexarbetare i England, en annan har jobbat med yazidiska kvinnor som varit fångar hos IS. Min pappa har jobbat på skola som fritidsledare och hans berättelser från skolgården har satt igång tankarna på min egen uppväxt. Att ha alla dessa konversationer utanför filmvärlden ger mig idéer, jag har ett konstant flöde av inspiration som är att existera i den här världen.

– Många i branschen upplever jag som väldigt slutna. Jag har pratat om Sjukt med alla och jag bollar den hela tiden med kompisar vilket ger otroligt mycket energi. Jag är inte rädd för att prata om mina berättelser, den ena personen kan ändå inte göra exakt det jag gör och tvärtom. Där skiljer jag mig nog från många, men jag får energi av respons och reaktioner på det jag säger.

Du jobbar ju även med voice over, hur började du med det och vad är det du gör?

– Just det! När jag bodde i London dejtade jag en kille som var ljudtekniker. De skulle spela in en reklam och behövde en svensk eller finsk röst, så de ringde upp mig och hade casting över telefonen. Jag fick tjugotusen kronor för det jobbet, jag hade aldrig haft så mycket pengar, det var ju flera månadshyror! Så jag gick och sa upp mig från butiken jag jobbade på och började söka jobb inom postproduktion. Sedan har det fortsatt, jag ska faktiskt iväg och spela in en voice over imorgon. Jag är en av de största rösterna i England och USA men det är inte så många som vet det, haha.

– Just nu är jag uppkopplad mot England, USA och Australien. Jag får manus i min hand och läser det tusen gånger innan de är nöjda. I radio ska rösten bära hela reklamen och då kan man se vad små nyanser gör, det handlar om längd och de korta manusen är bäst. Det har hjälpt mig mycket i Sjukt, jag var otroligt tacksam över att vara van vid att få regi så att jag kunde regissera Carla Sehn i det. Och på grund av det här behöver jag inte ta jobb som jag inte tror på eller brinner för.

Vad har du för mål eller drömmar framåt?

– Jag vill fortsätta göra det jag gör, att göra Sjukt fick mig att återupptäcka lusten till film. Jag fick samma känsla som när jag stod med mina kompisar där i Farsta, den glädjen gick jag hem med efter inspelningarna av Sjukt. Får jag fortsätta med det här så är allting bra!

 – Det finns massor av bra manusförfattare. När någon pitchar till mig frågar jag alltid mig själv vad i den idén som gör att just jag måste göra jobbet. Många gånger inser jag att andra kan göra det lika bra och jag har tackat nej till uppdrag som jag tycker att någon med specifik erfarenhet från handlingen eller temat borde ta. Den här branschen domineras av vit, övre medelklass så man behöver parera sitt ansvar och lyfta upp unga röster. Allt måste kännas som när jag har gjort Sjukt och kännas lika viktigt som när jag gjorde Young Royals. Vad händer om vi inte gör det? Den känslan ska finnas i mellangärdet och det är de idéerna jag vill gå på. 

Har du några nya projekt på gång?

– Två serier som är originalidéer. Den ena av dem är baserad på en idé av och om min pojkvän och hans tvillingbror, den kommer att bli fet!